Expressen debatt publicerad 3/3 2023.
DEBATT. Jordbävningskatastrofen i Turkiet och Syrien är en tragedi som i sin en omfattning är svår att ta in både vad gäller antalet döda och det mänskligt lidande. Det finns ett allvar i detta som för både Turkiet och Sverige sätter perspektiv på Nato-förhandlingarna. Behovet av stöd och säkerhet är ömsesidigt och sakligt grundat.
Det är därför förunderligt hur lätt utspel i den turkiska valrörelsen omvandlats i ett svenskt inrikespolitiskt spel. Varje gång president Erdogan höjt tonen har den svenska medielogiken studsat ut i tangenternas riktning och förklarat Nato-processen för havererad, hindrad, stoppad eller misslyckad i stället för att sätta den i det längre sammanhang den hör hemma i.
Flera märkliga saker
Det finns flera saker som fått märklig proportioner i den svenska debatten.
För det första så är det inte den svenska regeringen som orsakat demonstrationer med en hängd docka eller bränning av Koranen. Det ansvaret ligger hos krafter som agerar för att underminera den svenska säkerhetspolitiken.
Det är Sveriges yttrandefrihet och demonstrationsfrihet som möjliggör detta. Inte regeringen. Det blir därför paradoxalt när de som i ivern att kritisera regeringen gör samma misstag som Erdogan och lägger ansvaret på den svenska regeringen för de reaktioner koranbränningen väckt i den muslimska världen.
Den enda säkerhetspolitik som har havererat det senaste året är den illusion som under decennier gav Sverige en så falsk säkerhet att den bröt samman så fort den testades mot krigets verklighet.
För det andra framställs det som att regeringen viker sig inför Turkiet eftersom man vill fullgöra det trilaterala avtalet och eftersträvar goda relationer med den part man förhandlar med. Bland annat har som eftergivenhet nämnts att statsministern tilltalade Erdogan med hans formella titel, lät honom skaka handen länge och att man på engelska sagt Türkyie. Det är en svensk exceptionalism att tro sig vinna framgång genom nationell arrogans.
Kritiken blir extra märklig när det är i det närmaste konsensus i riksdagen om avtalet. Det är bara de två partier som fortsatt är emot en Nato-anslutning som är emot det.
Trots att avtalet handlar om sakligt grundade krav – som att Sverige ska försvåra för terrorister som har sin bas i Sverige – kritiseras det med påståenden att det inte går att uppfylla det utan att inkräkta på rättsstatens principer. Det är fel men öppnar för att med hänvisning till avtalet kräva mer än vad som står i det.
För det tredje, medlemskapsprocessen fortsätter trots att den turkiska regeringen har rest hinder och uttryckt betydande irritation över det man anser vara en skändning av muslimsk tro. Den har inte havererat för att den har mött utspel som kan anses vara inslag i turkisk inrikespolitik eller uttryck för utrikespolitiska ambitioner bland annat gentemot USA.
Länder behöver varandra
Jordbävningen visar att länder och människor behöver varandras hjälp i kris. Det gäller också säkerhetspolitiken. Turkiet har ett ansvar för att se att Sveriges och Finlands medlemskap har en avgörande betydelse för europeisk säkerhet i sin helhet. Sverige har i sin tur ett ansvar för att vara en fullgod kraft mot terrorism.
I svensk debatt finns det skäl att inse att vårt behov av Nato inte kan ersättas av någon ny illusion om utanförskapets säkerhet baserad på bilaterala garantier. Det är bara en relativ säkerhet och inte långsiktig.
Den enda säkerhetspolitik som har havererat det senaste året är den illusion som under decennier gav Sverige en så falsk säkerhet att den bröt samman så fort den testades mot krigets verklighet.
Det kräver att relationen med Turkiet hanteras med värdighet och integritet, inte genom att den turkiska inrikespolitiken driver svensk inrikespolitik. Svensk utrikespolitik måste ha längre och stabilare perspektiv än det inrikespolitiska spelets.
Av Gunnar Hökmark
ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare ledamot av Europaparlamentet