Det sades i en amerikansk krönika för några år sedan om Trump att han är en person som lever i ett ständigt nu. Ingen dåtid som man lär sig av, ingen insikt om att tidigare beslut är skälet till var vi är idag och ingen insikt om att nuets följs av morgondagen. Han agerade som att allt var ett ständigt Nu. Det har tyvärr blivit en sanning även för mycket av den svenska politiska debatten.
Stora delar av den svenska debatten förs nu som om det inte funnits någon tid före, ingen historia, inte åtta år av socialdemokratisk regeringsmakt och inga beslut, eller frånvaro av beslut, från denna tid som påverkar oss nu. Allt bara är.
Det är som att den politik som har förts tillbaka i tiden inte spelar någon roll för att förstå nuet och vad det kräver. Skjutningar, elpriser, elbrist, arbetslöshet, bidragspolitik, segregation och antisemitism är fenomen som bara ses isolerat i nuet, och i nuets propaganda, utan något samband med det som varit.
Därför finns inte kärnkraftsavvecklingen med som en förklaring till att vi har elbrist och skenande priser. Därför kan Per Bolund tro sig glädjetriumfera över negativa elpriser några timmar en natt då det blåste, något som är ett hånskratt mot familjer, hushåll och företag som håller på att gå under på grund av elräkningar tio gånger så höga som för ett år sedan. Det är som att han och hans regeringskolleger inte har något ansvar för det som nu är, som om de bara är ansvariga för att hålla twitterflödet igång med käcka påståenden.
Därför kan Morgan Johansson intervjuas om sina insatser som justitieminister och förklara sig stolt utan att ställas till ansvar för åratal av passivitet, förnekelse, förseningar och attacker på förslag som han senare har gjort till sina. Framförallt blir det som att den utveckling som gett Sverige rekord i skjutningar, sprängningar och okontroll över vilka som befinner sig i Sverige inte har påverkats av den politik som förts och den som medvetet inte förts.
En politik som ur alla rimliga bemärkelser måste anses fundamentalt misslyckad, och som sett till resultatet skadat det svenska samhället djupt, anses inte falla på någons ansvar bara man säger att det var någon annans fel, eller påstår att man gjort mer än alla andra. En käck formulering i nuet friskriver från ansvar för det som inte gjorts och det som gjorts.
När nuet dominerar över tiden kan ledarskribenter som säger sig vara liberala tävla om att varna för den antisemitism som kommer nu, som om inget har hänt de senaste åren i ett land som är hårt drabbad av just antisemitism. Och bryr man sig inte om tiden och det som vari kan man bara påstå att partier som stått i täten mot antisemitism och som ser Israel som en demokrati istället för en demonmakt kan komma att bereda vägen för antisemitism, inte för att det finns någon grund utan för att när det bara finns ett nu kan man påstå allt.
Då behöver man inte förhålla sig till den antisemitism som bitit sig fast i det svenska samhället och som gjort vår tredje största stad världskänt för den antisemitism som härskar där och som stadens styrande flirtade med eller stod passiv till. Och som regeringen visserligen i normal ordning förfärade sig över – ”antisemitism hör inte hemma i Sverige” – men inte gjorde något åt mer än genom ord. Det är som att verkligheten och dess historia saknar samband med nuet. Finns bara nuet finns inget ansvar att utkräva för det som varit och som lett oss hit.
Därför kan de ledarskribenter som fjättrat sig vid tron på socialdemokratiska regeringar som den liberala demokratins försvarare och den ansvarsfulla ekonomins vakthållare fullkomligt bortse från det förfall som partipolitiseringen av utnämningar inneburit, rättsstatens reträtter, parallellsamhällens och hedersförtryckets konsekvenser och en bidragspolitik som bland annat mynnade ut i förslaget om en så kallad familjevecka, hindrad av oppositionen men regeringens främsta löfte, och fortsatta bidragssatsningar med gigantiska löften om att kompensera alla för allt.
Har man bara nuet som tidsbegrepp finns ingen politik att utvärdera från det som varit och inget ansvar att utkräva att utkräva från dem som satt bidragshöjningarna främst. Därför finns den enorma uppsugningen av hushållens köpkraft genom höjda skatter på energi med på bordet, bara de oljepriser som finns just nu. Därför kan man odla en misstro mot att den kommande regeringen ska vara släpphänt, slarvig och ansvarslös med utgifter, bidrag och skattesänkningar, för man ser inte tillbaka på de alternativ som har funnits och som därmed också är de som finns nu. Man bedömer inte ens den nya regeringen efter dess politik utan utifrån vad man i nuet vill tänka sig att den ska göra för att det ska motsvara de egna fördomarna.
