Kära läsare,
I detta brev, skrivet alldeles efter riksdagens högtidliga öppnande och Göran Perssons regeringsförklaring något om den men framför allt något om den rödgröna oredan, om det regeringsalternativ som Göran Persson sökte stöd för men som inte fanns, ekonomins utveckling och konsekvenserna av börsraset samt om samt det moderata valresultatet och den process som det fört med sig, liksom de slutsatser jag drar av den.
== En regeringsdeklaration utan regering ==
Göran Persson gick till val på ett regeringsalternativ som inte fanns. Det är vad de senaste två veckornas rödgröna röra har visat. När han i dag läste upp sin regeringsförklaring var den en återgång till gammal socialdemokratisk 1960-talspolitik utan någon relatering till de problem som möter människor i dagens Sverige. De ekonomiska problem som inte minst i dessa dagar tornar upp sig nämndes överhuvudtaget inte. Barnfamiljer, skolbibliotek, sjukvård och barnomsorg skall få mer pengar. Vem som skall betala dessa nya bidrag framgick inte så Sveriges skattebetalare får anonymt ta åt sig äran. Det var en tydlig dragning åt mer reglering och fler bidrag och olika försök att via offentliga myndigheter styra över ekonomi och näringslivet.
Viktigare än dagens regeringsförklaring är de regeringsförhandlingar som förs vid sidan om riksdagen. Socialdemokraterna kan inte regera själva och varje påstående om att de kan det är att vilseleda väljarna. De behöver parlamentariskt stöd från andra partier och detta stöd är aldrig villkorslöst. För att uppnå den nödvändiga majoriteten är alla partier lika viktiga om än inte lika stora. Vi ser nu i vänsterblocket en process där tre vänsterpartier gemensamt utformar ett regeringsprogram som väljarna borde ha fått se före valet.
Ansvaret för de gångna veckornas kaos och den oordning på politiken som nu råder vilar i grunden på Göran Persson. Han har gjort det klassiska misstaget att förhandla om priset efter köpet istället för före. Därför vet ingen vilka krav han kan tvingas ge efter för och ingen vet vilka krav som är omöjliga att ställa eftersom han i varje givet läge är beroende av ett vänsterparti och ett miljöparti som inte före valet tvingades redovisa och anpassa sina krav t utan nu efter kan ge fritt utlopp för dem.
== Väljarna kunde ha fått besked om båda regeringsalternativen ==
För den svenska journalistkåren är det som nu sker ingen större merit. Väljarna hade faktiskt rätt lätt kunnat få tydligt besked om hur de olika regeringsalternativen såg ut i verkligheten. Många var frågorna om det borgerliga regeringsalternativet och svaren gavs. Men väljarna fick ingen större genomlysning av hur en vänsterregering efter valet skulle kunna se ut när det gäller den förda politiken. Det räckte för Göran Persson att hävda att han skulle regera själv och att man skulle fullfölja den politik som förts de senaste åren.
Det fanns bara tre brister i detta besked. För det första hävdade både vänsterpartiet och miljöpartiet mycket klart att de inte skulle låta allt fortgå som tidigare. För det andra har den politik som förts lett till uppenbara problem både när det gäller budget, sjukfrånvaro och utvecklingen av företagande i Sverige. Den politik som förts måste avlösas av en annan.
== Reformpolitiken har stagnerat och ersatts med en motståndsrörelse mot förnyelse ==
För det tredje har socialdemokraterna tillsammans med sina stödpartier löst upp de politiska konflikterna inom de centrala politikområdena genom att inte göra något. Inga tillväxtreformer. Inga reformer för att möta utflyttning av företag. Inga reformer för att öka nyföretagandet i landet med lägst nyföretagande. Ingen skattereform i landet med världens högsta skatter. Ingen åtgärd för att möta de alltmer rörliga skattebaserna. Inga förändringar inom skolan, sjukvården eller äldreomsorgen annat än mer pengar till kommunerna. Inget eurobeslut.
