Nya upplagan ute – med ett nytt avsnitt om världen som inte väntar

Inför den andra upplagan av Världen väntar inte

Sommaren befinner jag mig gärna vid Sandhammaren. Det är också här jag har skrivit dessa rader inför den andra upplagan av ”Världen väntar inte”. Det är på Sandhammaren Sverige svänger, från ostkust till sydkust.

På morgonen nere vid stranden tycker jag mig se hela denna sträcka svänga just precis så. Från öster till syd. Det är också där Sverige sticker ut som allra mest rakt ut i Östersjön.

Under det kalla kriget var det därför här som de flesta kränkningar av svenskt territorium skedde, av främmande nationers fartyg eller flyg som genade in i Östersjön för nära Sverige. Längre tillbaka i tiden var det här som fartyg genom århundradenas lopp förliste på de förrädiska strandrevlarna som sträcker sig långt ut i havet, längre ut än de genande fartygen trodde.

När jag en gång besökte Churchills krigskabinett blev jag glatt förvånad av att det på den norra sidan av kartrummet fanns tre platser utmärkta i södra Sverige, nämligen Stockholm, Göteborg och Sandhammaren. Hur kunde han veta, tänkte jag stolt. Men under andra världskriget gav dessa vatten och luftrummet ovan en neutralitetstillflykt för flygare och sjömän som gjorde platsen viktig nog redan då.

Här har skeppen passerat från tid till annan, på väg in i Östersjön eller på väg ut. Till Tallinn eller Riga, Stockholm eller St Petersburg, Helsingfors eller Gdansk. Havet, floderna och sjöarna var vattenvägar, andra tiders motorvägar eller om man så vill motsvarigheter till dagens flyglinjer.

Det är en paradox men de långa avstånden var i många fall för människor de korta att färdas. Att resa från Ystad till Kristianstad och vidare genom Småland, Östergötland och Sörmland var obekvämt, i hög grad osäkert och tog lång tid. Att lasta i Ystad och leverera i Riga var oändligt mycket lättare, komfortablare, och snabbare. Från Stockholm som låg i mitten av vattensystemen som band samman det gamla svenska riket, från västra Sverige till östra Finland, nådde man lätt olika delar av Östersjöregionen, Havet löste upp geografins och tidens avstånd.

När jag i mitten av juni flög tillbaka från möten och överläggningar i Kiev med företrädare för den ukrainska regeringen, på väg till Köpenhamn, tittade jag ut genom flygplansfönstret och såg långa stränder, och insåg plötsligt att nu kom jag österifrån, inte från Bryssel utan från Österled, och nu följde planet just den kust där Sverige svänger. Det var en riktning som kändes ovan men som var ett uttryck för att Europa nu öppnas upp i flera riktningar, andra än dem som vi i vår tid har kommit att ta för givna. Det är inte helt nytt.

Genom Kiev flyter Dnjepr, den flod som förde forna tiders vikingar ner mot Svarta havet, Konstantinopel och Medelhavet. Staden Kiev grundades som en handelsplats på denna vattenväg mellan nordbor och slaver, på vägen mellan det som då var Europas huvudstad och politiska centrum och Norden. Resan var inte längre än att den för den tidens människor nådde fram till städer som var en del av den egna världsbilden, Konugaard för Kiev, Holmgaard för det gamla ryska rikets centrum Novgorod och Miklagaard för dagens Istanbul och gårdagens Konstantinopel.

Så sträckte sig handelsvägar och så bands geografin ihop då och så öppnas på nytt vår geografi upp för en ny tids realiteter, efter det att järnridån fallit och det tomrum den lämnade efter sig sakta fylls genom handel, företagande och växande kontakter. Det är inte längre floden Dnjepr som binder samman Östersjöområdet med Svarta havsregionen utan faktiskt närhet och den moderna tidens integration.

Det sker steg för steg genom tillväxt, handel, investeringar och öppenhet på ett sätt som gör att geografin återkommer till även äldre tiders mönster. Vårt Europa definieras numera inte bara av ett nord-sydligt mönster utan också av ett väst-östligt. Där hamnar vi i mitten av vår del av världen på ett sätt som ännu inte har slagit igenom i vår uppfattning om politikens utmaningar. Det är till exempel skillnad mellan ett Sovjetunionen som fanns på andra sidan en järnridå som avgränsade väst från öst och ett Ryssland som finns i vår omedelbara vardag när det gäller energipolitik, säkerhetspolitik och handel men likväl står utanför vår demokratiska gemenskap.

