Kära läsare,
Veckan som gått har bland annat präglats av sanktioner i form av inreseförbud som den ryska regimen har satt på ett antal europeiska företrädare, bland annat Europaparlamentets talman och en avdelningschef på svenska FOI. Svartlistningen har sin utgångspunkt i att Putinregimen upprepade gånger försökt ta livet av oppositionsledaren Aleksej Navalnyj med gift och senare genom att missköta honom i det fängelse han kastats i på grund av en politisk dom.
Den internationella reaktionen mot detta är betydande. Dels på grund av den öppna brutaliteten som sådan, attacken på grundläggande fri- och rättigheter och på grund av att det är ett uttryck för Putinregimens förhållningssätt till inte bara demokratin utan till omvärlden. Ryska mord utförs numera i andra länder, Navalny mötte sitt senaste mordförsök genom en förgiftning som ryska underrättelsegrupper använt även i andra länder och omvärldens krav på att Navalnyjs rättigheter ska respekteras har varit tydliga. Det ledde till att man, både inom EU och i USA, satte sanktioner på dem som är närmast ansvariga för misshandeln av Navalnyj, vilket i sin tur ledde till den ryska motreaktionen som är enbart politisk och inte handlar om något juridiskt ansvar för något felaktigt alls.
De ryska reaktionerna ska ses mot att man samtidigt har mött en omfattande diskussion om sanktioner om man hade tagit ytterligare steg för att eskalera kriget mot Ukraina genom den styrkeuppbyggnad på bland annat mer än 100 000 soldater och över 1000 stridsvagnar som man genomförde vid Ukrainas gräns. Stora delar av dessa truppförband har nu dragits tillbaka, men förbandens materiel finns kvar som ett liggande hot om en kommande invasion. Syftet att skapa rädsla och medvetenhet om Moskvas våldskapital är uppnått, liksom testet hur reaktionerna i omvärlden blir. På den senare punkten kunde självklart Putin notera att reaktionerna framförallt blev muntliga men inte samlade och konkreta. Det är först när EU och USA båda kan agera och uppträda med gemensam tydlighet som Moskva kommer att lyssna. Gör man inte det kommer Ryssland fortsatt agera provokativt, hotfullt och med militärt våld eller andra aktioner när det passar inrikespolitiska överväganden och viljan att utöva makt över omvärlden.
Anders Åslund, som är senior fellow på Atlantic Council i Washington och senior fellow på Frivärld, presenterade nyligen en rapport kring hur sanktioner faktiskt har effekt mot Ryssland och den ryska regimen. Den är värd att läsa som en grund för hur en sammanhållen Rysslandspolitik för utformas.
Ryssland visade med sin rustning kring gränsen till Ukraina vad man förmår militärt. Arméförband med mer än 100 000 soldater och över 1000 stridsvagnar är mer än vad försvarsmakterna kring Östersjön kan uppbåda. De som menar att Sverige provocerar för att vi gör den försiktiga höjningen av anslagsnivån till 1,5%, om fyra år, bortser fullständigt från den stora skillnaden mellan den militära överlägsenhet som Ryssland har liksom den aggression man utvecklar mot sina grannländer. Frågan om Arktis gör detta än mer aktuellt, inte minst eftersom Ryssland har utvecklat särskilda förband för strid i det arktiska området.
Nu i veckan anklagade det ryska utrikesdepartementets talesperson Maria Zakharova Norge för att provocera Ryssland för att man genom samarbete med USA stärker beredskapen kring den norska gränsen. Det är en beredskap, det är inte stående förband från USA och det är inte någon skala i dessa förband som präglas av offensiv förmåga. Det som provocerar den ryska ledningen är när omvärlden kan försvara sig mot militära angrepp och därmed mot hot och provokationer. Tyvärr har det blivit den svenska regeringens doktrin att svensk säkerhetspolitik inte bör provocera Ryssland i den meningen att det som Ryssland ogillar ska Sverige inte göra. När Ann Linde nyligen i riksdagen refererade till den ryske utrikesministern Lavrovs motvilja, och hot om konsekvenser, till att Sverige skulle bli medlem i Nato la hon obegripligt nog frågan om svensk säkerhetspolitik i händerna på utrikesministern i det land som vi i dag ser som det största hotet mot freden och stabiliteten i vår del av världen.
