När reformpolitiken uteblir handlar politiken om att fördela de resurser som redan finns, eller än värre att finansiera och fördela den välfärd som man inte har skapat. Och i den processen riskerar de flesta ledande politiker att reduceras till konfliktfyllda kravmaskiner.
Nu ser vi hur den ekonomiska krisen riskerar att bli till en kris i politiska motsättningar, som inte bara föder de krafter som motverkar samarbete utan som också blockerar de reformer är lösningen på Europas problem. Nu senast är det Mario Monti som kräver att regeringar i länder där parlamenten tvekar om nya utbetalningar till krisländer att ska utbilda sina parlament. Det har inte fallit väl ut i Tyskland och ej heller i andra länder som diskuterar frågan om garantier eller gemensamma skuldåtaganden med krisländerna. Och det är bara ett av många exempel.
Greker som agerar mot tyskar. Tyskar och finnar som ironiserar över Grekland och de andra krisländerna. Spanjorer och portugiser som anser att andra länder som inte säger ja till ökade transfereringar och lån är snåla. Britter som ironiserar över eurokrisen och glömmer den egna. Tyskar och fransmän som kritiserar brittisk skepsis till överstatlighet men som inte kan förklara hur den ökade överstatligheten skulle lösa problemen.
Det är få som i krisens Europa tänker på hur helheten kan utvecklas och användas till en kraft som hjälper alla. Sällan har det varit så uppenbart att det behövs en politisk agenda som kan höja sig över krisens problem och de motsättningar.