Sedan 1980 har Sverige varit det land i världen som sänkt sina koldioxidutsläpp mest. Det har varit möjligt genom att vi inte gjorde det som Naturskyddsföreningen för 30 år sedan förordade, och fortfarande förordar, nämligen att avveckla kärnkraften.
Vi har lyckats genom att Sverige i huvudsak har genomfört den långsiktiga klimatpolitik som vi moderater drev. Det är enkelt att se genom att studera den svenska energibalansen, som består av en stor andel el genom kärnkraft och en stor del vattenkraft. Vi har en snabbt växande energiproduktion genom bioenergi som har kunnat utvecklas just genom att Sverige inte valde naturgasens väg. Därtill vindkraft som bidrar utifrån sina förutsättningar, beroende på vind och geografi.
Detta kan vara värt att påminna om när Naturskyddsföreningen som en överdomare bedömer andras klimatpolitik mot sin egen. De hade fel då och de har fel nu. Hade Sverige följt Naturskyddsföreningens rekommendationer då hade konsekvenserna varit betydande för Sveriges klimatpolitiska ledarskap i dag. Sverige hade sannolikt haft kraftigt stigande utsläpp eller i bästa fall varit ett land bland andra.
En avveckling av kärnkraften hade, oaktat högre energiskatter för svensk industri, gjort det omöjligt att minska utsläppen med närmare 30%. Vår industri hade på grund av växande kostnader minskat i konkurrenskraft. I stället för att vara ett framgångsexempel på hur minskade utsläpp kan förenas med ekonomisk tillväxt hade Sverige blivit ett varnande exempel på hur försök att minska utsläpp leder till lägre tillväxt.
På just DN debatt skrev jag för 30 år sedan om vikten av att Sverige skulle leva upp till det tak för koldioxidutsläpp som riksdagen hade beslutat på förslag av Moderaterna. Mot oss stod den socialdemokratiska regeringen – uppbackade av Naturskyddsföreningen – som ville avveckla kärnkraft och göra det genom att tillåta omfattande ökningar av CO2-utsläpp, med motivet att man hade minskat utsläppen av freoner.
Dels ville regeringen låta bygga ett oljeeldat kraftverk i Nynäshamn, med venezuelansk olja, dels ett naturgaskraftverk i Stenungssund. Därefter ville regeringen utveckla ett omfattande naturgasnät som skulle förbinda Sverige med gasfälten utanför Norge i väst och Leningrad i öst. Med en utbyggnad av naturgas hade utvecklingen av bioenergi strypts i sin linda av det skäl att tunga investeringar i naturgas slår undan de kommersiella förutsättningarna för bioenergi. Sverige hade blivit djupt beroende av naturgas och av ryska leveranser. Jag anser att det var avgörande viktigt för svensk klimatpolitik att vi stoppade detta.
Problemet med Naturskyddsföreningens utgångspunkter är att de är kortsiktiga, statiska och har ett begränsat nationellt perspektiv i en fråga som kräver ett långsiktigt, dynamiskt och globalt perspektiv.
Det är självfallet viktigt att vi i Sverige minskar utsläppen, som vi har gjort, men det förblir marginellt i det globala perspektivet om vi inte förmår att visa omvärlden att ekonomisk tillväxt, kamp mot fattigdom och internationellt samarbete kan förenas med minskade utsläpp. Detta gäller inte minst eftersom tillväxt är en förutsättning för den tekniska utveckling och de investeringar som krävs i moderna energi- och transportsystem. Det är en tillväxt som behövs om klimatfrågan ska kunna mötas över hela världen.
Internationellt samarbete och kamp mot fattigdom är avgörande för tekniköverföring och för att kampen mot växthuseffekten inte ska leda till ytterligare en katastrof i form av fördjupad fattigdom. Det skulle inte bara vara en mänsklig tragedi utan leda till att klimatfrågan underordnades ekonomisk utveckling.
Ett exempel på det statiska och kortsiktiga perspektivet är övertron på mål och regleringen av medel. Naturskyddsföreningen har direkt fel när man hävdar att moderaterna i Europaparlamentet har röstat emot bindande mål. Däremot har vi verkat för en dynamisk utveckling, baserat på det övergripande bindande målet att minska utsläppen, medan de som Naturskyddsföreningen ger höga betyg har förordat kortsiktig styrning genom bindande krav på vilka medel som ska användas. Det är den klassiska konflikten mellan planekonomisk reglering och marknadsekonomisk öppenhet.
Övertron på regleringar hindrar utvecklingen att ta de nya former som ny kunskap, ny vetenskap och nya marknadsgenombrott ger. Det är som att bestämma hur framtidens mobiltelefoner ska utformas baserat på hur gårdagens telefoner såg ut.
Ett annat exempel på skillnaden mellan det statiskt kortsiktiga nationella och det dynamiskt långsiktiga globala är synen på flyget. Det är viktigt att utsläpp från flyg minskar i Sverige, men än viktigare är att de globala utsläppen från flyg minskar och att den globala ekonomins utveckling går mot minskade totala utsläpp. Om vi i Sverige avvecklade alla inrikesflyg skulle det självfallet innebära minskade utsläpp, men eftersom ökningen av flyg bara i Asien varje dag motsvarar fyra till fem gånger mer än det svenska flyget skulle Sveriges minskning inte ge märkbar effekt på de globala utsläppen. Däremot skulle den svenska ekonomin och vår förmåga att leda utvecklingen drabbas hårt.
Svensk ståltillverkning som siktar till noll utsläpp skulle förlora sin koppling till marknader och världen utanför, som i sin tur innebär sämre förutsättningar för svensk stålindustri att sätta standarder för den internationella ståltillverkningen. Svensk ekonomi skulle drabbas samtidigt som svensk flygindustri inte skulle kunna gå i täten för minskade utsläpp inom flygindustrin.
Eftersom flyget genom teknologiutveckling minskar sina utsläpp med 2 till 3 procent varje år spelar dessa minskningar stor roll för de globala utsläppen, medan det kortsiktiga nationella perspektivet ger försumbar effekt. Minskade flyg och minskad handel i världen ger stagnerade ekonomier med större beroende till dagens fossila energiformer och med litet ekonomiskt utrymme att ställa högre krav.
Så, en skiljelinje finns mellan dem som vill förändra och skapa ekonomiska förutsättningar för de nya teknologier som leder till att fossila bränslen kan stanna under jorden och dem som vill att vi genom stopp och förbud ska göra världen mer beroende till dagens fossila energiformer.
Antingen kan Sverige och Europa vara ledande i att förena ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp eller så kan vi lämna över till andra länder med lägre ambitioner att avgöra klimatpolitikens inriktning. Naturskyddsföreningen är en politisk part i frågan om hur vi minskar CO2-utsläppen som gör samma fel i dag som för 30 år sedan. Deras egen klimatpolitik skulle få ett dåligt betyg. Tron att det finns en överordnad sanning, som Naturskyddsföreningen står för, gör en otjänst till den klimatpolitiska debatt vi behöver.