NT, krönika, publicerad 12 april 2022
Den 9 april 1940 blev en tydlig illustration till att neutralitet inte är något skydd mot
aggressiva grannar. Norge och Danmark ockuperades denna dag för 82 år sedan. Innan dess
hade vårt neutrala grann land Finland anfallets den 30 november 1939 anfallits av Sovjet.
Och i mitten av juni 1940 invaderades de baltiska staterna av Sovjetunionens trupper.
Neutraliteten tjänade vare sig Finland, Norge, Danmark, Estland, Lettland eller Litauen väl.
Neutraliteten tjänade ingen väl.
Det gällde även Polen som invaderats den 1 september 1939. Sverige som lät Nazityskland
transportera trupp till norra Finland och som exporterade malm till Hitlers Tyskland klarade
sig undan från kriget. Inte genom neutralitet utan genom eftergiftspolitik som tillät Hitler
trupptransporter och att importera järnmalm från Sverige.
På samma sätt har vi i dagens Europa sett hur allianslöshet inte har hjälpt vare sig Georgien
eller Ukraina. Neutralitet eller allianslöshet tjänar ingen väl. Däremot tjänade Nato Europa
inklusive väl under det kalla kriget. Nu lever vi i en ny värld där nya beslut måste fattas.
Vi tillhör de hotade, som Putin kräver ska ingå i den ryska intressesfären, och vi kan inte
ställa oss utanför det hotet genom allianslöshet. Däremot innebär allianslöshet ensamhet och
att vi till skillnad från alla våra grannländer, snart även Finland, saknar säkerhetsgarantier från
världen starkaste försvarsallians. Det är destabiliserande.
I den nya värld vi lever i efter den 24 februari har frågan om ett svenskt Nato-medlemskap
satts på sin spets. Det är med all uppenbarhet en annan värld än den som den svenska
säkerhetspolitiska debatten förts i under efterkrigstiden och även efter Sovjetunionens fall
1991.
Både allians och allianslöshet kräver aktiva val. Båda alternativen kräver sin majoritet och i
inget fall är det i en demokrati rimligt att det är en minoritet, eller ett enskilt parti, som avgör.
Frånvaron av en bred majoritet för det ena legitimerar inte att en smal minoritet blockerar det
andra.
Säkerhetspolitik får aldrig byggas på illusioner eller naivitet. Säkerhetspolitik ska byggas på
säkerhet. Förhoppningar och vår strävan efter en fredlig utveckling får aldrig stå i motsats till
det som vår säkerhet kräver. Nu lever vi i en tid då naivitet och illusioner kan drabba oss hårt
och skoningslöst.
Då är det allvarligt att en del av Nato-motståndet bygger på illusioner och förhoppningar om
att andra ska hjälpa oss efter att kriget har drabbat oss samtidigt som det ingår i doktrinen att
vi inte ska hjälpa andra.
I Ukraina ser vi idag värdet av de förhoppningarna. Men vi ser det också i den svenska
regeringens ovilja att vilja hjälpa andra. Utan säkerhetsgarantier är vi liksom alla andra
allianslösa ensamma offer för den som vill använda väpnat våld mot oss.
Antingen en säkerhetspolitik med säkerhetsgarantier, som gett Europa stabilitet i decennier,
eller en säkerhetspolitik baserad på förhoppningar som grusats för en lång rad nationer. Så ser
alternativen ut. Framtida ursäkter om naivitet och krossade illusioner kommer inte hjälpa oss.
Vi har ett aktivt val mellan två alternativ att göra. Det borde inte vara någon tvekan om att vi
ska välja den säkerhet som har gett våra grannländer säkerhet. Den nionde april 1940, för bara
några dagar och 82 år sedan såg vi hur fel illusioner kan slå.
Gunnar Hökmark, ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare
Europaparlamentariker