När medlen blir viktigare än målen blir politiken lätt instängd. Och uppenbarligen anser en del att det är viktigare med högre priser på utsläppsrätter än att vi faktiskt når målen om lägre utsläpp av koldioxid. När vi moderater röstade emot att EU-kommissionen skulle dra undan en stor mängd utsläppsrätter från marknaden har detta utlöst en ilsken reaktion från den lilla gruppen av politiska motståndare som glömt bort att verkligheten är viktigare än kartan.
Verkligheten är att EU och Sverige är på väg att nå målen om lägre utsläpp 2020. Vi kommer alltså nå målen, inte missa dem. Likväl gör många det till ett självändamål att priserna för utsläppsrätter ska bli högre eftersom de tycks tro att det är höjden på priset på utsläppsrätter som är ändamålet, inte de minskade utsläppen.
Ett skäl till att vi är på väg att nå under målen för 2020 är utvecklingen av nya energikällor, som beror både på teknisk utveckling och på oljepriset, samt energipriserna som sådana, förutom energibeskattning, som ökar kraven på effektiv energianvändning.
Men om man då når målen för klimatpolitiken med råge, ska man då ändå ändra reglerna för utsläppsrätter så att priserna för dem blir högre och kostnadsläget för energiintensiv industri ännu högre i Europa än i omvärlden? Ska man höja kostnaderna även om det inte behövs för att nå målen? Och ska man göra det även om man riskerar att produktion försvinner till andra delar av världen, där man inte har våra miljökrav och inte vår effektivitet, bara för att det är ett självändamål att höja kostnaderna även om det riskerar att slå ut jobb. Ja, säger rätt många. Men då är det inte längre miljön de bryr sig om, bara politiken. Och inte jobben.