Den 9 november. En påminnelse både om murens fall 1989 och den tyska civilisationens slutliga fall under kristallnatten och novembermånaden 1938. Den 11 november för hundra år sedan det stora vapenstilleståndet som gav Europa fred efter det Stora kriget, som vi senare kom att kalla det Första världskriget eftersom det följdes bara 20 år senare av det Andra.
November månad ger oss dagar att minnas och att försöka förstå. Första världskrigets slut präglades av tron på att ett liknande krig var omöjligt. Vilket var så tragiskt fel. Vapenstilleståndet 1918 gav nya nationer och demokratier men gav Europa en alltför kort frist av fred innan det nya kriget bröt ut.
Kristallnatten lär oss om hur den obeskrivliga ondskan slutgiltigt tog sitt fäste i en kulturnation som präglat stora delar av europeisk civilisation. Nazismen kunde ta över Tyskland genom att politikens centrum valde passiviteten och handfallenheten. Det vakuum som då skapades gjorde extremismen till ett huvudalternativ.
Det som följde var en konsekvens av att ondskans chauvinism kunde dominera som den enda trovärdiga vägen framåt för Tyskland, att populismen och framställdes som det enda alternativet till den etablerade politiken, nationalism som den enda grunden för ett stolt land och judar som det farliga hotet mot nationen. Det ledde hela vägen fram till de fruktansvärda grymheter som vi fortfarande i dag inte kan förstå ända in i deras perversa brutalitet.
Den brutala ondskan förenade Hitlers nazister med Stalins kommunister. I Sverige liksom i andra länder. I förakt för människor, länder, fred och rättsstat delade Hitler och Stalin Europa sig emellan och la därmed grunden för andra världskrigets utbrott.
När nazismen besegrats 1945 kvarstod stalinismen och det kommunistiska förtrycket av den ena halvan av Europa drygt fyra decennier. Diktaturens regimer hyllades av många i det fria Europa. Vänsterpartiets företrädare från då och från idag engagerade sig i en rörelse som stod upp för förtrycket, mot de förtryckta. Socialdemokrater ansåg att det var ett förtryck vi borde leva med istället för att ifrågasätta.
Det var aldrig deras förtjänst at diktaturerna föll. Det var frihetskämparna i alla dessa länder och de som i Västeuropa stödde dem. Inte dem som ville försona sig med diktatorerna och bilda en gemensam säkerhet med dem. Det var först när muren föll den 9 november 1989 som Europa reste sig från den långa tragedi som första världskriget inledde, som vapenstilleståndet 1918 innebar ett alltför kort avbrott i, som Nazityskland gav en ny epok och kommunismen en tredje .
Sedan dess har Europa präglats av demokratisk kraft och återförening. En politisk vilja har präglat vår världsdels utveckling. Beslutsamhet ledde till den inre marknaden, marknadsreformer och en förnyad ekonomisk tillväxt. Handlingskraft ledde till återföreningen av Tyskland och senare av hela den återförening som de nya medlemsstaternas inträde i EU innebar. Den inre marknaden och återföreningen gav Europa ett nytt liv och en ny kraft. Men när politiken står stilla och väljer passiviteten framför de fortsatta reformerna och ansvaret för de svåra besluten kommer alltid de svåra tiderna att komma tillbaka. Finanskrisen 2008 skadade Europa så mycket för att svaga regeringar tillåtit utgifter växa samtidigt som konkurrenskraften urholkades.
I land efter land ser vi nu hur politikens centrum har förlamat sig själva genom oförmåga och passivitet. I Tyskland där den stora koalitionen blockerade politisk förändring. I Storbritannien där oförmågan att leda kom att urholka förtroendet för Europa och lämnade fältet för populister fritt. I Frankrike där decennier av stagnation skapat segregation och växande utgifter utan att välfärden vuxit. I Italien där politikens centrum förlorat medborgarns förtroende.
Det finns i den svenska debatten dem som jämför Jimmy Åkesson med Adolf Hitler och nazisternas inträde i den tyska regeringen. Det är en historielöshet som bara gynnar dem som vill relativisera och förminska nazismens brott mot mänskligheten. Förutom att det inte är på tal att Sd ska ingå i en regering väljer de medvetet att relativisera den unika del av historia som den tyska nazismen innebar. Jimmy Åkesson står för en populistisk och inskränkt nationalistisk politik präglad av fördomar mot människor från andra länder och en politik som står i konflikt grundläggande värderingar i det svenska samhället och med svenska intressen och Sveriges säkerhet. Men jämför man honom och Sd med Nazityskland förringar man historien och visar att man inte förstår vad nazismen var.
Det är en historierevisionism som förminskar den råa extremismen genom att relativisera mörkrets krafter istället för att mota populismen. Jämför man en inskränkt nationalistisk politiker med den regim och de brott mot mänskligheten som nazismen innebar för Tyskland och världen har man inte alls läst sin historia. Tvärtom har man inte förstått den historiskt unika brutalitet som nazismen innebar om man använder den som ett tillhygge mot en politik man ogillar. Det blir inte bättre av att man samtidigt förtränger betydelsen av dem som i årtionden fram till vår tid hyllade kommunismens totalitära diktaturer.
Sverigedemokraternas, och Vänsterpartiets, politik är allvarlig nog. De vill frikoppla Sverige från den gemenskap och det säkerhetssystem som i dag är vårt främsta värn för den fred vi lever i. De vill ställa oss utanför den gemensamma marknad som är basen för vårt välstånd. I en tid av hot, handelskrig och sviktande rättsordning vill de ställa Sverige ensamt. Att som dessa partier tro sig kunna lära av historien att man ska stimulera motsättningar och stänga gränser för att göra Sverige ensamt och Europa utan samarbete innebär att man lärt sig noll av de svåra tider europeiska tragedier som vi påminns om denna november.
De som istället tror att vi möter de extrema krafterna genom att låta centrum passiviseras i tävlan i avståndstagande istället för att ta ansvar för reformer, viktiga beslut, ett starkare försvar och en konsekvent politik mot kriminalitet, hederskulturer, segregation och arbetslöshet som driver ett samhälle isär har heller inte lärt av historien. De står i en tid då det verkligen gäller inte för liberal politik och liberalt ansvar.Tvärtom viker de från att föra den och ta ansvar. Använd inte historien som skäl för att låta andra regera och låta andra ta ansvar!
Mörkrets krafter vinner när politikens konflikter flyttar ut från dess centrum till dem som ifrågasätter våra mer grundläggande värderingar. Passivitet och handfallenhet är det största hotet mot människors förtroende för demokratin och vår förmåga att möta hot och problem. När Centern och Liberalerna nu tänker rösta nej till att ta ansvar för en politik som kan leda Sverige framåt, för att istället uppmuntrade av socialdemokraterna som gärna vill regera tävla om att distansera sig till Sverigedemokraterna, är det bara Sd och socialdemokraterna som vinner men Sverige som förlorar. Det finns inget stöd i novembers historia för detta.