Nyhetsbrevet Frihetens värden 2006-05-05

Kära läsare,

I detta brev lite om Göran Persson och socialdemokratins Bagdad Bob-strategi, EU-utvidgningens ekonomiska konsekvenser samt Sveriges inställda deltagande i Partnerskap för fred-övningen i Italien.

== En formulering som kan bli klassisk ==

Med en formulering som kan komma att bli klassisk gav Göran Persson på första maj ännu ett bidrag till en socialdemokratisk valförlust. Genom att hävda att arbetslösheten inte är en aktuell fråga inför valet lämnade han fältet helt fritt åt alla andra som faktiskt både ser den som en fråga, som vill göra något åt den och som har en politik för att göra det. Göran Persson har faktiskt definierat ut arbetslöshetsfrågan ur den socialdemokratiska kampanjen. Det är lite Bagdad Bob över den kampanjstrategin.

I en tid då den globala ekonomin går för högfart och den svenska industrin fullt ut kan dra nytta av globaliseringens frukter bli det socialdemokratiska misslyckandet med arbetslösheten extra tydligt. Mäter man den svenska arbetslösheten med de normer som tillämpas gemensamt av EU, Expressen har en förtjänstfull artikel där man redovisar HYPERLINK ”http://www.expressen.se/expressen/jsp/polopoly.jsp?a=577530″http://www.expressen.se/expressen/jsp/polopoly.jsp?a=577530_, ligger Sverige på en arbetslöshet uppemot 8% och på den nedre halvan av medlemsstaterna. Lägger man till detta att Sverige har en osedvanligt hög sjukfrånvaro och förtidspensionering vilket påverkar arbetsmarknaden motsvarar det en arbetslöshet kring 17-18% beroende på vad man menar med en normal sjukfrånvaro och förtidspensionering. Det är den situationen som Persson menar att han är så nöjd med att han inte riktigt anser att frågan om arbetslösheten kan vara en fråga inför valet. Det är fel i sak och det är dumt som kampanjstrategi.

Med presentationerna av de borgerliga partiernas budgetmotioner blir alternativen i svensk politik uppenbar annorlunda. En sida som hävdar att allt är bra och en sida som vill bidra till utvecklingen av nytt företagande och nya jobb. Och det är just utvecklingen av en politik som ger bättre förutsättningar för nytt företagande och nya jobb som kommer att vara avgörande för hur Sverige i framtiden ska kunna vara en vinnare i den globala ekonomin eller inte.

De nya ekonomier som nu växer fram där Kina, Indien, Ryssland och Brasilien är de stora kommer att gradvis konkurrera med allt mer avancerade produkter. De som i dag tror att vi kan hålla globaliseringen stången genom textilkvoter och skotullar bortser helt från att huvuddelen av dessa länders export handlar om betydligt mer avancerade tjänster och produkter. Kina står i dag för produktionen av mer än halva världsmarknaden av faxar och datorer, för att ta ett exempel. Indien är ett ledande land inom rymdteknologi, data och global tjänstemarknad.

== Europas ekonomiska succé ligger i utvidgningen och inte i reformpolitiken ==

Ju mer framgångsrika dessa ekonomier är desto mer kommer de förvisso att exportera men just därför också importera. Och frågan är vad de kommer att importera. Blir det skor och textilier från Europa så är det vi som är förlorarna och som gradvis kommer att sjunka tillbaka som ekonomi, blir det nya marknader och tjänster så kommer vi kunna vara vinnarna.

Det är en verklighet som ställer större krav på reformer och förändringar än vad som präglar debatten och risken är att frånvaron av debatt om detta riskerar att öka gapet mellan det politiskt möjliga och det ekonomiskt nödvändiga. Det gapet, mellan politikens illusioner och verkligheten, har fött en protektionism runt om i Europa som är den främsta grunden för vår eftersläpning.

Det gäller också oviljan att se och diskutera den framgång som utvidgningen till de 10 nya medlemsländerna har inneburit. Den har gjort Europa som helhet starkare men har också stärkt utvecklingen i både de gamla och nya medlemsländerna. Kommissionen presenterade under onsdagen denna vecka ett dokument [ http://ec.europa.eu/comm/economy_finance/publications/occasional_papers/2006/occasionalpapers24_en.htm ]http://ec.europa.eu/comm/economy_finance/publications/occasional_papers/2006/occasionalpapers24_en.htm ~som kanske på sätt och vis är det viktigaste politiska dokumentet under detta år.

Samtidigt som en lång rad olika politiker har talat om utvidgningströtthet och bristande förmåga att ta emot nya medlemmar har utvidgningen varit en succé. Det gäller inte minst de länder som nu verkar vända sig allra mest emot en fortsatt utvidgningspolitik Tyskland och Österrike.

