Kära läsare,
En vecka som med grunden i Bidens besök har handlat om Europas ställning i världen, fotbollen samt det faktum att Sverige har en regeringskris. Eller rättare sagt – regeringen har en kris.
Det misstroende som utlösts av Vänsterpartiets misstro mot en avreglerad hyresmarknad – de försvarar gärna system som ger långa köer, brist, ransonering, svarta marknader och skenande priser på andrahandsmarknaden – handlar inte om det, utan om det misstroende som regeringen på bred front möter i riksdagen.
Det är konsekvensen av en dysfunktionell regeringsbildning som lett till en regering som visat sig förvånansvärt dysfunktionell och utan insikt i att skapa majoriteter i riksdagen, delvis beroende på att den inte inom sig kan samla en majoritet för den politik som krävs.
En energipolitik som underminerar klimatpolitiken med en tyngd som inte balanseras av symbolpolitikens påhitt. En kriminalpolitik som länge ansett att kampen mot grov kriminalitet innebär främlingsfientlighet. En migrationspolitik där motsättningarna låst regeringen till passivitet. En ekonomisk politik som lett till att Sverige ligger i topp när det gäller arbetslöshet – inte lägst som Löfven lovade. En segregation och ett utanförskap som fördjupas genom bidragstagande. En arbetsmarknadspolitik där regeringens europeiska utspel underminerar den svenska modellen. En skolpolitik som hellre exkluderar svagpresterande elever än att fokusera på de dåliga skolorna. En ständig kamp mot den svenska välfärdens utformning och privata alternativ. En försvarspolitik som är senfärdig och otillräcklig. En säkerhetspolitik i strid med riksdagens majoritet och en utrikespolitik som står i strid med majoritetens inriktning.
En regering som är i minoritet inte bara vad gäller det parlamentariska underlaget utan också vad gäller politikens innehåll. En sådan regering möter självklart misstroende i parlamentet. Det är misstron mot regeringen som nu lett fram till misstroendevoteringen, inte det enskilda ärende som Vänsterpartiet ville markera mot.
Regeringen bildades inte för att den hade ett politiskt stöd utan för att SD skulle hålla utanför. Positioneringen mot SD har varit viktigare än den politik som skulle föras. Det är sant att värnskatten avvecklats men där stannar det. I övrigt bedriver denna regering ett korståg för höjda skatter, förbud mot privata alternativ och valfrihet samt oklarheter inom områden som gäller hyresmarknaden, välfärden, företagsamheten och hushållen.
Många vill nu hävda sin förvåning över att en regering som under lång tid saknat förtroende möts av misstroende och den logiska konsekvensen misstroendeomröstning. Siffrorna säger att regeringen kommer att falla. Det är inte en kris för vare sig demokratin eller för Sverige, däremot för regeringen och de krav som många har gjort på att socialdemokrater ska regera oavsett parlamentariskt stöd.
Det som kan komma ut ur detta är inte självklart. Kanske blir det en bredare regeringsbildning med centern, kanske blir det en regering som gör sig mån om att förankra sin politik i riksdagens majoriteter. Kanske blir det extraval. Argumenten mot detta är många men det ska därför inte uteslutas. Kanske väljer Vänsterpartiet att efter några talmansrundor hävda att man fått garantier att inget farligt ska hända med hyrorna. I så fall kommer V om några veckor åter ge sitt passiva stöd till en ny regering Löfven. Därmed har än en gång den nuvarande regeringens maktlöshet understrukits. En artificiell regeringsbildning och en oförmögen regering faller nu som ett korthus. Det är Jöken och DÖ som nu sakta faller bort ur svensk politik. De har båda skadat Sverige, både på grund av politiken och på grund av den misstro de skapat.
Bidens besök i Europa blev till en amerikansk påminnelse om att USA står bakom Europa men också om att Europa måste stå bakom USA. Det gäller inte minst frågan om Kina som med allt mer växande ekonomi ställer allt större politiska anspråk på eftergivenhet och underdånighet. Det är, som jag i Svensk Tidskrift tidigare skrivit, avgörande att Europa och USA kan samverka mot de stora hoten. Europa behöver USA för att hantera Ryssland men vi behöver båda varandra för att möta de hot som Kinas kommunistiska regim innebär för den fria världen.
Det kinesiska kommunistpartiet vill forma världen för sina ändamål. Därför använder regimen olika verktyg som syftar till att försvaga den liberala demokratin. Konflikten mellan Kina och väst är till naturen systematisk – inte nationell eller kulturell. Denna konflikt, samt vilken strategi EU behöver för att hantera den, beskriver Roland Freudenstein i Frivärlds senaste rapport A China Playbook for Europe. Rapporten kan läsas i sin helhet här.
Med anledning av rapportlanseringen arrangerade Frivärld ett digitalt panelsamtal på samma tema. De medverkande var följande: Roland Freudenstein, Policy Director, Wilfried Martens Centre for European Studies, Karin Olsson, kulturchef och biträdande chefredaktör, Expressen. Catarina Kärkkäinen, redaktör, Smedjan. Emanuel Örtengren, tillförordnad chef, Frivärld, samt undertecknad och går att se i efterhand här.
Den förra fredagen, den 11 juni mötte jag i min egenskap av Svenska Paneuropaföreningens ordförande den slovenska ambassadören Edvin Skrt i ett samtal inför det slovenska ordförandeskapet i EU som kan beskådas här.
Så får vi se vad regeringskrisen innebär. Helt klart är att den inte är en kris för vare sig Sverige eller demokratin utan snarare för Socialdemokraterna. Någon större påverkan på hanteringen av pandemin finns knappast att finna med tanke på att regeringens strategi för att hantera kriser är att låta andra göra det. Det som nog engagerar oss mest är fotbollen där Sverige precis innan detta skrevs vann mot Slovakien.
På måndag får vi se vad som händer. Blir det extraval finns det en logik i det. Då finns det också anledning att titta närmare på hur regeringen i strid med riksdagen har hanterat den mer utrikes politiken.
Vänliga hälsningar,
Gunnar