Det finns de som även på borgerliga ledarsidor har hävdat att denna politik har varit ett uttryck för liberal förnyelse. Inte minst har Göran Perssons kanske största beundrare inom borgerligheten Sydsvenska Dagbladets chefredaktör Per T Ohlsson gått till storms mot dem som försökt peka på att vänsterkoalitionen motarbetat förnyelse och liberaliseringar. När jag vid ett tillfälle replikerade mot detta synsätt avfärdades jag, med de nyansrikedomar som präglar den liberala upplysaren i Malmö, med att jag förmodligen hade låg panna. Så yttrar sig den upplyste liberalen.
== Tillbaka till verkligheten ==
Men faktum kvarstår som ett facit från den gångna mandatperioden. Reformpolitiken har avstannat. Det är vad IMF har påpekat och det är vad en lång rad andra ekonomer konstaterat. För att lösa de problem som Sverige står inför har vänsterkoalitionen tillgripit ökade statliga utgifter och utredningar istället för reformer som ger ökad tillväxtkraft och företagande.
Nu fungerar detta inte längre. Under en lång brevväxling med Bosse Ringholm försökte jag under valrörelsen få besked från regeringen vilka besparingar de tänkte sig genomföra för att klara utgiftstaken. Inte vid något tillfälle fick jag något svar. Tvärtom hävdade Bosse Ringholm i strid med bättre vetande inom den egna budgetavdelningen att man i Finansdepartementet hade en annan bild än Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket som innebar att det inte behövdes några besparingar.
När sedan den interna budgetpromemorian avslöjade att Ringholm vilselett media och väljare förkunnade man istället att det inte var så stora besparingar som behövdes och att man kunde hantera det genom lite fixande. Nu har verkligheten sprungit i kapp regeringen, inte bara på denna punkt utan en mängd andra punkter.
== Ericssons problem är Sveriges liksom framgången var det ==
De senaste dagarnas börsutveckling är allvarlig. Den befäster bilden av en ekonomi som tyvärr inte alls verkar återhämta sig. Det visade också gårdagens konjunkturrapport från KI, återhämtningen har kommit av sig. Särskilt allvarligt och dramatiskt är Ericssons utveckling.
Ericsson var det företag som under många år bar upp en stor del av den svenska ekonomiska tillväxten. Det berodde både på Ericssons och det svenska telekom-undrets framgångar men än mer på det ensidiga beroendet till just Ericsson och avsaknaden av en på bredden framväxande ny företagsamhet.
Det stora bekymret nu är nämligen att vänsterkoalitionen saknar en politik för att ta itu med de problem som förstärker krisens genomslag i Sverige. Det handlar om tillväxtproblemen och behovet av en politik som stärker företagandet i Sverige, som motverkar utflyttningen och som leder till fler nya företag. Utan en sådan politik kommer vi inte få stabilitet vare sig i de offentliga finanserna eller i samhällsekonomin.
== Regeringsförhandlingarna handlar om koalitionens problem, inte om Sveriges ==
Läser man den budgivning som präglar regeringsförhandlingarna efter valet kan man förstå att problemen i svensk ekonomi skall hanteras genom förbud mot pälsdjursuppfödning och genom friår från arbetslivet. För att ytterligare illustrera allvaret i det ekonomiska läget skall de tre partierna också höja energibeskattningen så att den svenska basindustrin tvingas anpassas till en mindre storlek. Höjer man energiskatterna så kommer det nämligen leda till att en allt större del av den energiintensiva industrin flyttar utomlands, inte bara med utsläpp, utan också med verksamhet och jobb. På det viset får vi ytterligare en rörlig skattebas som kan flytta utomlands. Det förstärker vare sig de offentliga finanserna eller samhällsekonomin men väl vänsterpartiets och miljöpartiets politiska framgångar.
Vi har ett ras på aktiemarknaden som är exceptionellt och vi har ett kaos när det gäller regeringsbildningen. Det finns ingen aktiemarknad som har fallit så hårt som den svenska. Bara den tyska aktiemarknaden kan genom fallet efter den socialdemokratiska valsegern tävla med den svenska i detta fria fall.
För att hantera denna situation växer det nu fram en politisk agenda som tycks fokusera på hur vi skall få fler anställda i offentlig sektor istället för tillväxt genom företagande och privat sektor. Detta g