Nyhetsbrevet: Frihetens värden v. 26

Publicerat av Staben den

Kära läsare, 

Så blev EM inte den fortsatta svenska folkfest vi hade hoppats på. En besvikelse för oss alla när vi hade börjat gripas allt mer av febern. Hemköpta flaggor får användas till andra tillfällen senare i sommar. Fotbollen som vi sett den nu i försommarens matcher visar även en förändrad värld. Inget är sig likt. Tyskland åkte ut, Frankrike åkte ut mot Schweiz, vilket hade ansetts omöjligt för tio år sedan, och Ukraina fortsätter stolt att bära de blågula färgerna. Nu får vi hålla på Danmark. Eller om man så vill blågula Ukraina som är ett land som kämpar för sin suveränitet gentemot ett ryskt anfallskrig. Eller, eller, som ett sista halmstrå, Schweiz som för många runt om i världen känns igen som Sverige. 

I den delen är Ungern ett land som mött reaktioner inte bara i politiken utan också i fotbollens värld. Den nya ungerska HBTQ-lagstiftningen har mött många reaktioner och är en påminnelse om att det inte handlar bara om politik utan om vår syn på människor, bortom politikens värld. Detta bör komma till uttryck i alla de kanaler som vi människor förfogar över. 

Fotbollen har sannolikt väckt större och mer upphetsade känslor än det faktum att regeringen Löfven saknade riksdagens förtroende. Den kunde sitta kvar så länge som den gjorde till en del genom sin passivitet och genom att hoppas på att både Vänsterpartiet och Centerpartiet skulle blunda för den politik som fördes och inte fördes. När det inte längre var möjligt fanns till slut inte det förtroende som krävs. 

Sett till varje rimligt och viktigt politikområde borde det vara svårt att vara euforisk över den regering fram till misstroendeomröstningen styrde landet. 

Pandemihanteringen har präglats av passivitet och efterhandsbedömningar, förenat med att ansvaret har lagts på andra. 

Migrationspolitiken lever inte ens upp till det ledande regeringspartiets krav utan är en eftergift till Miljöpartiets. Det är en så godtycklig migrationspolitik att den i praktiken innebär en oreglerad invandring. Det är inte rättsstatens eller återhållsamheten som präglar den migrationspolitik som denna regeringssamverkan driver fram. 

Segregationsfrågorna fördjupas därmed men också genom frånvaron av en aktiv integrationspolitik, en brottsbekämpning som underlättar för vanliga invandrare att utveckla sitt liv genom arbete och företagande, blindhet för hedersförtryck och antisemitism samt en skolpolitik och jobbpolitik som ställer allt fler utanför samhället. 

Problemen med grov kriminalitet har med detta som bakgrund vuxit till rekordhöga nivåer, med en utveckling som gör det svårt för utsatta områden att se en väg tillbaka från brottslighetens dominans. 

Terroristhanteringen har präglats av passivitet, senfärdighet och obeslutsamhet. Energipolitiken motverkar klimatpolitikens krav på en ökad tillgång på el. 

Detta är väl känt och accepterat av dem som till varje pris vill att denna politik ska fortsätta. Det som däremot är mindre diskuterat är det unika mandat som regeringen har när det gäller utrikespolitiken och säkerhetspolitiken, liksom EU-politiken och försvarspolitiken. I den tid vi lever i är utrikespolitiken inte så utrikes som den ofta ses som. Den avgör i själva fallet grundläggande förutsättningar i det svenska samhället, när det gäller säkerhet, brottsbekämpning, terroristhantering, samt vår delaktighet i EU och i den värld som skapar de grundläggande förutsättningarna för vårt fria samhälle.

När det gäller utrikespolitiken har den präglats av en agenda som står i strid med den liberala demokratins värden. Överseende och stöd till diktaturer och hård kritik mot den enda demokratin i Mellanöstern. En flirt med diktaturregimer i kampen för en plats i FN:s säkerhetsråd som har urvattnat inte bara Sveriges betydelse utan också vår förmåga att göra vår röst hörd. Den feministiska utrikespolitiken tog vid regeringsbesöket i Iran sig uttrycket att svenska statsråd bejakade den slöja som i Iran mer än något annat symboliserar förtrycket av kvinnor. Erkännandet av Palestina blev ett erkännande av en stat som inte kan uppfylla sina mest grundläggande uppgifter och som styrs av olika extremistgrupper. När det gäller Kina, liksom andra diktaturer, har regeringen Löfven valt en låg profil istället för att i samverkan med andra stå upp för tydliga värden. 

Säkerhetspolitiken har präglats av en allergisk hållning till begreppet Nato som ställer Sverige ensamt i en tid då hoten riktar sig lika mycket mot alla länder i den fria världen, oavsett om de är medlemmar i en allians. I synen på Nato drev regeringen Löfven en politik i konflikt med riksdagens majoritet med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet – som båda har det gemensamt att de anser att alliansen bör upplösas. Försvarspolitiken är senfärdig och når från historiskt extremt låga nivåer i dag fortfarande historiskt låga nivåer 2025. 

