Nedgraderingen av Frankrike och Österrike liksom den ytterligare nedgraderingen av Italien och Spanien är ett uttryck för att för mycket diskussioner och resolutioner inte har lett till en förändring av det grundläggande faktum att underskotten i de aktuella länderna fortsatt är för stora och att de politiska reformplanerna inte lever upp till vare sig krav eller behov.
Det förenas med att aktiviteten av förslag mer handlar om att hantera symptom än problem och om lösningar som inte har någon bäring på problemet med för stora underskott, för stora skuldbördor och för lite tillväxt. I den delen har den stora och uppslitande diskussionen om ett nytt avtal eller fördrag om ytterligare skärpning av hur underskottsländer haft liten effekt i förhållande till det faktum att bland annat Frankrike mer har engagerat sig i ett europeiskt regelverk än nationella beslut för att minska underskottet.
Lika lite har talet om finansiell transaktionsskatt hjälpt eller det som nu Merkel tycks ha föreslagit, att investerare inte ska få sälja tillgångar som nedvärderas. Det bygger på en tro att krisen beror på marknader och inte på underskott, skuldbördor och en vacklande politik. Nedgraderingen i fredags är resultatet av att avståndet mellan ord och handling är för långt för att ge förtroende. Det måste det nu bli en ändring på.