Idag inleds slutfasen av den första fasen av förhandlingar mellan EU och Storbritannien. Det har så långt varit förhandlingar mer präglade av den brittiska regeringen svårighet att definiera vad man vill och vad man önskar. Å ena sidan vill man lämna så mycket som möjligt, för att på det viset gå den aggressiva Brexit-opinionen inom Conservatives till mötes och för att visa gentemot denna att man inte darrar på manschetten. Å andra sidan har man velat ha så stor tillgång till samarbetet som möjligt.
Det har varit, och är, cirkelns kvadratur. Å ena sidan sa man och säger man att man vill lämna den inre marknaden och även tullunionen. Det är i strid med vad de ledande företrädarna för Brexit-kampanjen hävdade inför folkomröstningen, men blev ett resultat av en slags överbudspolitik för att regeringens trovärdighet i att verkligen lämna. Å andra sidan vill man ha tillgång till den inre marknaden och slippa alla byråkratiska och logistiska problem med att stå utanför tullunionen. Å ena sidan vill man lämna det gemensamma beslutsfattandet, som möjliggör fri handel på en inre marknad, och å andra sidan vill man ha en konvergens och ett ömsesidigt erkännande av varor och tjänster som gör det möjligt att så mycket som möjligt fortsätta som tidigare.
För mig som är en stor vän av Storbritannien, beundrare av dess historia, förtjust inför det brittiska och medveten om vilken roll landet har spelat för gemensamma intressen och frihetliga idéer för att utveckla den inre marknaden och göra EU till en ledande frihandelsaktör är den väldiga desorientering och hafsighet som präglar Storbritannien i nuet svår att ta till sig. När många av oss på olika sätt agerade för vad jag fortfarande kallar en Friendly Brexit valde den brittiska regeringen att gå in för en så hård Brexit som möjligt. Bortom den inre marknaden och utanför tullunionen och med stolta rop om att inget avtal skulle vara bättre än ett dåligt avtal. Det senare är i grunden rena dumheter. Det skulle innebära att Storbritannien inte hade något avtal med sin del av världen, med sin viktigaste handelspartner och en integrerad del av det egna samhället och den egna ekonomin. Den brittiska politiken har sedan folkomröstningen präglats mer av populistiska utrop än av eftertänksam analys och intellektuellt utformade handlingsalternativ.
Föreställningen om att EU vill straffa Storbritannien, för att man valt att lämna EU, är en spridd föreställning bland dem som älskar att demonisera bokstavskombinationen för det europeiska samarbetet och den inre marknaden. För det första finns det ingen vilja att straffa Storbritannien eftersom det så uppenbart vore fel, men också för att det vore ett självmål. För det andra finns det inget behov av att göra detta om man vill visa att det är ett problem att lämna EU. Det visar tyvärr Storbritannien och den brittiska politiken med övertydlighet redan som det är i dag. Lämnar man EU lämnar man det gemensamma beslutsfattande som är nödvändigt för att hantera gemensamma frågor och utmaningar och som dessutom är avgörande för en inre marknad, där regler för alltifrån plaströr, avloppsventiler, bilars utsläpp, bankers kapitaltäckning, tjänstesektorn, telekom, flyg och allt annat, stort och smått, inte bygger på 28 olika mer eller mindre detaljerade föreskrifter, regler och lagar utan på en gemensam struktur.
Det läggs ibland EU till last att x eller y är reglerat. Men alternativet är att x och y är reglerade av nationella parlament utifrån 28 olika uppfattningar om optimal reglering. Och 28x och 28y är vid varje givet tillfälle mer än ett x och y. Den som tror att det leder till mindre byråkrati har föga följt den regleringsiver som finns i varje byråkrati, varje administration, varje regeringskansli och i varje parlament. Det gäller i hög grad det brittiska liksom det svenska. Avregleringarna till förmån för konkurrens för finansiella tjänster, flyg, post, telekom, energi, den inre marknaden, tjänstesektorn är ett fundament för EU som förenas med politiska beslut om regler för krav på produkter och tjänster som annars varit föremål för nationell lagstiftning.
Storbritanniens problem är att man förvisso kan reglera annorlunda utanför EU. Det får man också till stor del göra i EU, så länge man inte diskriminerar andra. Den brittiska finansmarknaden är till exempel mer reglerad mer än den europeiska. När det gäller kraven på produkter som bilar, för att ta ett enskilt exempel, är det svårt att tänka sig att syftet med suveränitet är att tillåta högre utsläpp just i Storbritannien, och det är i vilket fall inte förenligt med att kunna exportera bilarna. Brittisk bilindustri är dessutom europeisk bilindustri, eller indisk, japansk eller amerikansk.