För de 10 nya länderna har utvidgningen inneburit att medelinkomsten har stigit från 44% till 50% av de tidigare medlemsländernas genomsnittliga inkomstnivå. Det är en radikal förändring.

Den har till stor del berott på en mycket stort flöde av direktinvesteringar i de nya medlemsländerna som har bidragit till en växande export till de tidigare medlemsländerna men också en växande export i andra riktningen. Det innebär att utvidgningen har gett fler jobb hos oss liksom hos de nya medlemmarna. Utvidgningen har också inneburit en vitalisering av den europeiska ekonomin som helhet. Vi har fått möta en konkurrens inom EU som har utvecklat europeisk industri samtidigt som investeringar som annars hade sökt sig utanför EU nu har tillförts den inre marknaden. Den öppnare arbetsmarknaden har i sig också gett fler arbetstillfällen, fler jobb utförda och fler som har kunnat försörja sig.

Det är en bild av verkligheten som är helt annorlunda än den svartmålning som bland annat Göran Persson ägnade sig åt med begreppen social turism och social dumping. Och den understryker att vi alla är vinnare på utvidgningen och öppnare gränser. Det bör prägla den politik Sverige ska föra i EU.

= De irakiska generalerna och verkligheten ==

Även de irakiska generalerna trodde att Saddam Hussein förfogade över massförstörelsevapen. Det var vad han lät påskina inför dem och vad han ville att omvärlden skulle tro. Det har framgått tidigare när resultaten av förhör med de olika generaler som ledde Saddam Husseins försvarsstrid. Han själv trodde inte att koalitionen skulle gå till angrepp, trodde inte att den skulle ta sig till Bagdad och det ingick inte i diktaturens terrorlogik att någon ens skulle våga ifrågasätta att de egna trupperna skulle hålla stånd och besegra de invaderande. Precis som kring Stalin dominerade ja-sägare, av det enkla skälet att nejsägarna antingen var i Sibirien, avrättade eller hade lärt sig av andras misstag att inte säga nej.

Och till slut tror diktaturen på samma propaganda som man försöker lura medborgarna med. I senaste Foreign Affairs finns en artikel http://www.foreignaffairs.org/20060501faessay85301/kevin-woods-james-lacey-williamson-murray/saddam-s-delusions-the-view-from-the-inside.html som beskriver de föreställningar och den tro som präglade huvudaktörerna kring Saddam Hussein. De hade så länge ägnat sig åt att lura andra att de till slut lurade sig själva. Luras sist som luras mest, skulle man kunna säga.

Detta sätter också visst perspektiv på frågan om varför omvärlden trodde att Irak hade massförstörelsevapen. Om även de högsta militära ledarna tror så, om även diktatorn högst i topp låter ana detta och samhället är slutet och utformat för att desinformera är det inte underligt att den tidigare faktiskt konstaterade närvaron av massförstörelsevapen dessutom använda vid ett flertal tillfällen tillsammans med Saddam Husseins ovilja att tillåta inspektioner eller på annat sätt redovisa att det inte längre fanns massförstörelsevapen leder till att omvärlden på goda grunder tar uppgifterna på allvar.

Alla de som säger sig veta att man inte hade massförstörelsevapen hade kanske rätt vid just den tidpunkten invasionen av Irak beslutade men likväl en ranglig grund att stå på. Och de förtränger att säkerhet eller osäkerhet om en aggressiv diktatur har massförstörelsevapen eller ej måste hanteras just utifrån den osäkerhet detta ger, när den inte lever upp till de krav som det internationella samfundet ställer att tillåta inspektion.

== När man glömmer vem som mördar ==

Nu kommer krigets offer dag efter dag, efter det att kriget var över. Det är en tragedi som bottnar i att betydande politiska grupper anser det rimligt att urskillningslöst mörda andra människor. Det var en logik som tidigare präglade den irakiska regimen, nu plågar dessa grupper det irakiska samhället i sin frustration att man inte styr över det irakiska samhället och över irakierna.

I stora delar av Irak går utvecklingen framåt. I andra delar står den stilla eller bryts ner av totalitära terrorgrupper, det är inte säkert att Irak hade varit bättre om det varit dessa grupper eller Husseins lojala som hade styrt Irak. Det är heller inte säkert, för att uttrycka det försiktigt, att Irak hade varit bättre om världen hänvisat det irakiska folket till ett inbördeskrig för att frigöra sig från förtrycket. Och det var den uppfattning som alla de som var emot angreppet men inte ville solidarisera sig med Saddam Hussein hävdade var det enda rätta.

Med den tradition av etniskt mördande som Saddam Hussein hade inlett hade det blivit ett krig med massakrer som det är svårt att föreställa sig att omvärlden hade kunnat acceptera, lika lite som vi kunde acceptera den etniska rensningen i Bosnien eller Kosovo.

