Fysikpriset till John C. Mather, NASA Goddard Space Flight Center, Greenbelt, USA, och George F. Smoot, University of California, USA. Kemipriset till Roger D. Kornberg, Stanford University, USA.
Medicinpriset till Andrew Z. Fire, Stanford, USA och Craig C. Mello, University of Massachusetts Medical School Worcester, USA samt ekonomipriset till Edmund S. Phelps Columbia University New York, USA.
[BILD1]Det är USA, USA, USA, USA, USA och USA. Enda undantaget som skulle kunna vara Europas svar är litteraturprisets Orhan Pamuk. När litteraturpriset återstår att annonseras är han än så länge den ende som inte är amerikan. I forskning och vetenskap är USA dominerande när det gäller att bryta nya vägar.
Det är en ödets ironi att samma dag som Turkiet fick sitt första Nobelpris beslutade den franska nationalförsamlingen att göra förnekelse av det armeniska folkmordet kriminellt i den uttryckliga strävan att bidra till en ökad konflikt med Turkiet. Det är i dag nära 100 år sedan denna blodiga tragedi inträffade, samtidigt som miljontals unga människor dog som kanonmat på slagfälten Frankrike och Belgien. Det finns ingen levande turk i dag som var med då. Det finns i Turkiet en diskussion om vad som skedde, och där är det straffbart att tala om det som folkmord eftersom den formella inställningen till landets historia är att det var etniska motsättningar och stormaktskonflikten som gjorde armenier till femtekolonnare med en folkomflyttning som resultat.
Det är klart att det var ett folkmord och det är därför själklart att frågan måste kunna diskuteras. Det franska beslutet i dag handlar inte om att stödja det utan om att förbjuda uppfattningen att det inte var ett folkmord, på samma sätt som det är förbjudet att förneka förintelsen. Det är klart att det var ett folkmord. Historien är uppenbar i den delen.
Det vi måste kräva av Turkiet är inte att erkänna en kollektiv skuld för tidigare generationers brott utan att man både tillåter diskussion och forskning. Det franska förbudet stärker dem som i Turkiet vill förbjuda den motsatta uppfattningen. Det stärker vare sig armeniernas hopp om moralisk upprättelse och nationell försoning. Däremot stärker det Frankrikes kamp mot Turkiet som framtida medlem i EU.
Det gör man genom att försvåra för personer som Orhan Pamuk att föra en debatt om det nationella arvet. Det leder till ett Turkiet som utvecklas bort från Europa. Det är inte vad världen, EU eller Turkiet behöver. Turkiet behöver ännu fler som Orhan Pamuk. När Frankrike förbjuder uttryckandet av en uppfattning hjälper Frankrike just dem som vill förbjuda en annan tanke. De vinner en legitimitet som Frankrike ger dem. Det är en usel insats för demokratin och för Europas säkerhet. Det syftar inte till försoning och upprättelse utan till att resa en gräns och hindra en fortsatt moderniseringsprocess.