Debatten om det ska finnas valfrihet och privata alternativ i den svenska välfärden är inte som det ibland sägs och skrivs en 1990-talsdebatt. Det är en 2020-talsdebatt som handlar om de privata alternativ som vuxit fram i kraft av enskilda människors val ska kunna få finnas kvar eller ej. Och den skymmer i sin tur den 2020-talsdebatt det svenska samhället behöver, som handlar om social integration, egenmakt, ansvar, företagande och den frihet som ger integration.
Den debatt om välfärden som väcktes under 1990-talet var både idépolitiskt driven och funktionell.
Den så kallade maktutredningen hade konstaterat det som i praktiken hade varit allmängods under lång tid. Inför den stora staten stod den enskilda människan maktlös. Var man missnöjd med sjukvård, äldreomsorg, daghem som det då hette och förskola i dag eller skolan hade man ingen makt att välja bort eller välja något annat. Detta såvitt man inte var rik och kunde betala själv. Men hur skattepengarna till välfärden användes hade den enskilde inget att säga till om. Det var bara att stå snällt i kön. I den delen var välfärdssamhället ett klassamhälle under total politisk kontroll för de allra flesta utom den absoluta överklassen.
Ville du se en annan pedagogik för dina barn, om din dotter eller son inte trivdes eller mobbades i skolan, om ålderdomshemmet var illa skött eller helt enkelt på fel ställe och om sjukvårdens köer inte rörde sig kunde du inte göra något själv. Idéen om att människor skulle ha rätt att välja ansågs då radikal och för många anstötlig eftersom paradigmet var att politiken bäst styrde över människors liv.
För den som trodde på konkurrens, mångfald och en dynamisk utveckling genom utrymme för enskildas idéer och initiativ var det uppenbart att välfärden till stora kostnader präglades av den totala samhällsplaneringens många brister. Decentralisering, öppenhet för nya idéer och mångfald stod emot centralstyrning både över verksamheterna och över människors välfärd.
Funktionellt innebar det samma brister som stora planerade system alltid innebär, och som vi fortfarande ser prov på inom den svenska välfärden. Vi har höga skatter och ständigt ökade satsningar på välfärd i form av mer pengar men alltför lite effektivitet, produktivitet och konkurrens vilket leder till köer och offentliga verksamheter trots ökade anslag inte utvecklar sina tjänster.
På båda dessa punkter vill nu den svenska vänstern, parlamentariskt anförda av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet med Miljöpartiet som stödparti, återställa svensk välfärd till det som gällde vid mitten av 1980-talet.
Sedan valfrihetsreformerna kom på plats, och sedan de utvecklats vidare, har människor styrt sina steg mot valfriheten. Närmare 20% av Sveriges elever går i friskolor. Inom öppenvården är privata alternativ en normalitet. St Görans Sjukhus kommer i utvärdering efter utvärdering på topp av svenska sjukhus när det gäller tillmötesgående, effektivitet och produktivitet ( som innebär att sjuka får hjälp snabbt ) liksom personalnöjdhet. Närmare en fjärdedel av äldreboenden och äldreomsorg är privat och har utvecklat nya normer som gett bättre verksamheter.
Nu är allt detta hotat. Socialdemokraterna vill som de säger återta kontrollen, vilket innebär från människorna till politiken, och Vänsterpartiet vill förbjuda alla privata verksamheter om de är finansierade av skatter. Det vill säga, den skatt som medborgarna betalar ska inte göra det möjligt för dem att välja, bara att vänta. Detta är inte en 1990-talsdebatt som en del lätt avfärdar den. Det är en 2020-talsdebatt som handlar om en stor befintlig del av vår svenska välfärd och vår välfärdsmodell. Det är en modell som i stort ger alla en möjlighet att välja. En allemansrätt i välfärden.
När liberala krafter stred för mångfald och valfrihet på 1980-talet fanns inte strävan att avveckla välfärd för någon, bara att göra det möjligt för alla att välja. Den debatt som vi nu ser handlar om att lägga ner välfärd för många. Socialdemokraternas kongress-krav, och Magdalena Anderssons vallöfte, om att återta kontrollen över den privata välfärden innebär den största nedläggning av välfärdsverksamheter som någonsin har skett i ett modernt samhälle. Det är en 2020-talsdebatt.
Den präglas av en demonisering av företagande, av vinst och marknadsekonomi. Fristående skolor kallas nedsättande för ”marknadsskolor” som om motsvarande epitet ”marknadsmedier” skulle ge skäl att minska den fria pressens utrymme och rätt. Privata företag som ger vinst utmålas som kretiner och utsugare, vinst utmålas som stöld och konkurrens som något osunt. Det är en debatt som har räckvidd långt bortom skolan eller välfärden.
Det framställs som självklart att ett företag som går med vinst utsuger sina kunder och ger sämre kvalitet, som om hotell, bilföretag, byggnadsföretag eller affärer som går med vinst är sämre än dem som inte går med vinst.