Den eviga freden är inte säkrad genom att vi lämnat den gamla tiden bakom oss. Tvärtom finns eviga utmaningar mot fred och säkerhet som i dag är av ett slag att de ställer nya krav på vår förmåga att värna demokrati och öppenhet i Europa, liksom vår egen säkerhet.

Därför spelar bland annat det som i dag sker i Ukraina, som är en kraftmätning mellan demokratins idéer och politisk makt baserad på oljerikedom förenad med den gamla sovjettidens maktelit stor roll även för oss.

Ukraina ligger inte på andra sidan någon järnridå utan i ett Europa där vi blir alltmer beroende av varandra. Motsvarande gäller det som sker i Ryssland och Vitryssland. Det berör oss och påverkar våra förutsättningar. Globaliseringen ger människor ökat välstånd samtidigt som den leder till ökad integration. Det innebär bland mycket annat att samhällsskick och ekonomiska strukturer som står i motsats till demokrati och öppenhet också kommer närmare in i vårt eget samhälle, utan den demarkationslinje som det kalla krigets järnridå var.

Det är en hotbild som inte utesluter vare sig militära hot eller andra politiska och ekonomiska påtryckningar. Föreställningen att militära hot mot vårt land förutsätter invasionsanfallets förmåga och omfattning är förknippad med det kalla krigets paradigm men vare sig med tiden dessförinnan eller den framtid som vi nu har att möta.

Den kamp mellan europeiska värden och nationalism som jag skriver om i boken har på olika sätt blivit än tydligare under det halvår som gått sedan den första upplagan publicerades i december 2007.

Rysslands destabiliseringspolitik och stöd till nationalism på Balkan och Kaukasus har tagit sig nya uttryck. Försöken att splittra Europa i energipolitik och säkerhetspolitik har också blivit allt mer uppenbara. Ibland sker det i form av retorik och hot, ibland genom att politiskt söka blockera lösningar som i fallet Kosovo och ibland mer direkt och i militär form som gentemot Georgien.

Ryska Gazprom har investerat in sig i en lång rad olika europeiska länder i strävan att kontrollera distributionen av naturgas. I början av året köpte man till exempel halva den serbiska motsvarigheten till Vattenfall, som ett led i arbetet på att vinna ökat inflytande i landets politiska utveckling . Motsvarande kan vi finna i land efter land i framförallt i östra Europa. Även i länder som Österrike, Grekland, Italien och Tyskland ser vi hur Gazprom i olika former träder in som en viktig partner inte bara för energiförsörjningen utan också för kontrollen över distributionen. Motsvarande gäller också i strävandena att kontrollera distributionen av gas som kommer från andra delar av världen än Ryssland. Genom samarbetsavtal och investeringar söker Gazprom också kontroll över distributionen av gas bortom Kaukasus men också från Libyen och därigenom i ett vidare perspektiv även andra delar av Afrika.

Vi ser också hur Ryssland nu ställer ökade krav på Arktis och de framtida olje- och gasfyndigheter som kan finnas där, hur den militära närvaron ökar där man anser sig ha intressen. Kring Norge och Danmark ökar antalet ryska överflygningar kraftigt, utan att det behöver tas som ett hot men väl som ett uttryck för ökad militär aktivitet.

I det perspektivet spelar självfallet Rysslands starkt ökade ekonomiska förmåga och växande militära rustningar stor roll. Lika självklart ställer det krav på säkerhetspolitiken och försvarspolitiken i Sverige liksom i våra grannländer.

Energipolitikens växande betydelse var ett av skälen till varför jag som EPP-ED gruppens företrädare i energimarknadslagstiftningen under våren – framgångsrikt – drev igenom kraven på ägarseparation mellan företag som både producerar och distribuerar el eller gas. Trots starkt motstånd från länder som Frankrike och Tyskland beslutade parlamentet om en energimarknadslagstiftning som är öppnare och mer konkurrensinriktad och som försvårar för dem som vill utveckla monopol, oavsett om de kommer från ett EU-land eller utanför.

