Det är långtgående krav på reformer som nu läggs till grund för att Grekland ska få ta nya lån, trots att den grekiska regeringen en gång blånekat till dem och drivit fram en folkomröstning emot dem. De lån det handlar om kommer från eurogruppens medlemsstater samt senare och i mindre omfattning från IMF. Det handlar om närmare 800 miljarder svenska kronor, som ska ses mot att Grekland redan tidigare har fått långa 2000 miljarder svenska kronor, som man inte vill betala.
Med dessa lån får Grekland en möjlighet att omvandla sin ekonomi och här är kraven betydande på modernisering av allt från domstolsväsende till ekonomi och företagande. Men kraven är tydliga på en punkt ytterligare. Det räcker inte med att lova och sedan inte hålla. Grekland, dess regering och parlament, måste nu visa att man kan fatta beslut om att förändra och reformera. Retorikens tid är över. Nu är det den grekiska regeringens agerande det handlar om.
De som är emot marknadsreformer och reformer av rättsväsende kommer säkerligen hävda att detta är ett angrepp mot grekisk demokrati och en svångremspolitik. De har fel. Greklands självständighet kan enbart byggas på att man har en ekonomi stark nog att hävda sig själv, att man kan förfoga över sina egna beslut utan i beroende till andra. Det faktum att andra länder nu tar de demokratiska besluten att riskera sina pengar till ett land som nästintill medvetet agerat för att undergräva sitt förtroende är ett uttryck för att omvärlden vill mildra reformprocessen och ge den tid. Utan dessa lån skulle Grekland, grekisk demokrati och grekisk välfärd möta helt andra risker än vad socialistiska agitatorer och vänsterekonomer har hävdat.
Nu ligger ansvaret i Grekland, i det land där det hel