Terrordåden och morden i Irak ger också en bild av några av de krafter som är verksamma i regionen. Det är inte Israel eller USA som har skapat dem, de finns av sin egen kraft och lever på sina egna föreställningar om en totalitär politisk ordning baserad på religion. Vi kommer inte kunna förstå den terrorism som möter västvärlden och fria samhällen om vi inte förstår den politiska agenda som präglar en totalitär islamism som inte har mer med religion att göra än att man i religionens namn motiverar grymhet, förtryck och hat mot andra människor. Och det har inte så mycket att göra med någon av våra världsreligioners budskap att göra.

Nu är en ny regering under bildande i Irak, kanske kommer den att kunna bidra till en stabilitet som inte tidigare har funnits. Mot sig finns mycket djupa konflikter mellan Sunni- och shiamuslimer som har upprätthållits och fördjupats under Husseintiden. Mot sig har man också den politik för destabilisering som Iran bedriver med hjälp av shia-grupper. De som för några veckor demonstrerade för att amerikanska och engelska trupper med andra allierade omedelbart skulle lämna landet demonstrerade i praktiken för att helt lämna fältet fritt för de krafter som med terror och ohämmat våld som medel vill ta makten över den demokratiska process som är i sin linda. Så fredligt är inte det.

== Grundproblemet i Mellersta Östern ==

Grundproblemet i den europeiska synen på situationen i Mellersta Östern är att man bortser från den betydelse som frihet och demokrati liksom frånvaron av frihet och demokrati har. Det är en i det närmaste gammaldags kolonial syn på denna del av världen som präglar debatten här.

Araber och muslimer har samma rätt till frihet och demokrati som alla andra har. De är individer som bör få uppleva samma mänskliga fri- och rättigheter som vi i vår del av världen. De ska inte betraktas som stora kollektiv av stammar som bekämpar varandra för att de tillhör olika stammar. Konflikterna i Mellersta Östern handlar inte i första hand om en kamp om territorium utan om en kamp mellan totalitära ideal och demokrati, där de totalitära idealen så uppenbart dominerar de regimer som i dag styr. De är alla diktaturer och representerar definitionsmässigt inte sina folk. Diktatorer är nämligen motsatsen till representanter för sina medborgare. Annars hade de inte behövt vara diktatorer.

De grupper som med våld försöker ta makten, genom terror och genom att mörda sina medmänniskor vare sig det är i Irak eller i Israel, saknar varje förankring med demokratiska värderingar som bygger på respekt för den enskilda människan och på en vilja till fredliga förändringar. Det är att allvarligt problem att så många i vår del av världen ser dessa extremister och förtryckare som företrädare för dem som de gärna avrättar och förföljer. Ytterst beror detta på en oförmåga att se var gränsen mellan det för demokratin acceptabla och inte acceptabla måste dras.

I Mellersta Östern finns en stat som är uttalat aggressiv, som är en av sin tids mer brutala regimer med fullständigt förakt för mänskliga fri- och rättigheter och för den människovärdet, som tillämpar en medeltida rättskipning där kvinnor stenas, barn avrättas och där människor kan få sina armar avhuggna och ögon utstuckna. Det är en regim som i strid med världssamfundet har utvecklat kärnteknologi, som stöder och finansierar terror och självmordsdåd, som bygger nya generationer medeldistansmissiler och som hotar att utplåna ett annat land med motiv som är uppenbart antisemitiska och fyllda av hat.

Det som sker i Iran har uppenbara likheter med 1930-talets Nazityskland.

När Hamas vann segrade i valet i den palestinska myndigheten var det unikt i den bemärkelsen att det var det mest demokratiska valet som araber utanför Israel fått vara med om. Valet i Irak tidigare i år var ett annat viktigt steg i samma riktning men hade inte samma förutsättningar av uppenbara skäl.

Det borde leda många till eftertanke att det var på det av Israel ockuperade området som demokratiska val kunde genomföras i denna form. Inte någon annan stans i arabvärlden har motsvarande val genomförst. Det innebar inte att de var felfria om vi ser till tillståndet för media och möjligheten att agera fritt politiskt. De olika säkerhetsstyrkorna och de väpnade grupperna satte gränser för den fria debatten. Att Hamas vann ett demokratiskt val som omvärlden kunde konstatera genomfördes enligt de regler som gällde innebär inte att Hamas är en demokratisk rörelse.

Det innebär däremot att de har en legitimitet att företräda det palestinska folket. Men de har därmed också ett ansvar, både gentemot sina väljare och gentemot världsamfundet att respektera de regler som gäller och de krav som ställs på varje regering. Deras legitimitet som regering beror på det.

