Demokratierna måste visa sin överlägsenhet
När vi i dag firar 20 år av baltisk självständighet saknas i skuldkrisens spår dessvärre de uppenbara föredömen för demokrati och välfärd som medborgarna i de socialistiska planekonomierna såg. Det skriver Gunnar Hökmark, EU-parlamentariker och initiativtagare till Måndagsrörelsen.
I dag, måndag, högtidighålls och firas 20 år av självständighet för Lettland, Estland och Litauen i samband med att Sovjetunionen föll samman. Det var ett slut på 70 år av totalitärt förtryck, präglat av aggressivitet mot omvärlden och ett ständigt hot mot demokratiska länder. Det kommunistiska förtrycket i Sovjetunionen och dess lydrepubliker i Central- och Östeuropa kom att definiera världen i decennier. Den fria världen och den kommunistiska. Öst och Väst i den terrorbalans som dominerade den globala politiken och all säkerhetspolitik. Det som så många hade varit rädda för hade till slut inte mer kraft än att det bara upplöstes med bland annat de fria baltiska staterna som en konsekvens.
Det fanns många skäl till att Sovjetunionen föll sönder och samman. En var den socialistiska planekonomin. Den skapade en fattigdom och förnedring som till slut, med det moderna mediesamhället, blev uppenbar även för dem som bakom järnridån hade trott det var en normalitet.
Vare sig ekonomiskt, produktionsmässigt eller tekniskt kunde planekonomierna hänga med den fria världens marknadsekonomier. Det urholkade kraften och moralen även bland förtryckarna. Att dag efter dag se att det är ett misslyckat samhällssystem man försvarar kan skapa tveksamhet även bland dem som drog störst nytta av förtrycket. Till slut var det bara de kommunistiska anhängarna i den fria världen som vågade tala om de socialistiska planekonomierna som befriade samhällen. För dem som levde i fattigdomen och förtrycket var bilden en annan.
Det kanske än viktigare skälet, och som kom att definiera de kommande decenniernas utveckling i Europa, var emellertid bristen på moralisk legitimitet som diktaturerna levde med. De förtryckte och avrättade människor för att uppnå överordnade politiska syften. Lika tydlig som bilden av diktaturen och dess brutalitet var, lika tydlig var demokratins krav och värdet av mänskliga fri- och rättigheter.
Den sovjetiska diktaturen utmanades av demokratins krafter. Det var särskilt tydligt i de baltiska staterna. Självständighetsrörelserna i dessa länder formade sina krav och sina mål utifrån moral och lag, utifrån respekten för den enskildes frihet och blev till fredliga frihetsrörelser. Och för dem som levde i de baltiska staterna var avståndet till de nordiska demokratierna inte långt.
Flyktingar i Sverige som höll kontakten med hemlandet. Utländsk TV och radio som beskrev samhällen som de baltiska kunde ha varit. En samhällsanda präglad av respekt för det civila samhället och för det enskilda människovärdet la grunden till den fredliga omvandling som vi såg i augusti 1991. Då föddes det moderna Europa vi idag lever i. Plötsligt fick Sverige tre baltiska grannländer som tidigare varit dolda under något som allmänt kallades Baltikum och var en del av det sovjetiska förtrycket. Det var en stor seger även för oss när de blev fria.
Genom måndagsmötena i Sverige, på Norrmalmstorg i Stockholm och på ett 30-tal andra platser utvecklades också ett stöd som visade balterna att de inte var ensamma samtidigt som förtryckarna påmindes om att världen observerade dem och vakade över de förtryckta.
I Stockholm blev måndagsmötena en mötesplats för baltiska ledare och för de civila samhällena på båda sidorna av Östersjön. Den demokratiska visionen och de öppna samhällenas överlägsenhet stod klar.
Det som gällde då gäller också i dag. De länder där demokratin försöker vinna mark måste få vår uppmärksamhet. De människor som går i täten måste få vårt stöd och förtryckarna måste möta våra reaktioner. Det gäller i hela den del av världen som fortfarande lider under diktatur. Det finns inget land som inte bättre styrs under demokrati och med respekt för mänskliga fri- och rättigheter.
Men det finns två viktiga skillnader. För det första finns det många krafter i den internationella politiken som ger det extrema och totalitära sitt stöd. Kina eller Iran kommer inte verka för demokrati i arabvärlden. Indien eller Ryssland kommer inte gå i täten för respekt för mänskliga fri- och rättigheter.
För det andra saknas i skuldkrisens spår de uppenbara föredömen för demokrati och välfärd som medborgarna i de socialistiska planekonomierna såg. Oförmågan att hantera skuldtak och budgetfrågor ger inte USA mer lyskraft. Den europeiska skuldkrisen är ingen manifestation av demokratins överlägsenhet för dem som vill se välstånd växa fram snabbt.
Likväl är demokratins och frihetens samhällen överlägsna, både moraliskt och vad gäller välstånd. Det som gäller i vår tid är att demokratier måste visa detta i sin aktiva handling. Samtidigt måste vi visa att demokratins överlägsenhet bygger i respekten för människovärdet. Det finns i grunden ingen annan väg att bygga civiliserade samhällen än på den insikten. Vare sig materiellt eller kulturellt.
Och det ansvar som Europa och EU måste ta gör det just därför desto viktigare att nu stödja demokratins krafter i de delar av Europa som fortfarande lever under osäkerhet om demokratins framtid eller i diktatur, i Nordafrika och i arabvärlden liksom Afrika i sin helhet. Gentemot Kina och andra diktaturer. Det är bara om vi är konsekventa i våra krav för demokratin som vi kan värna dess gränser även i våra egna samhällen.
Och det vi lärde oss från augusti 1991 var att verkligheten förändras genom idéernas kraft. Det som var möjligt då är möjligt i dag. Det är Europas och vårt eget individuella ansvar. Det är värt att tänka på 20 år senare i en värld som behöver mer demokrati liksom då.
Gunnar Hökmark är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp EPP och initiativtagare till Måndagsrörelsen 1990-1991
Läs gärna även artikeln på Newsmill.se med tillhörande kommentarer