Kära läsare,
I detta brev lite om Polen, en ny europeisk energipolitik, European Institute of Technology and Innovations, frågan om vad konkurrensen har gjort för Europa samt lite annat.
== Polen vill inte bli förlorat ==
Under fredagen förra veckan medverkar jag i European Ideas Networks årliga sommaruniversitet i Warszawa. EIN är ett nätverk för think-tank verksamhet knutet till EPP-ED gruppen men med utblick och kontaktytor mot de många olika närstående think-tanks som finns på centre-right sidan i Europa.
Det brukar bli rätt livliga diskussioner, inte minst i brytningen mellan europeisk kristdemokrati och europeiska centre-right företrädare med en liberal-konservativ agenda. Avstånden är inte så stora, och kanske ibland mer en fråga om agenda, språkbruk och skilda politiska utmaningar.
På min roll föll att som ordförande för en arbetsgrupp inom EIN som handlar om europeisk konkurrenskraft och innovationsförmåga också leda ett seminarium kring detta med deltagande bland annat av den indiske utvecklingsekonomen B.B Battarcharya och den brittiske konkurrensrättsprofessorn Alan Riley. Det blev en diskussion som i stora delar handlade om hur mer av kunskapssamhällets olika sektorer utbildning och sjukvård ska kunna få den dynamik och utvecklingskraft som konkurrens ger.
EIN-konferens avhölls som sagt i år i Polen, ett land som står inför extraval den 21 oktober, efter det att den sittande regeringen lugnt och metodiskt har tappat koalitionspartners utan att vilja bry sig att detta har undergrävt den egna parlamentariska grunden eftersom man samtidigt anser sig vara i takt med polska folket och lugnt inväntar valresultatet. Och det är något som både dess motståndare och anhängare håller med om.
Anhängarna för att man anser att den nuvarande regeringen står upp för Polen i ett Europa där landet liksom så många gånger tidigare i historien utsätts för andra länders vilja att dominera det. Motståndarna för att man ser en regering som skickigt utnyttjar människors rädsla, fördomar och rädsla. Det är ett Polen som mer än andra länder i Europa söker en identitet i den nya tiden.
Första gången jag var i Polen var i september 1989 då kommunisterna nätt och hjälpt hade överlevt det första fria valet. En kommunist som vi då hade med oss en i svensk delegation av yngre parlamentariker blev betraktad som en udda varelse från en annan planet, hur kunde man vara kommunist i fria länder undrade de, som i årtionden hade sett sina egna liv förstöras och andras berövas dem av de kommunistiska makthavarna samtidigt som det ekonomiska förfallet skar in i människors möjligheter till ett värdigt liv med framtidstro.
Nu är det annorlunda. Sedan 1989 har Polen haft demokratiskt valda regeringar, kommunister har återkommit till makten och fått lämna den, men aldrig mer med socialistisk politik. Förändringen har varit utan återvändo.
Samtidigt är Polen ett land som har svårt att hantera sitt mörka förflutna. Angivarna och fienden mitt bland de egna som ingen riktigt vet vem de var. Rapportörerna som arbetade för den kommunistiska säkerhetspolisen. Quislingarna som valde förtrycket av sina landsmän för att själva vinna fördelar.
Kanske har Polen svårare än andra central- och östeuropeiska länder att hantera sin historia just eftersom landet har en så plågsam och svår nationell historia. De ständiga erövringarna och delningarna av landet. Sedan det sena 1700-talet alltid delat, ifrågasatt eller ockuperat, ända fram till vår tid.
En gång var Sverige och Polen förenade genom Johan III och den polska prinsessan Katarina Jagelonicas gemensamme och katolske son Sigismund som var hade det legitime anspråket på den svenska tronen, något som inte fullt ut respekterades av Karl IX med flera som hävdade den protestantiska lärans legitimitet över en polsk prins anspråk. På det kungliga slottet i Warszawa finns fortfarande Vasakärvarna ornerade i murarna som en påminnelse om att även svenskar fanns på plats i denna stad.
Det är i dag lätt att glömma att Polen var ett land som inte fanns före första världskriget, som efter det återuppstod och som på nytt i det andra världskrigets första fas delades genom Molotov-Ribbentrop pakten, ett land som i krigets slutskede hade fler soldater i förband mot Hitlertyskland än något annat europeiskt land förutom Storbritannien och som förtvivlat under Warszawaupproret mot tyskarna försökte vinna sin självständighet men sveks av de ryska förbanden och som sedan ockuperades av Sovjetunionen med ständigt nya marionettregimer under årtiondena fram till Solidaritets genombrott 1980, en rörelse som genom fredlig frihetskamp skapade en ny polisk agenda för det förtryckta Östeuropa i ett Polen där den fria fackföreningsrörelsen tillsammans med kyrkan skapade ett politiskt rum vid sidan om den militärmakt som upprätthöll den kommunistiska ordningen.