Dagens höga oljepriser är ett uttryck för en strukturellt förändrad efterfrågan, där länder som Kina och Indien har kommit att spela en allt större och större roll i den globala ekonomin. Det innebär att de senaste två årens stigande priser inte främst är ett uttryck för inflation utan för en faktiskt och långsiktigt ökad efterfrågan ,präglad av det enkla faktum att dagens världsekonomi är väsentligt större än gårdagens. Fler och fler människor lämnar fattigdomen bakom sig och blir därmed större konsumenter av energi liksom av livsmedel.

På grund av oljans strategiska dominans som energiråvara tenderar priset att i alla fall i ett kortare tidsperspektiv – säg fem till tio år – spela en annan roll än för andra varor och produkter som kan ersättas eller avvaras.

Ett högre oljepris leder till ökad prospektering och utvinning medan ett lägre stimulerar konsumtion. I båda fallen blir resultatet att mer olja pumpas upp vilket får en direkt och oundviklig konsekvens i form av ökade CO2 utsläpp. Vi kan utveckla de mest avancerade former för CO2 beskattning, för handel med utsläppsrätter och regler för bilars utsläpp, men så länge vi tar upp mer olja ovan jord innebär det motsvarande mängd mer CO2 utsläpp. Och oljepriset som sådant biter inte på detta.

Istället har de snabbt ökande oljepriserna fått en annan mer politisk effekt. Man kan säga att ökningen av oljepriset från 60$ fatet för knappt två år sedan till dagens ungefär 130$ fungerar som en gigantisk global CO2 beskattning som i stor omfattning går till den politiska makteliten i de delar av världen där demokratin antingen är satt på undantag eller under regelrätt förtryck.

Det höga oljepriset stärker regimer på demokratins bekostnad samtidigt som det nya kassaflödet inte i sig bidrar till ekonomisk utveckling för medborgarna i deras länder. Snarare förstärker det i en unik omfattning maktstrukturer där politisk och personlig maktutövning flyter samman utanför demokratisk kontroll och bland annat motverkar nytt företagande och ett fritt näringsliv. Kanske är kassaflödena som stärker dåliga regimer en allvarligare konsekvens av dagens höga oljepriser än den skada som de innebär för världsekonomin.

I vilket fall som helst understryker det vikten av att nya och alternativa energiformer växer fram, som bidrar till att lätta på efterfrågan på olja. Det är den enda vägen till mindre utvinning och produktion och därigenom mindre utsläpp .

Det handlar om användningen av kärnkraft i Europa och globalt. Och det handlar om att ge ökade marknadsmässiga förutsättningar för biobränslen liksom för andra förnyelsebara bränslen att växa fram. Av det skälet har jag i Europaparlamentet motsatt mig att man nu ska minska målen för förnyelsebara bränslen på grund av debatten om höjda livsmedelspriser .

Dagens höga livsmedelspriser, som ibland används som ett argument mot biobränslen för bilar beror inte så mycket på utvecklingen av biobränslen som på att jordbruket världen över, liksom handeln med jordbruksprodukter, är reglerat och subventionerat. Det är där globaliseringsmotståndarna har lyckats som bäst som vi globalt ser de största problemen växa fram.

Vi har världen över ingen brist på arealer att odla på. Tvärtom vore det en mänsklig, miljömässig och klimatmässig framgång om vi fick till stånd en ökad uppodling av mark som har fallit i träda, som har getts upp eller som har torkat ut och blivit till öken.

En friare internationell ordning för jordbruket skulle ge nya möjligheter till landsbygdsbefolkning världen över och det skulle ge ökade exportinkomster för fattiga länder. Det skulle i sin tur göra det möjligt för dem att importera ny miljö- och energiteknologi och underlätta deras fullständiga inträde i det internationella handelssystemet. För oss i Europa skulle det innebära mindre subventioner men också lägre livsmedelspriser samtidigt som vi skulle kunna få fram fler miljömässigt acceptabla biobränslen som bidrar till en minskad efterfråga på olja och som minskar utsläppen av CO2. Allt under förutsättning att det handlar om biobränslen som uppfyller marknadsmässiga och miljömässiga krav.

