När man läser nyhetsrapporteringen om vårbudgeten är det en sak som är slående. Det finns lite rapportering om budgeten och budgetpolitiken, mest fragmentariska återgivanden av så kallade löften. Ingen analys kring vad som är rimligt och vad som döljer sig bakom siffror och budgetpolitiken.
Hur kan Göran Perssons förutsägelse att vi står inför en djup kris nästa mandatperiod förenas med regeringens optimistiska siffror om tillväxt? Vad är det som döljer sig bakom sysselsättningsutvecklingen och hur ser arbetslösheten ut i själva verket? Hur ser budgetens långsiktiga struktur ut rensat från högkonjunkturens höga intäkter och höga sysselsättning? Vad innebär de genomförda skattehöjningarna för de kommande årens sysselsättning och arbetslöshet? Varför tvingas regeringen, och oppositionen för den delen, ständigt lova mer pengar till verksamheter som redan tillhör dem som är högst finansierade i världen, utan att vårdköerna blir kortare, skolresultaten bättre och de äldre tryggare? Vad är det för mening med regeringens löften om mer pengar till polisen när det så uppenbart är alltför lite mot vad som krävs med tanke på att vi har färre antal poliser i tjänst i dag än vad vi hade för några år sedan? Vad händer vid en minskning av tillväxten, ett plötsligt handelskrig och snabbt växande arbetslöshet samt den stora gruppen invandrare som inte integrerats ens in på arbetsmarknadens köer? Vad innebär 100 miljoner mer till försvaret jämfört med 4 miljarder mer till kommunerna för ensamkommande barn?
De politiska kommentatorerna, analytikerna och inblickarna upprepar påståenden om ekonomin och om löften som de framförts utan någon analys kring om det behövs, om det hjälper, om det är rätt problem som adresseras och varför inte tidigare motsvarande insatser av samma slag inte hjälpt. Det är förmedling av påstådda fakta och givna löften förenat med tyckande om konsekvenserna vad gäller det politiska spelet. Åskådliggjort av journalister som intervjuar varandra om vad de tycker, ibland någon politiker om löften och ofta sig själva om det egna tyckandet.
Det ger en bild av att politiken bara handlar om spelet mellan politiska partier, inte om att hantera problem som finns i verkligheten med krav på lösningar att de ska vara meningsfulla och kunna fungera. En krönikör tror att Löfven inte vill vinna, en annan tror att frånvaron av förslag nu beror på att man ska kraftsamla senare eftersom det finns ett så stort utgiftsutrymme, enligt regeringen, en tredje tror att valrörelsen kommer att handla om dessa frågor som nu presenterats, en fjärde att nu vill de rödgröna inte regera tillsammans längre, vilket vore en viktig nyhet att mer konkret grunda och förmedla. Ingen funderar på vad man skrev för något år sedan, eller för tre år sedan. Politiken är bara ett nu där det inte finns något innan och inget efter i form av konsekvenser.
Ett omvänt förfarande skulle kunna vara att granska hur tidigare reformer och utgifter har påverkat verkligheten, att analysera hur nu föreslagna reformer, och uteblivna reformer, påverkar verkligheten och hur stora riskerna är för att det går illa och inte så bra som regeringen säger. Håller budgeten? Adresserar budgeten de problem som finns i Sverige? Hjälper ständigt ökade utgifter i ett land där utgifterna redan ligger i toppen jämfört med de flesta andra, där tidigare utgiftsökningar inte hjälpt. Innebär höjda skatter alltid större trygghet eller minskar de hushållens trygghet? Hur stor är risken att skatterna med nuvarande utgiftsökningar och frånvaro av reformer på arbetsmarknad, bostadsmarknad och företagande kommer att tvingas höjas och likväl ge mindre inkomster eftersom de slår ut jobb?
Finns det inte problem med integration, brottslighet, försvar och skola som kräver nytänkande och reformer som ställer större krav på hur vi använder resurser och på hur verksamheter leds eller är det så att alla brister kan avhjälpas med någon miljardpeng till utlovad vid en presskonferens? Vad händer med försvaret när förmågan minskar oavsett mindre tillskott som inte förändrar faktum att vi vare sig finansierar nuvarande försvarsbeslut eller det försvar vi behöver?
Allt detta ersätts med lite löst tänkande om att kanske vill Löfven inte vinna valet, eller bilda regering med någon annan, eller att han valt fel taktik när det gäller att lova mer pengar när och hur. Det politiska spelet tar över både politiken som sådan, som borde analyseras, och verkligheten som den är, som kräver sin analys. Paradoxal nog sker analyserna på ledarsidorna medan nyhetsrapporteringen kulminerar i sitt tyckande. Som de säger: ”det är helt uppenbart att S tänker komma med sina reformer lite senare!” Men inget om de reformer som saknas, eller om det kanske uppenbara, att socialdemokraterna inte har några lösningar på de problem som vi möter. De har bara skjutit verklighetens problem framför sig genom att hantera den politiska scenens utmaningar med de krav på utspel det ställer. Och till slut kommer verkligheten ikapp.
Om politiken alltid framställs som ett spel utan alternativa lösningar till den verklighet vi möter underminerar man medborgarnas förtroende. De förväntar sig mer än det spel och det kannstöpande som dominerar rapporteringen. Det är inte bra för demokratin.