Plötsligt skärps konturerna i en värld där nya konfliktmönster har utvecklats sedan den övergripande konflikten mellan Öst och Väst höll inne alla konflikter inom sina ramar.
I vår närhet ser vi hur det ryska trycket mot sitt grannskap kontinuerligt har ökat. Det har att göra med Putinregimens syn på demokrati, nationalism men också ekonomiska intressen som är nära integrerade med den politiska makten och som i sak handlar om energitillgångar. Kriget mot Georgien var ett led i detta, liksom påtryckningarna gentemot Estland också för två år sedan, och en motsättning mellan olika framtidssyn i Ukraina, som den orangea revolutionen 2004 var ett uttryck för. Det vore ett misstag att tro att detta intresse bara riktas mot Svarta havet. Det gäller mot Rysslands grannskap i dess bredaste mening, och där Ryssland anser sig ha legitima intressen även i andra länder.
Nu kan sägas att den orangea revolutionen har vindats tillbaka, inom ramen för att Ukraina som likväl för tillfället är mer demokratiskt än då. Det som nu präglar landet är den målmedvetna ryska politiken för att föra landet inom sin intressesfär och viktigast, att blockera möjligheterna för Ukraina att orientera sig mot andra delar av Europa baserat på andra samhällsvärden än vad den ryska regimen står för.
I Nordkoreas agerande ser vi nu hur en galen stat tar steg som kan tvinga fram ett nytt krig på den koreanska halvön. Det är bortom all rationalitet och ett exempel på hur en stat kan agera psykopatiskt, utan hänsyn till vare sig den egna befolkningen eller ens sina egna intressen.
I Iran ser vi hur ett land i en ny värld med många maktsfärer kan spela med många olika kort för att fullfölja en aggressiv politik. När väl Ryssland och Kina har signalerat ett ökat intresse för att ställa krav på regimen när det gäller kärnvapenutveckling går man in i en process med Brasilien och Turkiet kring hur kärnbränsle ska kunna utvecklas utan att man för den skull har gett upp sin säkerhetspolitiska doktrin.
Kina accellerar inte bara sina ekonomiska initiativ i Europa utan också när det gäller råvaror och närvaro i Afrika, med en tydlig vilja att inte göra demokrati till ett överordnat värde för internationellt samarbete.
Exemplen kan göras fler men dessa som präglats av en utveckling bara de senaste dagarna och veckorna understryker att vi står inför en ny tids säkerhetspolitiska utmaningar som gör att vi inte längre kan se världen genom en gammal tids säkerhetspolitiska doktrin och där konstatera att hoten har försvunnit. Det är i det nya perspektivet vi kan finna de hot och utmaningar vi måste möta.