Det innebär en stor möjlighet för svensk och europeisk bilindustri och en start för utveckling i större skala av bränslen och drivmedel som inte är baserade på olja. Därför har jag när det gäller lagstiftningen om bilutsläpp föreslagit att bilar som använder sig av förnyelsebara bränslen ska kunna tillgodoräkna sig detta när utsläppsgränserna för CO2 skärps och jag har i skrivande stund goda förhoppningar att detta kommer bli en del av parlamentets beslut.

Eftersom även marginella förändringar av efterfrågan påverkar oljepriset är en ökad användning av biobränslen också ett sätt att häva dagens prisutveckling och samtidigt möta en del av efterfrågan med alternativa bränslen. Det begränsar de höga priserna på olja samtidigt som användningen av fossila bränslen för biltrafik minskar.

Kombinationen av höga livsmedelspriser och klimatpolitikens utmaningar skapar därför nu en historisk skyldighet att sätta en radikalt ny agenda för den internationella ekonomin, där globaliseringens positiva effekter också kan komma att prägla jordbruk och livsmedelsförsörjning liksom möjligheten att odla upp större arealer och därmed ge kampen mot klimatförändringar bättre förutsättningar. Det blir en grönare jord i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Vi kan om man så vill uppnå en fredlig och mjuk Big Bang för en bättre värld om vi med målmedvetenhet driver reformagendan, mot protektionistiska krafter, mot intressegrupper och mot trögheten i systemet. Vi kan på en gång avreglera jordbrukspolitiken, vitalisera frihandelsförhandlingarna, stimulera fram en ökning av jordens odlade arealer och en bättre miljö, ge fattiga människor på landsbygden världen över nya framtidsmöjligheter och en del i den globala ekonomin, minska användningen av fossila bränslen och utsläppen av CO2 och omprioritera EU:s budget från dagens dominans av jordbruk till forskning, modern infrastruktur och säkerhet med fortsatt låga medlemsavgifter.

EU:s nu pågående hälsokontroll över jordbrukspolitiken, halvtidsöversynen av budgeten som ska slutföras under 2009, den stora klimatkonferensen i Köpenhamn under svenskt EU-ordförandeskap, också under 2009, och kanske rent av ett sista försök att vitalisera Doharundans frihandelsförhandlingar ger oss ett unikt tillfälle att sätta denna agenda på plats för kommande års beslut.

Det ger oss en möjlighet att upprepa globaliseringens framgång även när det gäller jordbruk, livsmedel och miljö. Det kommer att kräva politisk vilja och målmedvetenhet för att uppnå det. Att begränsa byråkrati och bidrag, att bidra till en bättre miljö, ett öppnare Europa och ett starkare EU är en av de uppgifter som jag ser fram emot under de kommande åren.

Det gäller också att fullfölja arbetet på regelförenkling för företag, att öppna upp den europeiska forskningen över gränserna, att se till att sjukvård blir öppet för medborgare över våra nationsgränser, att fullfölja arbetet med en friare och globalt konkurrenskraftig telekommarknad och upprätthålla ett starkt stöd för konkurrenspolitiken liksom för en fortsatt utvidgning. Det finns mycket att göra som spelar roll för oss alla i vår vardag. Världen väntar inte.

Därför är det viktigt att på en gång upprätthålla arbetet på politiska reformer och samtidigt göra det möjligt med ett nytt fördrag. Det får inte bygga på att Irland ska tvingas ändra sig men förutsätter att alla medlemsstater tar hänsyn till de uppfattningar om fördraget som har kommit och kommer att komma till uttryck. Det måste bygga på att Europas medborgare klart och tydligt kan se de fördelar som följer av ökad beslutsförmåga när det gäller miljö, energi, brottsbekämpning och säkerhet men också att de framgångar som den inre marknaden och utvidgningen inneburit ställer nya krav på överskådlighet och möjlighet att ställa beslutsfattare till ansvars.

Med fokus på vad vi konkret kan göra för Europa istället för en upprepad krisstämning bör det också bli möjligt med ett nytt fördrag som alla medlemsstater kan ge sitt stöd till.

Det finns mycket mer vi kan göra tillsammans och det gäller inom alla dessa områden att Sverige bör sticka ut i Europa, precis som vårt land gör vid Sandhammaren.

Sandhammaren den 1 augusti 2008

Gunnar Hökmark
www.gunnar.moderat.se