Att en galen diktatur som Nordkorea kan fortsätta att år efter år strunta i världssamfundet beror på att regimen inte möter en entydig politik från andra länder. Dels finns det de länder som på grund av naturen av den egna regimen vill samarbeta, förlåta eller blunda för en galen regim som Nordkorea.
Nordkoreas angrepp på Sydkorea säger något om den värld vi lever i. Det speglar också lättvindigheten i den rödgröna utrikespolitiken. Om Lars Ohly med socialdemokraterna i släptåg hade fått sin vilja igenom hade det varit svensk utrikespolitik att amerikanska trupper i Sydkorea skulle dras hem. För en regim som inte väjer för våld och att offra människoliv, som gör ideologi av gangsterstyre och som gör vad man kan för att utveckla kärnvapen man kan använda vore den rödgröna utrikespolitiken en allierad.
Och genomförd hade den politiken öppnat upp för än mer aggressioner och i slutändan krig. I den delen var angreppet och granatbeskjutningen ett slutbetyg på den politik som socialdemokrater och vänsterpartister hade kommit överens om. Men viktigare är vad världen kan lära av detta och vilka slutsatser vi ska dra. Jag tror det finns tre viktiga slutsatser som vi alla bör dra.
Användningen av militärt våld tillhör inte det förflutna utan är en del av även den nya tidens säkerhetspolitiska utmaningar. Den militära styrkan förenas i dag med det som kallas soft power och inflytandepolitik men utan militär förmåga finns ingen soft power att använda. Utan militära förband längs Nordkoreas gräns finns inget hinder men heller inget utrymme för att driva kraven på öppenhet och reformer.
Det samma gäller i Afghanistan. Det finns inget utrymme för civila insatser om terrorister kan avrätta dem som försöker hjälpa vanligt folk och om det inte finns något som hindrar dem och skapar en annan stabilitet än deras. Och exemplen är alltför många, i olika skepnader. Kongo, Georgien eller Irans hot om att utplåna ett annat land.
Mot fundamentalism måste militär förmåga alltid finnas, mot terrorism måste förmågan att möta olika typer av hot finnas och så länge det finns regimer som även i vår närhet ser bruket av militära medel som en del av deras påtrycknings- och säkerhetspolitik måste vi ha förmåga att möta även det som vi inte anser vara hot i dag.
För det andra, långt bort från oss innebär Nordkoreas angrepp en påminnelse om att det internationella samfundet behöver en förmåga att motstå det öppna och demokratiska samhällets fiender. Det finns i vår värld inget hot som till sin karaktär förblir regionalt. Den spridning av kärnvapen som Nordkorea inte tvekar om berör vår säkerhet i dess mest direkta del. Därför måste vi göra något även idag.
Att en galen diktatur som Nordkorea kan fortsätta att år efter år strunta i världssamfundet beror på att regimen inte möter en entydig politik från andra länder. Dels finns det de länder som på grund av naturen av den egna regimen vill samarbeta, förlåta eller blunda för en galen regim som Nordkorea. Dels finns det de regimer som av andra skäl vill utnyttja andras avståndstagande till att skapa fördelaktiga relationer med dem som ställer sig vid sidan om eller som helt enkelt av egna skäl hellre accepterar en diktatur än ställer krav på demokrati, av det skälet att det skulle vändas mot dem själva.
Så för det tredje måste vi etablera en förmåga att agera för fred och säkerhet som sätter ett ökat ansvar på länder som Kina och Ryssland. Det kräver en samordnad och utvecklad politik från världens demokratier. Kina måste i fallet Nordkorea möta tydliga krav på vad en ansvarsfull regional stormakt måste leva upp till istället för att kunna komma undan med att man håller en galen regim under armarna. Det är vare sig i Kinas intresse eller någon annans. Både EU och USA måste klargöra för Kina att på det sätt man tar sitt ansvar när det gäller Nordkorea också påverkar Kinas roll i andra sammanhang. Det samma gäller för övrigt Burma liksom Kinas agerande i Afrika.
Det är dags att demokratiska nationer gemensamt definierar de krav som måste ställas på alla länder i det internationella samfundet.