Dagens utrikesdeklaration visar att Wallström inte vågar se Rysslands krig i Ukraina för vad det är: krig och strävan att med militära medel uppnå politiska mål. Putin strävar inte efter en politisk lösning utan efter en militär som uppfyller hans politiska mål. Det kommer han att fortsätta med tills han övertygas om att den militära strategin innebär större förluster och större risker än den politiska.
Det är uppenbart att Putins militära strategi påverkar Europa i sin helhet även om den direkt drabbar Ukraina i form av krigets elände. Putins agerande dödar soldater som försvarar sitt land och civila som vill leva i fred. Det gäller kvinnor och män i båda fallen. Lanseringen av det som kallas feministisk utrikespolitik har i denna konflikt, liksom i de svåra konflikterna i Mellersta Östern, ingen relevans förutom det självklara att Sverige måste stå upp för mänskliga fri- och rättigheter och människors lika värde. Det bör man göra där behovet är som störst.
Det skulle kunna ha relevans för regeringens syn på Hamas och de som på olika sätt vill förgöra Israel. Bland alla de grupperna saknas en grundläggande respekt för människors värde som drabbar kvinnor än mer än män. Men konflikterna i Mellersta Östern bottnar i en totalitär samhällssyn och ett långt djupare förakt för människovärdet än bristande förståelse för jämställdhet mellan kvinnor och män. Den kritiklösa inställningen till rättslöshet och förtryck under Abbas samt öppenheten för en regim som i Gaza odlar shariasyn på kvinnor och islamistisk extremism visar att det är en utrikespolitik utan innehåll men garnerad med symbolik.
Regeringen Löfven har flyttat fokus, bort från Europa och vår gemensamma förmåga att i världen hävda mänskliga fri- och rättigheter, till just symbolpolitik långt bortom våra gränser. Och resultatet blir ett förvirrat förhållningssätt till svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Å ena sidan hävdar Wallström att vi ska hjälpa andra medlemsstater i EU och våra nordiska grannar om de blir militärt angripna, å andra sidan understryker hon att vi ska förbli militärt alliansfria. Å ena sidan menar hon att vi ska hjälpa Ukraina, mot det krig hon kallar aggression, å andra sidan säger hon att hon inte kan se en militär konflikt som berör bara ett land i vårt närområde.
Å ena sidan hävdar hon att vår säkerhetspolitik ligger fast, å andra sidan talar hon om en värld som nu hotas av krig och växande militära konflikter. Å ena sidan finns inget hot mot enskilda länder, å andra sidan berör möjliga konflikter oss alla med de krav det ställer på gemensamma insatser, som vi ska vara alliansfria gentemot. Det är inte fokuserat på den verklighet som nu växer fram utan på den symbolpolitik som odlats sedan socialdemokratiskt 70-tal. Resultatet ställer oss vid sidan om den politiska process som nu avgör så mycket av europeisk framtid.
Samtidigt som det pågår ett krig i Europa, som utmanar hela den Europeiska Unionens utrikespolitik, fokuserade den svenska regeringen på sitt villkorslösa erkännande av en palestinsk stat innan en tvåstatslösning uppnåtts. Samtidigt som man därmed underminerat Sveriges förmåga att agera i fredsprocessen har man underminerat vår trovärdighet att vilja bidra till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i en tid då det så uppenbart är avgörande för fred och säkerhet i vår del av världen. När kriget pågår i Ukraina legitimerar regeringen Hamas styre och sharialagstiftningen i Gaza. Detta är varken feministisk eller någon annan utrikespolitik utan brist på utrikespolitik.