I den miljön, med angivarna och svikarna, de utländska makterna som delade och ockuperade och med så mycket av den nya tidens politiska kultur formad i det civila samhällets olika gömda rum, fostras lätt en misstänksamhet mot andra både inom och utom det egna samhället.
Den polska frihetskampen var mer politisk, mer baserad på kyrkan som en fristad och pågick i längre än i andra tidigare kommunistdiktaturer där det totalitära förtrycket inte gav något utrymme annat än de desperata upproren. Desto större är misstänksamheten mot dem som inte deltog och framförallt mot dem som motverkade en frihetskamp som också per definition handlade om Polen som en nationell identitet.
Och för ett land som genom historien har befunnit sig i kläm mellan andra större stater blir det viktigt att synas och att finnas till. Det är inte underligt att både polsk inrikespolitik men också polsk Europapolitik följer en logik som mer präglas av misstänksamhet, myter och konspirationstänkande mot andra, snarare än av öppenhet och försoning. Likväl är det trots de politiska konflikterna stadigt inlemmat i europeisk demokrati och rättstat.
Och just därför är Polen ett exempel på något annat än vad misstänksamheten kan leda ett samhälle, nämligen styrkan i den europeiska integrationen och de krav som den ställer på rättstat, öppet samhälle och demokrati. Medlemskapet i EU ställer både krav och ger möjligheter som ger Polen och det polska samhället en stabilitet som annars kanske hade varit i fara.
== En ny europeisk energipolitik med utrikespolitiken som en del ==
En av de frågor som står högst upp på Polens Europapolitiska agenda är energipolitiken eftersom den så uppenbart är en kärna i en gemensam europeisk rysslandspolitik. För polacker är hotet om ryska påtryckningar högst påtagliga, inte bara i historien utan också i nuet.
Det handlar om gasleveranser och beroende, det handlar om rysk blockad av ryska köttprodukter, det handlar om ryskt språkbruk inför utplaceringar av amerikanskt missilförsvar, det handlar om det man ser ske i Vitryssland och i Ukraina och det handlar om hur man ser de baltiska staterna utsättas för politiskt och ekonomiskt tryck i olika omgångar.
Det handlar också om att man inte anser att andra europeiska nationer tar utmaningarna lika mycket på allvar, att man inte anser att påtryckningar på ett land som Polen ska få störa dialogen med Ryssland och att olika europeiska länder har visat sig föredra unilaterala energiavtal med Ryssland istället för att uppträda gemensamt. Och det handlar så klart ytterst om hur man tolkar utvecklingen i Ryssland och president Putins ambitioner med bland annat Gazprom som aktör i europeisk energiförsörjning.
Energipolitiken kommer att under de kommande åren stå mycket högt på den gemensamma europeiska agendan. Den är viktig för säker energitillförsel, den är avgörande för säkerhets- och utrikespolitiken, den är central i Ryssland EU dialogen och den är fundamental när man blickar ut över världen och noterar begrepp som Iran, Mellersta Östern och klimatfrågan.
EU-kommissionen presenterade på onsdagen i Bryssel förslag till en ny europeisk energipolitik som framförallt handlar om att inom energisektorn förtydliga kraven på en öppen och rättvis konkurrens. Dels vill EU-kommissionen införa det som kallas unbundling, det vill säga separation av produktion av gas, och el, från själva infrastrukturen för distribution.
Det är viktigt för att nå en bättre och mer konkurrensinriktad energimarknad men det är också viktigt för att kunna klargöra konkurrenspolitikens krav inom detta område mot en energiaktör som Gazprom som medvetet använder sig av monopolisering för att på en gång kontrollera tillgången och distributionen av gas.
== Gazprom och Northstream ==
Gazprom och Ryssland kontrollerar till 100% gasleveranserna till fyra EU-medlemmar och dominerar den till en lång rad andra. Länder som Tyskland, Frankrike och Italien har ett mycket stort beroende samtidigt som Gazprom och närstående företagsgrupperingar via italienska och grekiska energiföretag har köpt på sig ledningar som når Europa via Kaukasien.
Och, för att göra den saken klar, syftet bakom Northstream, ett projekt som bland annat tyska Eon och ryska Gazprom är huvudfinansiärer i, med en gasledning på botten av Östersjön är att ytterligare kunna utöva geopolitisk makt mot framförallt de Östersjöstater som man genom Northstream blir mindre beroende av för att kunna fullfölja leveranser till Tyskland. Som uttryck för en gemensam europeisk energipolitik är Northstream ingen framgång.
