Plötsligt efter en lång tids tystnad dyker Jan Guillou upp i Aftonbladet och kommenterar upproret i arabvärlden, ett uppror som riktar sig mot de förtryckare som Guillou och andra under årtionden har tigit inför , för att istället rikta attackerna mot Israel. Palestinskt förtryck av palestinier har aldrig upprört särskilt mycket, inte så det har hörts i alla fall, arabiskt förtryck av araber har heller aldrig lett till några krönikor.
Snarare har Guillou på olika sätt gett förtryckarna sitt stöd och sin förståelse. Det är inte frånvaron av demokrati i Mellersta Östern som förargat Guillou utan demokratin. När han nu skriver om hur befogat det är att ta itu med Gadaffi är det efter att under åratal ha sett Gadaffi som en ledare man inte behövde protestera emot. Det förtryck som nu kommit till uttryck är inte nytt och skälet till upproret mot Gadaffi är att förtrycket är långvarigt och brutalt.
Men det har aldrig plågat Guillou så mycket som att Israel har försvarat sin existens. Mot Hamas attacker och mot andra terrorgrupper, mot Irans hot och mot de krig som har inletts gång efter gång. Han har aldrig noterat att araber i Israel har en rösträtt och en yttrandefrihet som araber i övriga Mellersta Östern saknar. Har han då kommit till någon ny insikt? Nej, när han nu fördömer Gadaffi, med många frågetecken kring vad som ska hända sedan i Libyen utan Gadaffi, försöker han jämställa Israels försvarsinsatser mot Hamas och bomber från Gaza med Gadaffis uttryckliga vilja och försök att mörda civila just för att de är civila.
I krig drabbas tyvärr alltid civila. Det gäller i varje krig och risken finns att detta händer även i Libyen. Men medan Hamas har haft som syfte att döda civila har israeliska insatser inte haft det utan att slå mot väpnade Hamas mål. Syftet har inte varit att eliminera alla dem som bor i Gazaremsan, som Gadaffi hotade med alla dem som bor i Benghazi och satt sig upp emot honom. Den israeliska regeringen för en bosättningspolitik som jag reagerar mot och varje övergrepp mot internationell rätt som Israel gör är värt samma kritik som varje annat övergrepp.
Men om Guillou jämställer Gadaffis hot om att utrota civila med en demokrati och dess väpnade aktioner mot militära mål som hotar landet vet han vare sig vad skillnaden mellan en demokrati och diktatur är, än mindre förstår han vad det är som skiljer Gadaffi från andra.
Kan man inte skilja på en regim som medvetet förtrycker, mördar och skrämmer från en demokratisk regering som söker hindra angrepp mot det egna landet blir man lätt en lakej. Det hade varit bättre att förbli tyst.
Bloggar: Carl Bildt.