Man kan säga mycket om denna regering men den har inte fört en utrikespolitik grundad på den liberala demokratins värden, och den har heller inte i Sverige drivit politiken i den riktningen. Tvärtom har den sagt nej till de reformer som nu skulle kunna stärka fri- och rättigheter och ett självständigt domstolssystem. Men den hotar i gengäld med stora skattehöjningar och nedläggning av den välfärd som människor själva har valt. Och den har öppnat upp för en polarisering i det svenska samhället, dels på grund av den fördjupade segregationen och växande brottsligheten, dels genom att utpeka sina motståndare som icke-legitima krafter som vill nedmontera demokratin. 

Till slut fanns inte förtroendet för dess agerande och den föll. 

Nu kommer ett antal talmansrundor genomföras. Centerpartiet förkastar förslag om politikens innehåll och vill ha en regering på den mitt som man är rätt ensam om, men där man i gengäld ser Stefan Löfven som den sanna uttolkaren av den liberala mittens liberala demokrati. 

Det hela blir cirkelns kvadraturer och borde tekniskt sett leda till ett extraval men kan likaväl leda till en återuppstånden Löfven – nu med uttalat inflytande från Vänsterpartiet och Centerpartiet. Deras ömsesidiga löften handlar inte om att driva egen politik utan överlåta till S att bestämma innehållet. 

Det känns tragiskt att detta alternativ känns som det mest sannolika inför de talmansrundor som nu ska göras. Det innebär nämligen att Sveriges problem skjuts åt sidan till förmån för mardrömmar om att en alliansregering stöd av SD skulle underminera demokratin. Att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna inte skulle tillåta det är jag övertygad om. 

Den värld vi lever i möter oss med hot och utmaningar som ställer krav på en regering som kan stå upp för den liberala demokratins värden, i stället för att motarbeta dem. 

Det gäller inte minst Kina. Varhelst den kinesiska regimens förtryck kritiseras reagerar den genom hot och ekonomisk krigföring som syftar till att tysta och skapa eftergivenhet. 

Diktaturens logik stannar inte vid Kinas gränser utan har blivit en verklighet i hela Europa – inklusive Sverige. Därför måste Sverige och de nordiska länderna bilda en kärna i EU med krav på att vi ska stå upp mot Kina varhelst regimen hotar andra länders frihet och demokrati. Tillsammans är den fria världen långt starkare än Kina. Om detta skriver jag i Norrköpings-Tidningar.

I det stora hela lever vi i en tid präglad av osäkerhet. En tid där krigföringen sker i skuggvärlden mellan krig och fred. Men genom en modern säkerhetspolitik stärker vi den europeiska gemenskapen. På det sättet står vi emot dem som vill underminera rättsstat, fri ekonomi och demokrati. Om den sortens politik skriver jag om i Nya Wermlands-Tidningen.

Som ordförande i tankesmedjan Frivärld hade jag i veckan nöjet att välkomna Diana Janse som senior fellow. Hon var Sveriges ambassadör i Mali, Niger, Mauretanien och Burkina Faso till mars 2021. Med henne ombord vässas Frivärld ytterligare inom utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna. Vi blir med detta en ännu starkare röst i de frågor som är avgörande för Sveriges roll i världen och vår säkerhet.

Diana påbörjar sin verksamhet som senior fellow i september men har redan nu författat en rapport för Frivärld med fokus på Sveriges engagemang i Mali. Du hittar den här.

På samma sätt kunde jag tillkännage att Anders Åslund, en av världens ledande experter på rysk ekonomi och politik liksom Ukraina och Belarus och tidigare knuten till Atlantic Council i Washington, nu helt och hållet kommer att som Senior Fellow ha Frivärld som sin bas. Det är ytterligare ett steg i att utveckla vår förmåga att bidra till den säkerhetspolitiska och europeiska debatt som vi i Sverige är unika om, men vill engagera fler i.

På Frivärld kommer vi till hösten fortsatt utveckla den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten men också debatten om EU – inom ramen för vårt projekt Europa Nu – med fokus bland annat på vikten av att digitaliseringen får en europeisk politik som har det globala som sitt perspektiv. 

Vi kommer arbeta vidare med den grå zonens pågående hot mot det svenska samhället, mot svenska företag och mot svensk demokrati, inte minst vad gäller desinformation där vår senior fellow Patrik Oksanen har kommit att bli en ledande kunskapskälla och drivkraft i den svenska debatten. Globalisering och handelsfrågor kommer att vara ytterligare ett område för våra kraftansträngningar. En hel del om detta finns att läsa på Frivärlds hemsida

Detta blev lite långt men får ses som ett både försenat veckobrev och ett lite tidigarelagt, så här i den utbrytande sommarens tider.

Med förhoppningar om en skön sommar, med nya uppdateringar som kommer!

Gunnar

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.