Med en tydlig åtskillnad mellan produktion och distribution får den ett mindre värde för Gazprom vars problem inte främst är distributionsvägar till Europa utan förmågan att få fram gas i den omfattning som man har åtagit sig och samtidigt hålla de befintliga ledningssystemen intakta.
Däremot är monopolställningen – kontrollen över transportvägarna för gas till Europa – viktig eftersom gör det möjligt för Gazprom att, till exempel, köpa gas från Turkmenistan för en tredjedel av det pris som man sedan säljer den för.
I nästa vecka i Strasbourg kommer energifrågorna och Rysslandspolitiken diskuteras inom ramen för en rapport en gemensam utrikespolitik för enerig. som också understryker behovet av att ytterligare utveckla den europeiska energipolitiken till exempel vad gäller sammanhängande nät och ökat utnyttjande av de samlade produktionstillgångarna.
== European Institute of Technology, EIT ==
Under nästa vecka kommer också etablerandet av ett europeiskt forskningsinstitut att diskuteras och röstas i parlamentet. EIT är att förslag som från början handlade om att bygga ett nytt institut, en idé som bland annat jag och många med mig reagerade mot, av det enkla skälet att det som saknas i Europa inte är institut, forskningscentra och universitet utan finansiering och det problemet löser man inte med ett ytterligare institut som riskerar att ta pengar från befintliga forskningsprojekt. Då har man bara flyttat pengar från en ficka till en annan.
Nu handlar EIT, efter rätt mycket debatt och arbete, om något helt annat, nämligen om ett nätverkssamarbete mellan ledande forskningsinstitut i syfte att driva på innovationsprocessen.
Även detta kan man sätta frågetecken för av det uppenbara skälet att detta är något som hela det europeiska forskningsprogrammet redan syftar till, från det sjunde ramprogrammet, det europeiska vetenskapsrådet till olika teknikplattformar och Marie Curiesamarbetet som syftar till att underlätta forskares rörlighet.
Överlappningen är däremot ett mindre problem om EIT skulle innebära att mer pengar inom EU-budgeten förs till forsknings- och innovationsområdet.
Det är viktigt att slå fast eftersom finansieringen av EIT inte är hanterad. Det finns ingen överenskommelse och heller inga pengar som är avdelade för projektet utan de måste komma från existerande budgetramar.
En förutsättning för det beslut som ska fattas på onsdag är därför att EIT inte ska finansieras med pengar från det sjunde forskningsprogrammet eller kompetens- och innovationsprogrammet, utan från andra budgettitlar, till exempel administration.
Det fick jag EPP-ED gruppens stöd för och det kommer att leda till att inledningsvis två eller tre projekt i form av KIC´s (Knowledge and Innovationscentres) etableras i en pilotverksamhet. Möjligheten att få en sådan KIC till stånd med företag och universitet i ett samarbete, där Sverige och Finland är i centrum, kring info- och telekom är rätt stora och det är med en inriktning som möjliggör detta som jag har arbetat.
== Frågorna om järnvägen och gemensam invandringspolitik==
I veckan behandlas förutom rapporten om en gemensam europeisk utrikespolitik för energi en rapport om en färdplan för förnybar energi i Europa. Parlamentet behandlar också tre rapporter om olika aspekter om europeisk järnvägstrafik där den viktigaste handlar om avreglering av den internationella persontrafiken men också en rapport om den nog så viktiga frågan om behörighetsprövning av lokförare, för att en lokförare ska kunna köra lok över gränserna.
Under veckan hålls debatt med uttalanden av rådet och kommissionen om invandringen i EU som också är baserad på två rapporter om invandring, om en strategisk plan för laglig invandring och en om politiska prioriteringar i kampen mot den olagliga invandringen av tredjelandsmedborgare. Det är ett uttryck för att frågan om en gemensam invandrings- och flyktingpolitik nu börjar ta form och kommer att kräva en omfattande debatt inte minst i Sverige.
== Konkurrensfrågornas växande betydelse ==
Både inom energiområdet, telekomsektorn, finansiella marknader och post ställer konkurrenspolitiken frågan om öppenheten på sin spets. Förra veckans beslut i EU-domstolens första instans
som gav EU-kommissionen rätt när den tidigare har bötfällt Microsoft för att man har missbrukat sin marknadsdominerande ställning när det gäller mediaspelare är ett uttryck för detta som också visar att europeisk lagstiftning har en global betydelse. Economist skriver i sitt senaste nummer vad detta kan innebära i globalt perspektiv.
Det är ett domslut som kommer att väcka ytterligare debatt och som med stor säkerhet kommer att gå vidare men det visar oavsett det enskilda fallet att kommissionen har en mycket stark ställning i konkurrensfrågor och domen kommer att ge den råg i ryggen inför kommande konkurrensfrågor, viktigt inte minst i en tid då Frankrikes president frågar vad konkurrensen har gett Europa och försöker utveckla en ekonomisk patriotism.