På alla sätt söker man utmåla de privata alternativen som dåliga och undermåliga med syften som sätter vinst före kvalitet och omtanke. Så ser 2020-talsdebatten ut.
Den har sin likhet med socialdemokraternas 1980-talsdebatt som utmålade varje tanke på privata alternativ som ett förakt för mänsklig välfärd. Men skillnaden nu är att det handlar om verksamheter av kött och blod, som ger äldre en utomordentlig service och omsorg, en sjukvård som kortar köer och ger snabbhet och tillgänglighet –begrepp som för övrigt numera används som något negativt bland vänstern – och friskolor som lett till ett komplement, en valfrihet och en förnyelse.
Varje index och varje jämförelse har visat att privata alternativ både kvalitetsmässigt och ur de enskilda människornas perspektiv, vare sig de är ”användare” eller personal, är minst lika bra. Där mångfalden är större är kvaliteten också större bland de offentliga verksamheterna. Men likväl; varje gång ett fel sker i en privat verksamhet blåses det upp som symptomatiskt för alla.
Varje gång som stora brister finns i en kommunal verksamhet står det inget om att den är kommunal. Likväl är den stora fördelen med privata alternativ att de kan väljas bort om de är dåliga, och inte överlever om de underkänns, medan de kommunala verksamheterna inte kan väljas bort om de privata stryps. De bara fortsätter sin verksamhet utan att jämföras med något annat och utan att den enskilde kan göra något annat än att stå med mössan i hand.
Den privata sjukvården får nu av vänsterns olika skepnader skulden för den offentliga sjukvårdens köer, trots att köerna är som kortast i de köer där den privata alternativen är som störst, som till exempel Region Stockholm eller Region Halland. Slående är att de idag socialdemokratiskt styrda regionerna, som bland sig har de kortaste köerna, är dem som under de senaste mandatperioderna har haft ett styre som har öppnat upp för privata alternativ.
Det i särklass bäst presterande akutsjukhuset är St Göran i Stockholm som borde få fler efterföljare både i Region Stockholm och i övriga landet, inte kommunaliseras.
Friskolor utpekas utplundrare av den svenska skolan, trots att elever som går där har samma skolpeng som alla andra elever, de sägs ha skyhöga miljardvinster som försvinner ur skolsystemet, trots att de vinster som delas ut de senaste åren har rört sig om i snitt 200- till 300 miljoner kronor årligen, mindre än en procent av omsättningen, långt under normal bankränta och mindre än en promille av den svenska skolans omsättning.
De utmålas som lurendrejare som med betygsinflation lurar elever att gå i dem trots att Skolverket konstaterat att betygsinflation är ett problem i hela den svenska skolan som bara till 1,5 förklaras av skillnaden mellan gruppen fristående och kommunala skolor. Statsministern hävdar på fullt allvar att vinsterna används till porrklubbsbesök i Thailand samtidigt som hon menar att det är friskolorna som skapat flumskolan, något som ingen som gått i den kommunala skolan håller med om. De fristående skolornas främsta styrka har varit att de varit ett alternativ till flum.
Den 2020-tals debatt vi nu har handlar om valfriheten därför att den riktar sig mot de privata alternativens existens. Den handlar om att återta kontrollen över människors välfärd från dem själva till den politiska maktens planering och styrning av människors liv. Det är ingen 1990-talsdebatt. 1990-talsdebatten handlade om att öppna upp, 2020-talsdebatten handlar om att stänga ner.
Det handlar i sanningen inte om några synpunkter på att de regler som sjösattes i det tidiga 1990-talet ska vara de samma, allra minst som de regler som gäller är resultat av att en förändring som skett steg för under de decennier som varit. Vi har idag en annan skolpengs beräkning som innebär att de som väljer en fristående skola får en likvärdig skolpeng med om man väljer en kommunal.
Skolpengen tar i de allra flesta kommuner också – tvärtemot vad som påstås – hänsyn till skillnaderna mellan skolor vad gäller den socioekonomiska situationen. Jag har noterat att det finns de liberaler som i stormen av vänsterns kritik trots det säger att man bör sänka skolpengen för dem som väljer de fristående skolorna, dessutom i en omfattning som gör att man skulle svälta ut dem. Så liberalt är inte det.
Det är klart att det finns mängder mer att göra på 2020-talet. Men de utmaningarna vi möter i dag är annorlunda än de var på 1990-talet.
