I en värld där de verklighetens stora och allvarliga frågor tornar upp sig är den svenska regeringen så ockuperad av sina gamla symbolfrågor att man inte kan fokusera på det som gör att vi kan möta verklighetens utmaningar.
Samtidigt som man med full doktrinär ideologisk iver vill förbjuda vinster i lönsamma företag som domineras av kvinnor tror man sig göra något åt jämställdhet genom att öka antalet uppdrag för kvinnliga styrelseproffs, samma dag som man upprepar gamla mantran om alliansfrihet.
Symbolfrågan att bekämpa vinst i välfärd är viktigare än välfärden, symbolfrågan i styrelsekvotering är viktigare än en politik som ger fler kvinnor möjligheter till ledande befattningar i företag. Samtidigt låter man symbolpolitiken stå i vägen för en öppen Natodebatt, något som gör att man inte riktigt kan hantera den verklighet som en förändrad säkerhetssituation innebär när man med fötterna i 1970-talet kämpar för en alliansfrihet som idag inte längre är möjlig, inte för att den ger oss större säkerhet utan för att 1970-talets retorik låter vackrare på interna socialdemokratiska möten än medlemskap i Nato.
Det är lite sorgligt att en regering som säger sig vilja värna det svenska näringslivet fokuserar på kvotering och förbud mot övervinster, förutom de skattehöjningar som nu steg för steg skapar större utmaningar på den svenska arbetsmarknaden. Och det är lite sorgligt att en regering som säger sig vara feministisk inte kan komma längre än att göra kön till en grund för kvotering istället för att formulera en politik som frigör oss från den kategorisering som binder vårt samhälle och individer vid den traditionella indelningen av kvinnor och män. Och det är lika sorgligt att en regering som måste möta skolans utmaningar prioriterar en politik för att hindra mångfald och framförallt motarbeta de skolor som fungerar allra bäst genom att göra kvalitet till en fråga underordnad kampen mot vinsten.
När det gäller vinstdebatten är Socialdemokraterna som en groggy boxare som slår och slår utan att veta riktigt på vad som är fel. De är bara emot och de vill bara slå, oavsett sakskäl och oavsett att de fristående skolorna lever upp till kvalitetskraven mer än de offentliga. Den Reepaluska utredningen har, som företrädare för tjänsteföretagen och Friskolorna visat, med pseudovetenskapliga metoder blivit till ren charlatani när man räknar ut välfärdsföretagens vinster och rimliga vinstnivåer med hjälp av en statistik som till största delen avser företag som inte alls har offentlig finansiering.
Förutom att det inte går att fastställa vad som är en övervinst, även om man av motsvarande motvilja mot vinsten försökte göra det även vid löntagarfondsdebatten, innebär ett vinstförbud från en viss nivå färre som vill ta risker, färre som kan bygga upp en soliditet och färre som vill göra skola så mycket bättre än andra att de tjänar pengar på det.
Det som den svenska vänstern borde agera mot, om man är besatt av begreppet övervinster, är den underprestation som alla andra skolor står för, när de vare sig lever upp till kvalitetskraven eller förmågan att hantera givna resurser effektivt. Vinsterna i de privata välfärdsföretagen innebär ju inte att de kostar skattebetalarna mer, ej heller att de har lägre kvalitetskrav, lika lite som att de har en lägre kvalitet eftersom de allra flesta undersökningar visar att de har en högre kvalitet. Den som tror sig se övervinster borde i första hand bekämpa den spegelbild i form av underprestation som då uppenbarligen finns i kommunala skolor, där budgetar inte hålls, där pengarna används till sista krona utan att kvaliteten blir högre än i den privata.
De privata välfärdsföretagen har fler kvinnliga ledare och fler kvinnliga chefer än i många andra delar av näringslivet. Till exempel inom byggnadsindustrin. Vill man skapa utrymme för en jämställdhet som bygger på att fler kvinnor blir chefer och företagsledare borde man välkomna välfärdsföretagande även av jämställdhets skäl.
Men istället vill man hindra och motverka dessa företag samtidigt som man glatt vill subventionera den mansdominerade byggnadsindustrins vinster. De som bygger skolornas, omsorgens, sjukvårdens byggnader och de kommunala bostadsföretagens hus får subventioner medan de som tar hand om eleverna, de sjuka och de äldre får vinstförbud.
Som en symbolpolitisk insats, medan man ignorerar verkligheten i företagen, kvoterar man istället in en eller två personer av kvinnligt kön i bolagsstyrelser något som inte kommer att påverka jämställdheten i det svenska samhället men väl statistiken i de svenska börsföretagen. Men det behöver inte sluta där. När väl staten har tagit steget in i att reglera hur företags styrelser ska se ut blir det inte kompetens som avgör utan kvotering, även vad gäller andra kvoter. Och varför ska man stanna vid att reglera bolagsstyrelser?
Något tröttsamt påpekar kvoteringsivrarna ständigt att det visst finns kompetenta kvinnor. Det borde ingen behöva påpeka i dag, men det är i varje styrelse en fråga om vilka personer som har den erfarenhet och bakgrund som bäst behövs i den situationen. Kvotering i sig leder inte till att rätt kompetens vinner eftersom man gör frågan om kön till mer avgörande i det enskilda fallet. Genom vinstdebatten gör regeringen vad man kan för att hindra fler kvinnor från företagsledande erfarenheter och karriär i den delen av arbetsmarknaden som kvinnor dominerar. Genom kampen mot RUT gör man det igen. Den regering som nu vill kvotera på könsbasis driver en aktiv politik som hindrar kvinnor och män från att oavsett kön kunna göra karriär och driva företag. Istället för att frigöra oss från gamla traditionella kategoriseringar gör regeringen kategoriseringen till överordnad.
Och vår förmåga att verka konfliktavhållande genom ett medlemskap i Nato underordnas att vi lever upp till det symbolspråk som formades under det kalla kriget. Så ser det ut när symbolpolitiken tar över verklighetens utmaningar.