Det som gäller för amerikanska företag i Europa gäller också för europeiska, samt sist men inte minst, och för ryska. Mot den bakgrunden är det viktigt att driva vidare frågorna om undbundling det vill säga separation av produktion och disktribution, av gas eller datakommunikation.
Men det är lika viktigt att med viss envishet driva konkurrenspolitikens betydelse. Det är den mest integrerande kraften i Europa och den bygger på likställighet varifrån man än är och att ingen ska få diskrimineras. Den 11 september presenterade jag som co-chairman för European Enterprise Institute vårt nya policy-papper What competition has done for Europe som är ett svar på frågan vad konkurrensen har gjort för Europa. Det är skrivet av Johnny Munkhammar och finns att läsa här
== Frankrike, Europa och Iran ==
Nikolas Sarkozy höll i veckan som gick ett tal om europeisk säkerhetspolitik i allmänhet och i synnerhet som är värt att läsa. I talet tar han upp hur Europa ska förhålla sig till utvecklingen av iranska kärnvapen, något som han menar att man omöjligt kan acceptera.
== Budgeten, jobben och Aftonbladet ==
Till slut, regeringens presentation av budgeten visar ett Sverige som med kraft är på rätt väg. Siffrorna om minskad arbetslöshet och ökad sysselsättning talar för sig själva. Sänkta skatter och en minskande andel av offentliga utgifter skapar ett större utrymme för tillväxt, investeringar och företagande. Olika valfrihetsreformer ökar enskildas möjligheter.
Det finns anledning att diskutera till exempel den offentliga utgiftsstrukturens utveckling men det är likväl uppenbart att det inte bara är högkonjunkturen som ger framgångar. Det gör socialdemokraternas reaktioner desto mer intressanta, för de tvingas nu reagera mot en politik som ger fler jobb efter att under den senaste mandatperioden ha försvarat en politik som gav färre. Än så länge har det inte lett till några större framgångar vare sig för Sahlin eller någon annan. De är emot en politik som leder till minskad sjukfrånvaro och mot en politik som ger fler jobb.
Det som socialdemokraterna misslyckades med under en hel mandatperiod som präglades av framväxande högkonjunktur lyckas nu alliansregeringen med. Framväxten av 200 000 nya jobb är imponerande och även om de till stor del kan förklaras av högkonjunkturen innebär det inte att regeringsskiftet har haft betydelse. Jobben kom nämligen inte under socialdemokraterna, trots högkonjunktur.
Inför denna utveckling verkar socialdemokratin, och inte minst Aftonbladets ledarsida som allt mer framstår som socialdemokratins eget svar på Grönköpings Dagblad, stå handfallna. Det mesta är uselt trots att jobben kommer och är en avgörande förändring för 200 000 män och kvinnor.
Aftonbladets vinkel blir därför att regeringen för en gubbpolitik, och uppenbarligen inte en jobbpolitik. Som om jobben för kvinnor och män inte är lika viktiga för kvinnor och män och mer än något annat bidrar till ekonomiskt oberoende och värdighet. Det finns ingen större faktor som utjämnar skillnader än jobb. Men i Aftonbladets värd, där ledarskribenterna ständigt brinner för det ena och andra, är jobben inget att brinna för.
Läs ledaren, den är ett tecken på en socialdemokrati som när den är som bäst kan attackera familjers möjlighet att välja barnomsorg. Det är nämligen gubbigt. Så talar politikens patriarker som hellre vill bestämma över människor än att de ska få bestämma själva. Läs den idag. Nästa vecka hittar på de något helt annat av det enkla skälet att det är svårt att hävda att en politik som ger fler jobb är fel.
== Uppföljningen av det sjunde forskningsprogrammet ==
Under de senaste veckorna har jag haft tillfälle att träffa företrädare för ett antal olika universitet och högskolor och kommer att under nästa vecka träffa ytterligare ett antal som ett led i en dialog om forskningspolitik, hur svensk forskning bäst ska kunna ta tillvara europeiska forskningsprojekt och uppföljningen av det sjunde forskningsprogrammet.
== Den kommande veckan ==
Under nästa vecka träffar jag tillsammans med partigruppsvännerna i det ekonomiska utskottet ECB-chefen Trichet i Strasbourg, på torsdagen deltar jag i bokmässan i ett seminarium om det nya Estland och i ett annat om media och Mellersta Östern. I början på nästa vecka igen ska jag tala på den konservativa partikongressen i Blackpool på ett seminarium om europeisk politik ett Europa i Frihet. Om detta och annat återkommer jag på bloggen. Bland annat kring frågan om iranska nya missiler och uppgifterna om Syriens import av radioaktivt materiel från Nord-Korea liksom om annat som sker.
Hälsningar,
Gunnar