I veckan hade jag glädjen att träffa min gamle bekant Marko Mihkelson, vice ordförande i det estniska parlamentets utrikesutskott, som var på besök i Stockholm. Vi talade bland annat om de olika säkerhetspolitiska perspektiv som präglar svensk och estnisk säkerhetspolitisk debatt. Estland är med i Nato. Det är något som Rysslands utrikesminister också ogillar. Han skulle helst vilja att Estland, liksom Ukraina, stod utanför alliansen. Det finns däremot få ester som skulle vilja hävda att Natomedlemskapet gör Estland osäkrare och mer utsatt för rysk aggression. Ryssland ser också med ogillande på att Lettland, Litauen, Polen, Danmark och Norge är medlemmar i Nato. Det finns däremot väldigt få som skulle hävda att Lavrov uttrycker sin uppfattning om detta med hänsyn till dessa länders säkerhet. Och det finns väldigt få som skulle hävda att dessa länder är osäkrare på grund av att de är medlemmar i Nato. I själva verket skulle Estland, Lettland och Litauen med all säkerhet vara ryska lydriken utanför Nato. Men Sveriges utrikesminister hävdar vi är tryggare utanför Nato med hänvisning till Lavrovs hot mot oss. Det är en tunn säkerhetspolitik i minoritet som numera bara har stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
I år är det 30 år sedan Baltikums frigörelse. I takt med ett alltjämt instabilt regionalt säkerhetsläge är det viktigare än någonsin med ökade kontakter med våra baltiska grannländer. Kan inte låta bli att av historieskäl bifoga den motion om stödet till balternas frihet jag skrev 1987. Det var inte så populärt bland socialdemokrater på den tiden. Även då sökte man hellre försoning med Moskva än att stå upp för friheten.
Det finns under året anledning att återkomma till den baltiska friheten och förutsättningarna för den liksom förutsättningarna för den fred och stabilitet som vi sedan dess uppnått i Östersjöregionen, trots Rysslands återfall i revisionism.
I Bryssel har EU-kommissionen presenterat sin nya europeiska industristrategi som liksom den tidigare presenterade handelsstrategin präglas av föreställningen att europeiska företag blir globalt mer konkurrenskraftiga om de skyddas från globala utmaningar och den inre marknadens lika konkurrens. I förra veckan skrev jag om detta på Brysselsajten Euractiv.
Region Stockholm tillhör de regioner som inledde fas fyra i vaccineringsprocessen först i landet. Nu vaccinerar man med en snabbhet mellan 20 till 25 000 om dagen. Det är imponerande och har gjort att nästan en tredjedel av Stockholmarna har vaccinerats. Utvecklingen av vaccin har skett med en historiskt unik snabbhet tack vare globaliseringen, öppna gränser och marknadens tävlan om vaccinutveckling. Det är därför oroande att många nu börjar tala om att avveckla patenträtten för vaccin, det låter sig sägas om redan utvecklade vaccin men innebär att utvecklingen av nya vaccin, mot nya varianter och nya pandemier riskerar att stagnera.
I tisdags deltog jag som ordförande i Svenska Paneuropaföreningen i ett seminarium kring EU:s vaccinationsstrategi tillsammans med den nationelle vaccinsamordnaren Richard Bergström, europeiska Smittskyddsmyndighetens chef Andrea Ammon och EU-kommissionens chef i Sverige Christian Danielsson. Detta kan ses här.
Ja, och så får vi se hur valet i Skottland påverkar Storbritanniens framtid. Osäkert är det i flera delar. Sannolikt kommer däremot våren kännas något närmare nästa vecka,
En trevlig helg,
Gunnar