Segregationen, utanförskapet och arbetslösheten, som har en särskild karaktär nu, visar på omfattande sociala problem som kräver sin debatt, men som nästan fullständigt skyms av attackerna på friskolor och den privata välfärden. Skolor som år efter år låter nya elevkullar gå igenom en skolgång som inte ger dem det de behöver för sin framtid är ett problem i sig. De bidrar till utanförskap, fördjupar segregation, lämnar i praktiken många åt arbetslöshet och utelämnar elever till dåliga förebilder i den sociala miljön de lever i. Denna fråga borde stå i centrum för svensk samhällsdebatt men det är en fråga som Socialdemokraterna långt ifrån vill diskutera. Den påverkar både den skenande brottsligheten, gängkriminalitet, fördjupar segregation, skapar parallellsamhällen och arbetslöshet. Några av socialdemokraternas stora misslyckanden som de inte vill tala om men som inte har ett dyft att göra med de friskolor som närmare 20 procent av eleverna går i.
En riktig 2020-talsdebatt borde handla om detta och hur vi gör. Inom skolans och välfärdens områden finns några saker att göra. De har alla med behovet av människors egenmakt att göra. På 2020-talet bör vi av en lång rad skäl bejaka människors egenmakt, inte förminska den eller strypa den.
För det första borde vi angripa problemen i den svenska skolan där mer än 15% av eleverna inte får gymnasiekompetens med stora konsekvenser för deras egen framtid och för segregationen i vårt samhälle, samtidigt som skolan i sin helhet blivit bättre i spåren av reformerna kring 2010. Det anmärkningsvärda och befängda är att detta inte står i fokus för 2020-talsdebatten trots att det är ett av 2020-talets stora utmaningar. Och det är klart att Socialdemokrater och andra inte vill tala om detta misslyckande som handlar om de misslyckats med att utveckla den kommunala skolan.
För det andra borde vi som en mer allmän skolreform se till att vi har externa rättningar och mer djupgående nationella prov så att vi inte bara minskar betygsinflation utan mäter enskilda skolors resultat bättre. Det var fel av alliansregeringarna att det inte infördes då men än mer anmärkningsvärt att det inte skett de senaste åtta åren då problemen har accelererat och blivit uppenbara.
För det tredje borde vi se till att alla väljer skola aktivt. För det fjärde bör uträkningen av skolpengen bli mer neutral så att kommuner inte genom sina beräkningar kan gynna egna verksamheter. För det femte bör problemet med mycket skilda kostnader per elev runt om i landet hanteras med sikte på att alla skolor måste bli mer effektiva i att använda skattebetalarnas pengar.
För det sjätte bör Skolinspektionen få mer kraft när det gäller att agera mot skolor som fungerar dåligt, oavsett om de är kommunala eller fristående. Det stora problemet vi har är inte att inte många skolor fungerar bra utan att alltför många fungerar dåligt. De bör hanteras genom konkreta ledningsförändringar, erbjudanden om alternativa skolor för eleverna det gäller och en utfasning eller avveckling. Tystnaden i denna fråga leder till att nya elever år efter år börjar i skolor som genom sin oförmåga bidrar till segregation och utanförskap.
För det sjunde måste regeringen se till att vi har lagstiftning på plats som gör att extremism och terrorism kan bekämpas i ett tidigt skede oavsett var den odlas. För det åttonde måste svensk lag upprätthållas i hela landet och i varje verksamhet. I svenska skolor ska den svenska skollagen råda.
För det nionde bör lagen om valfrihet utsträckas till att gälla all sjukvård och äldreomsorg, oavsett i vilken kommun eller region man lever i. För det tionde bör fler sjukhus kunna följa i St Görans fotspår och bli modeller för en effektiv sjukvård.
För det elfte bör vi gradvis fasa ut den kommunala styrningen av sjukvårdens verksamheter genom att regionerna finansierar valen av sjukvård när du väljer, oavsett var du väljer att vårdas, till förmån för tydligare regler och lagar samt en gemensam finansiering samtidigt som staten genom universitetssjukhus tar över ansvaret för den mest avancerade sjukvården.
För det tolfte bör vi skilja mellan en debatt som vill strypa valfrihet och stänga ner mångfalden från en debatt som tar sikte på våra stora problem inom vård, omsorg och skola. Karl Sigrid pekade på Svenska Dagbladets ledarsida häromdagen på just denna problemformulering.
Vi möter inte dagens problem i det svenska samhället genom att acceptera att regeringen skymmer dem genom den problemformulering som kommer ur Socialdemokraternas långvariga motvilja mot privata alternativ.
Det är ingen 1990-talsdebatt vi har. Det är en 2020-talsdebatt. Jag vet för jag var där då och jag är här nu. Det är skillnad på att öppna upp och att vilja lägga ner.
Och allra allvarligast, vi har inte den 2020-tals debatt som det svenska samhället behöver, om hur vi ger människor egenmakt, ansvar, kunskaper, arbete och social trygghet. Då är det bra om den enskilde kan välja, välja bort, ställa krav, kunna bidra, få verka friare, starta företag och utveckla mångfald.
Det handlar inte om enskilda företags egna intressen. De ska utsättas för hård konkurrens och tydlig lagstiftning. Det handlar om den enskildes rätt. It´s about freedom, stupid.