Europeiska unionen är världens största ekonomi, större än USA och Kina, men begränsas av sina fragmenterade marknader. Europas väg att möta krisen måste handla om att uppnå en konkurrenskraft och tillväxt som bara kan uppnås genom en inre marknad som driver fram nationella reformer och som gör världens största ekonomi till världens största marknad.
Det är inte genom ständigt nya förslag till unioner inom unionen som vi tar vara på dessa möjligheter utan genom att hålla samman och utveckla den union vi har.
Vi behöver bättre tillsyn och övervakning, vi behöver tryggare system för insättargarantier och vi behöver en gemensam regelbok som klargör både kapitaltäckningskrav och hur banker i kris hanteras. Vi behöver det inom hela EU om vi ska få en fungerande inre marknad med en stabil finanssektor i samtliga medlemsstater.
Detta kommer att vara min utgångspunkt när jag i dag som Europaparlamentets rapportör inleder diskussionen om den gemensamma bankkrislagstiftningen som är en central del av det som en så kallad bankunion syftar till.
För det första måste bankkrislagstiftningen återupprätta den grundläggande marknadsekonomiska regeln att ägarna inte bara tar vinster utan också fullt ut de risker och de förluster som uppstår, utan att räddas av offentliga insatser för att skydda banksystemet som sådant. Att ägarna måste ta riskerna liksom förlusterna innebär också att banker ska kunna avvecklas om de inte kan överleva av egen kraft.
För det andra måste hanteringen av banker i kris vara så utformad att även långivare måste känna ett ansvar och en risk när man kreditvärderar och lånar ut pengar till en bank. Lån till banker ska inte ges för att man tror att det offentliga skyddar långivarna utan för att man har förtroende för bankens förmåga att kunna möta kriser.
Kommissionen har i sitt förslag understrukit att den ansvariga offentliga myndigheten, som den svenska Finansinspektionen, ska kunna gripa in för att tvinga en bank att byta inriktning eller ledning, när man börjar närma sig problem med kapitaltäckning och likviditet. Jag kommer att i det fortsatta arbetet föreslå skärpta regler för när det offentliga ska gripa in, för att minska utrymmet för godtycke eller tvekan.
Kommissionen har också föreslagit att en ansvarig bankstödsmyndighet ska kunna gripa in när banken har gått in i en kris genom att separera dåliga tillgångar från de goda, som har gjorts i den svenska bankkrishanteringen, tvinga fram en försäljning, skapa en överbryggningsbank i offentlig regi och driva fram en nedskrivning av fordringar, insättningsmedel undantaget.
Vart och ett av dessa verktyg är relevanta för hanteringen av enskilda banker i kris men kan vara otillräckliga när vi står inför en ekonomisk och finansiell kris som slår in i det samlade banksystemet.
För det tredje kommer jag därför föreslå att man gör en tydligare skillnad mellan vad som krävs när en enskild bank är i kris och när vi står inför en bankkris som hotar själva banksystemet som sådant.
I det första fallet handlar det oftast om dålig ledning och fel affärsmodell som lett till för stora risker. De tillgångar och säkerheter som man förlorat kommer förmodligen inte kunna återställas. Det finns ingen anledning att det offentliga ska gripa in med pengar i fall som dessa för att med stor säkerhet förlora dem.
I det andra fallet, i systemkrisen, har banker på grund av makroekonomiska problem hamnat i större eller mindre problem beroende på hur ledningen har agerat. Det är externa faktorer i form av ekonomisk kris och fall i tillgångsvärden som har utlöst banksystemets kris.
De tillgångsvärden som urholkat bankens säkerheter kommer därför med stor sannolikhet återhämtas efter krisen och risken är därmed mindre för skattebetalarna samtidigt som det för att skydda samhällsekonomin och förhindra att krisen fördjupas är ett allmänt intresse med ett offentligt ingripande.
Därför kommer jag att föreslå att det ska vara möjligt för medlemsstaterna att, efter det att ägarna har tagit den fulla förlusten, gripa in med garantier, kapitalinjektion eller tillfälliga förstatliganden för att säkra att banker även i en finansiell kris kan fungera. Jag kommer också verka för att nationella insättargarantisystem förfinansieras och bidrar till stabilitet när krisen kommer.
Samtidigt kan vi skärpa reglerna för tillsyn och övervakning av gränsöverskridande banker och banker av systembetydelse. Det kan ske genom att den europeiska bankmyndigheten EBA får ytterligare mandat att övervaka och följa upp nationella myndigheters övervakning.
Om länderna inom eurozonen som en del i denna gemensamma finansiella marknad vill utveckla sin tillsyn och skapa gemensamma insättargarantisystem, eller inom kraven för bankkrishantering vill använda eurozonens stödmekanism, bör detta ske inom ramen för den gemensamma EU-lagstiftningen och kräver inga nya unioner. Vi behöver inte skapa nya unioner innan vi har använt och utvecklat den union som vi redan har och bör hålla samman och inte splittra. Då kan vi också agera nu i stället för att fastna i fördragsdebatter.
GUNNAR HÖKMARK
vice ordförande i EPP-gruppen, Europaparlamentets största partigrupp, och parlamentets rapportör i bankkrislagstiftningen