Ser man bara till Nuet ser man att vi har en ansökan om medlemskap i Nato men bortser ifrån att den i sin tur beror på att vi står utanför Nato på grund av en socialdemokrati som i årtionden agiterat emot, som hävdat att säkerhet förutsätter allianslöshet, att det behövdes fria ytor och att man inte skulle irritera Moskva.
Det är bra att helomvändningen kom, när illusionen sköts sönder av verkligheten men den kom så sent att vi ett halvår efter krigets utbrott står utanför alliansen, med bilaterala och informella säkerhetsgarantier som ger säkerhet nu men inte mer än att vi inte har de formella säkerhetsgarantier som har beständighet över tid, och över regeringar. När nuet utestänger den verklighet som lett oss hit.
Bortser man från det som varit, att S svängde först inför krigets verklighet, att S är delat och att dess stödpartier emot Nato kan man självfallet spinna påhitt om att den nya regeringen kanske blir ryssvänlig, inte bryr sig om fri- och rättigheter trots att svensk politiks konflikter har handlat om just detta, med den nya regeringens partier pådrivande för Nato, stöd till Ukraina och med krav på att stödja mänskliga fri- och rättigheter hellre än att kalla diktaturens företrädare för goda vänner. Svensk utrikespolitisk debatt har stått mellan dem som har lierat sig med socialistiska regimer, förlåtit eller ursäktat dem eller bortsett från deras förtryck och dem som har krävt att demokrati och frihetens värderingar ska prägla Sveriges krav på andra.
Efter att ha försvarat en regering som konsekvent försummade att på eget initiativ stödja Ukraina kan man då kritisera en regering som inte har tillträtt för att den inte redan har gjort det som den nu sittande regeringen inte har gjort.
Lever man i ett ständigt nu finns ingen historia som ger vägledning om de politiska alternativen och skillnadernas långsiktiga betydelse som säger något om vilka beslut som fört oss dit vi är. Varje spekulation eller påhitt kan vara lika värt som något annat – precis som med Trump – eftersom det inte behöver relateras till en faktisk verklighet som vuxit fram.
Då tror man sig ständigt ha gjort nya upptäckter bara för att man inte har brytt sig om gamla sanningar.
En minskning av de skattehöjningar skatter som drivits fram genom oljeprisets omfattande rekordhöjningar, och bara minskar ökningen på ett pris som är unikt högt, beskrivs som en uppmaning till bilister att köra mer än någonsin.
Nya skräckskildringar kan följas av nya demoniseringar eftersom de inte behöver ha någon täckning i den politiska verkligheten, bara i påståenden och spekulationer. Bryr man sig inte om vad nazismen var kan man enkelt använda det som ett påstående om politiska motståndare. Och vill man förtränga vad kommunismen var kan man se på den som en progressiv ungdomsrörelse från förr.
Sverige och svensk politisk debatt skulle må väl av att politiken sattes in i ett perspektiv av tid som sträcker sig över en längre period än nuet, sina sammanhang och därmed de linjer som står emot varandra. Annars dominerar spekulationer över sak, spelteori och skolgårdens skvaller om vem som är förlorare och vinnare baserade på nuets opinionsmätningar vinner över analysen av politikens skillnader, vem som är kort eller lång blir viktigare för att förstå valkampanjen än verklighetens problem och politikens alternativ. Då kan till och med det i nuet nyupptäckta fenomenet att ledamöterna till Sveriges riksdag kommer från olika delar av landet bli till en intressant analys.
Om man låter spelet om politiken vara viktigare än politiken själv så kan man övertyga sig själv om att en ny regering som i verkligheten format sin politik i opposition mot den gamla skulle föra en politik som upprepar de misstag den gjorde – varför den nu skulle göra det – som man dessutom har förträngt den genomförde. Bara för att man i nuet spekulerar lite fram och tillbaka utan att ställa tankarna mot den politiska verkligheten.
När nuet tar över tiden som förlopp är det den politiska debatten som förlorar sin viktigaste variabel; de långsiktiga skillnaderna mellan alternativen, alternativens misslyckanden och framgångar och möjligheten att välja.