När nationalstaterna utmanas

Så har Kosovo [BILD1]fått sitt viktigaste erkännande som också var det mest självklara. Genom USA´s erkännande blir Kosovo en stat som faktiskt existerar, särskilt som länder som Storbritannien, Frankrike och Italien kommer att följa, i sin tur följda av länder som Tyskland och Sverige som vill understryka det som folkrättsligt skiljer Kosovo från andra situationer präglade av uppsplittring.
Det som nu sker kan ses som det sista steget i Jugoslaviens uppdelning. Men snarare är det så att vi nu ser det sista steget i de gamla imperiernas uppsplittring efter att de efter andra världskriget delades upp i nationalstater efter att tidigare inom sig ha rymt en mångfald av folk.
Problemet med nationalstater ur gamla imperier är att den etniska mångfalden inte följer nationalstatens gränser eftersom gränserna har varit öppna. Det var inget problem när staten inte definierades av etnisk hemhörighet. Men det blir ett problem när det blir en etniska dimensionen som avgör staten eftersom de öppna gränserna har urholkat den etniska indelningen. Kosovo är på det viset allra mest typiskt. Den serbiska nationens vagga befolkas av albansk befolkning. Men det stannar inte vid att kosovoalbanerna var och är i minoritet i Serbien. I Kosovo är serberna i minoritet men i majoritet i vissa områden där i gengäld kosovoalbaner är i minoritet.
Så leder den etniska definitionen av oss till att vi i öppna samhällen ständigt är i majoritet eller i minoritet beroende på vår etniska bakgrund, hur obetydlig vi själva än tycker den är. Det är inget problem förrän statsbildningen definieras utifrån det etniska. Då blir minoritetens roll utsatt. Det kräver ett starkt minoritetsskydd och ett öppet samhälle där den enskildes frihet är viktigare än den etniska kategoriseringen.
Till det har Kosovo en lång väg att gå, liksom Serbien, liksom det övriga Balkan och liksom stora delar av Europa. Det som skiljer Kosovo från andra delar av Europa är att här gjordes den etniska kategoriseringen inte bara till en grund för förtryck av en minoritets rättigheter och möjligheter. Här gjordes den etniska tillhörigheten till en grund för kriget och den etniska rensningen. Det ledde till att det etniska blev till en fråga om liv och död med ett hat och en rädsla som inte går att överbrygga. Den kollektiva identiteten tog över den enskildes liv, på båda sidor. Den motsättningen kunde inte hanteras inom Serbiens gränser.
Det ledde till att Kosovo blev ett FN-protektorat eftersom motsättningen mellan serbiskt och kosovoalbanskt blev till en klyfta som enskilda människor inte kunde hantera utan som istället öppnade för ett okontrollerbart hat. I den situationen reducerades det gemensamma till hatet och rädslan. Det skiljer Kosovo från andra regioner. Det är inget att jubla över men likväl en verklighet som måste hanteras.