När man försvarar självmordsdåd och vägrar att erkänna en existerande stat och medlem av världssamfundet innebär det att man ställer sig vid sidan om. En regering som tillåter att väpnade aktioner genomför från sitt eget territorium, utan att göra något åt det och utan att ta avstånd från det, tar gentemot andra länder ansvaret för dessa terrordåd. Den svenska regeringens syn på denna situation har varit förunderligt oklar. Det gäller inte minst när det visat sig att bland annat socialdemokratiska riksdagsledamöter har inbjudit företrädare för denna rörelse, som vill utplåna ett annat land och som tydligt uttrycker antisemitism. Det var överhuvudtaget inte tal om att hindra dessa företrädare för en terrorgrupp och en regim som vägrar att erkänna en demokrati rätten att resa in till Sverige.

Den före detta kabinettssekreteraren Sverker Åström har för sin del, i Svenska Dagbladet http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_12357360.asp , försvarat Hamas med att även Sverige ibland har dröjt med att erkänna andra länder som om vi någon gång har valt att ifrågasätta en existerande stats existens. Åström tycks mena att om Ryssland i morgon fick en ny regim som vägrade att erkänna de baltiska staternas existens så ska man inte ta så allvarligt på det.

Han hade också mage att jämföra de terrordåd som Hamas har försvarat med de norska motståndsmännens krigföring mot den Nazityska ockupationsmakten. Det är en förolämpning både mot de norska motståndsmännen som offrade livet i sin kamp mot Nazityskland. De mördade inte civila utan bedrev bekämpade en militär ockupation med militära medel. De kämpade för frihet och demokrati mot en ockupationsmakt som bland annat sände norska judar till förintelseläger. Deras kamp syftade inte till att döda tyskar för att de var tyskar. De ville befria sitt land.

Israel ockuperar inte västbanken för att bekämpa demokrati och frihet eller för att ta livet av människor för att de tillhör en viss ras. Deras ockupation har tillåtit att det i den palestinska myndigheten har genomförts demokratiska val. Ockupationen kvarstår på grund av att bland annat Hamas vägrar erkänna Israel och dess säkra gränser och har sin bakgrund i tidigare försök att förinta Israel. Tyskland ockuperade inte Norge som ett led i ett försvar mot en aggressiv angripare utan som ett led i ett aggressivt angrepp.

Det är mot denna bakgrund som den svenska regeringens plötsliga avhopp från en flygvapenövning i Italien ska ses. Avhoppet skedde på grund av att även det israeliska flygvapnet skulle vara representerat. För Sverige är konsekvenserna betydande.

Det innebär att vi skiljer ut oss när andra övar. Det innebär att vårt deltagande i framtiden i liknande övningar alltid kommer att vara osäkert. Vårt flygvapen kommer att få sämre möjligheter att öva och missar ett viktigt övningstillfälle. Och vi väljer att inte öva med våra samarbetspartners på grund av att ett annat demokratiskt land deltar. Det var betydligt lättare för Leni Björklund att hälsa ryska förband som genomfört massakrer i Tjetjenien välkomna än att samarbeta med ett demokratiskt land kring Medelhavet för att öva fredliga insatser där eller i andra delar av världen.

Men det är ändå inte detta som är det mest anmärkningsvärda. Det som är anmärkningsvärt mer än något annat är att det i en region där ett land öppet talar om att utplåna ett annat land, där en regim vägrar att erkänna en demokratisk nation, där väljer Sverige att markera mot den lilla demokratin. Inte mot Iran. Inte mot Hamas. Utan mot Israel. Det land som hotas och hatas markerar vi mot. Inte mot dem som hatar och hotar.

Jan Eliassons första dagar som utrikesminister blev ett sorgligt återfall i 1980-talets svenska oförmåga att se skillnaden mellan vad demokrati och diktatur betyder. Vi ställde oss inte på samma sida som diktaturerna och dem som vill utplåna Israel men vi sällade oss till dem som vill skilja ut Israel från normalt samarbete. Det är att ge stöd till fel krafter och det är att bidra till legitimiteten hos dem som står för hatet. Så bidrar man inte till fred. Jan Eliasson var med när den svenska regeringen en gång på 1980-talet förklarade att i Iran bygger man demokrati med pedantisk noggrannhet. Han klarade inte av den nya världens utmaningar att i en komplex värld värna demokratins krafter.

Hälsningar,

Gunnar

Ps Den gångna veckan har för min del handlat mycket om två rapporter där jag är företrädare för EPP-gruppen, nämligen den ena om regler för deltagande i EU´s sjunde forskningsprogram och den andra om Tjänster i allmänhetens intresse. De finns båda på min hemsida [ http://www.moderat.se ]www.moderat.se , jag ser gärna fram emot synpunkter och kommentarer.