Det är fullkomligt obegripligt att Jan Björklund efter att ha överlåtit regeringsmakten till Socialdemokraterna för att avvärja varje kontakt med Sd nu vill sätta dem i debattens centrum genom att inleda en serie debatter om EU-valet med just Sd.
Sverigedemokraterna står för en nationalistisk och inskränkt samhällssyn. De har i grunden ingen annan uppfattning om vilka krav som ställs på europeisk politik än populismens. De är inte en motpol till Liberalernas renodlade ja-federalism utan en motpol till europeiskt samarbete och gemensamma beslut över Europas gränser. Liberalerna är i sin tur inte en motpol i sin Europapolitik till Sd utan snarare en motpol till dem som vill förena det gemensamma beslutsfattandet med reformer av Europa snarare än ständigt institutionellt kartritande.
Nu gör Liberalerna Sd ändå till motpolen till den egna federalismen som mindre handlar om att säga ja till Europa och mer om att säga ja till kommissionens ständiga krav på mer makt till Bryssel.
Det senare är en väg mot centralisering och ökade motsättningar i tron att centralism löser politiska problem medan Sd är emot samarbete, öppna gränser och gemenskap. Om bilden sätts att det är Sd som är motpolen till Liberalernas centralism är det förmodligen den enskilt största insatsen som gjorts för att gynna Sd.
Det fokus som L nu sätter på Sd kommer skymma det faktum att partiet är emot EU, mot marknadsekonomi, fri handel och ett starkt Europa för att istället sätta bilden av att man är emot Liberalernas centralism. Det är att ge populismen syre, på samma sätt som L genom att ge regeringsmakten till S gynnat Sd.
Med tanke på att L gjort allt för att isolera Sd där de faktiskt genom valutslaget har rätt att bli respekterade för sina mandat är det upp och nervänt att man nu gör allt för att dra in Sd i debatten om Europas framtid. Sällan har det funnits så goda skäl att skaka på huvudet åt naivitet och sällan har det funnits så goda skäl att reagera mot att parti som genom sin närsynthet göder populismen.
Det är noterbart att Annie Lööf gjorde en stor sak av att hon reste land och rike runt med partiledaren för det parti som till skillnad från alla andra partier i Sveriges riksdag har stött våldsbejakande diktaturregimer, som samarbetar med alla diktaturernas arvtagare, och som vill ha ett totalitärt samhälle. Det partiet ville C göra rumsrena i tron att det är en intressant ideologisk debatt man för med dem som ständigt hyllat vägen till diktatur.
Nu vill Jan Björklund göra samma sak med Jimmy Åkesson och Sd. Det är andefattigt och visar att man inte inser att debatten om Europa handlar om mer än att debattera med det öppna samhällets fiender som om de är alternativet till den egna politiken.
Både Lööf och Björklund säger sig bekämpa extremism genom att tro sig tävla om att ta mest avstånd från den. Ända tills de vill dansa med den. Det är andefattigt. Obegripligt och farligt för demokratin, både viljan att låtsas som att de inte finns och oförmågan att ändå inte kunna låta bli att dansa med dem.