Den fria handel och det fria flöde av varor, tjänster och kapital som vi har uppnått inom EU beror på gemensamma lagar och regler som ger en gemensam inre marknad. När Storbritannien lämnar denna för att stifta sina egna lagar och regler, som man likväl kommer att av eget intresse tvingas anpassa till sin handelspartner nummer 1, så motverkar det tillgången till den inre marknaden eftersom den bygger på att man har gemensamma lagar och gemensam tvistelösning. Den förhoppning som ledande brittiska företrädare uttryckt om att man ska kunna handla som om inget har hänt, men utanför den inre marknaden och utanför tullunionen, är verklighetsfrånvänd. Det är inte EU som ställt eller ställer Storbritannien i denna situation utan snarare Brexit-kampanjen, Brexitomröstningen samt därefter den brittiska regeringen.
När nu slutskedet av förhandlingarna vad gäller det första steget, hur skilsmässan ska hanteras, är det en mycket stark önskan från både EU och från Storbritannien att kunna säga att ”sufficient progress is made”, att tillräckliga framgångar har uppnåtts för att därefter kunna inleda förhandlingar om framtida relation. De frågor som har varit mest komplicerade är EU-medborgares rättigheter och brittiska medborgares rättigheter på ömse sidor kanalen. Där har mycket uppnåtts, vilket gör att man om man vill kan hävda att man uppnått tillräckligt. Det samma gäller notan som ska delas. Den är heller inte ett påhitt från EU-sidan för att skapa bråk utan handlar om att gjorda gemensamma åtaganden måste finansieras enligt de förutsättningar som fanns när de beslutades. Det handlar om allt från finansiellt stöd till Ukraina och U-landsbistånd till finansieringen av regionala fonder, från lönekostnader och pensioner till forskningssamarbete till samtliga de långsiktiga ekonomiska och finansiella åtaganden som EU gjort. Det har i grunden från de mer seriösa företrädarna från den brittiska regeringen aldrig varit några tvivel om att man har ett sådant åtagande. Däremot finns, föga överraskande, skilda uppfattningar om hur stort det är. Även här har man nu nått så långt att man kan hävda ett tillräckligt framsteg i förhandlingarna.
Svårast är då den irländska gränsen, gränsen mellan Nordirland och Irländska republiken. Den är mer än något annat cirkelns kvadratur. Eftersom gränsen i dag är öppen, som mellan samtliga EU-länder, innebär Storbritanniens utträde ur EU, den inre marknaden och ut ur tullunionen att man står längre bort från EU än Turkiet. Utan ett avtal om framtiden ställer man sig längre bort än Ukraina. Det innebär att den gräns som Storbritannien vill ha mot tullunionen och den inre marknaden, och som EU vill ha, måste löpa någonstans och se ut på något sätt. Annars är den ingen gräns. Britterna, och unionisterna i Nordirland, vill för allt i världen inte att den ska gå mellan ön Irland och resten av Storbritannien. Irländarna vill inte att den ska gå genom Irland, som i dag saknar gräns mellan republiken och Nordirland. Gränsfriheten har i sig spelat en avgörande roll för den irländska fredsprocessen och det så kallade Good Friday avtalet. Kanske kan man genom elektronisk spårning av varor upprätthålla den öppna gränsen för människor. Men eftersom den irländska ekonomin genom öppenheten har blivit djupt integrerad är det svårt att göra detta inklusive irländska varor som produceras på bägge sidorna av gränsen.
Dagens möten i Bryssel handlar om att Storbritannien måste kunna visa hur öppenheten kan uppnås samtidigt med tullunionens och den inre marknadens gränser. Det finns många som vill se att det är möjligt. Den irländska regeringen kommer att bevaka frågan intensivt. Det kommer också Irlands Europaparlamentariker att göra. Och EU. Alternativet för Storbritannien är en gräns som går i Irländska sjön.
När den här veckan är slut hoppas jag att vi fått en acceptans för att det finns en möjlighet att uppnå en om inte helt öppen gräns ändå en mjuk gräns på Irland och att förhandlingarna om framtida relationer kan starta. Det är inte givet. Och i varje fråga det handlar om i nuvarande och kommande förhandlingar handlar det om att britterna måste orientera sig i en värld där man ställt sig utanför de relationer med andra som format det egna samhället fyrtio år senare. Utan gamla avtal måste man sträva efter nya. Vad gäller handel, jordbruk, miljö, flygtrafik, forskning och allt annat. Avtal som tar åratal att förhandla fram och som alltid måste bygga på en mångfald av motparters egna intressen. Aldrig tidigare har en stor och mogen demokratisk nation tagit ett så stort steg ut i en ovisshet utan att riktigt veta varför.