Det finns inget politiskt parti i Sverige som in i modern tid så har hyllat brutala diktaturer som Vänsterpartiet kommunisterna, som året efter murens fall bytte namn men inte politik till Vänsterpartiet. Vänsterpartiets ledning i dag gick in i var aktiva i det kommunistiska parti som drev solidaritetspolitik med Östeuropas mördarregimer. Deporteringar, avrättningar, terror och tortyr var kommunismens medel för att upprätthålla makten över socialismens undersåtar.
Det politiska syftet var att allt ägande skulle förstatligas. Företagen och de så kallade produktionsmedlen skulle stå under statens direkta kontroll. Makten skulle gripas med revolutionärt våld och skulle fortsatt förbli i kommunistpartiets kontroll med det våld som krävdes. I Vänsterpartiet kommunisternas världsbild fanns ingen återvändo till demokrati.
Varje kongress sände man hyllningstelegram till sina socialistiska vänner i Central- och Östeuropa. På årsdagar gratulerade man förtryckarna till det förtryck de lyckats skapa och den socialistiska stat de format. De kommunistiska diktaturerna var befriade socialistiska paradis. I den visionen fick man leva med att människor dödades därför att individen fick inte stå i vägen för den socialistiska revolutionen.
De människor som gick med då, med bland annat Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson satt i helgen och applåderade när LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson talade till dem om den gemensamma klasskamp de har framför sig. Det är en total förändring av det svenska politiska landskapet. Ett allt mindre socialdemokratiskt parti söker sig nu till dem man i årtionden bekämpade för att de hotade demokratin.
Vänsterpartiet har inte förändrats så mycket sedan 1989. Namnet absolut. Programmet inte alls i någon substantiell bemärkelse. Allt privat ägande ska upphöra. Staten ska kontrollera allt och därmed media, organisationer och näringsliv. Revolutionen och våldet talar man inte om, annat än i romantiska ordalag och i sångens form.
På samma sätt som överallt i realsocialismens fattigdom och förnedring. USA och Nato är den stora fienden mot världsfreden. Ryssland nämns inte som något hot alls. Kapitalismen, som gjort mänskligheten friare och rikare – vi har i dag ett mindre antal riktigt fattiga i världen än någonsin i modern tid på grund av en politik som är Vänsterpartiets motsats – är den stora fiende som vi vanliga människor inte inser är vår stora fiende. Varhelst en rörelse runt om i världen lovar revolution och riktig socialism, utan företagande och med ändlöst stora offentliga utgifter så att marknadsekonomin slogs ut slöt Vänsterpartiet som alltid upp.
Kuba som alltid ett hjärtebarn. Venezuela en framgångsrik och hyllad revolution tills det blev uppenbart även här att det gått som det alltid har gått. Greklands Syriza-regering som lovade att strunta i budgetens begränsningar och öka de offentliga utgifterna ända in i statskonkursen hyllades för sin djärvhet och för den politik som är Vänsterpartiets.
Inför dessa diktaturens tidiga anhängare, barn och barnbarn till den råa och brutala kommunismen stod LO-ordförande och väckte applåder genom att säga att kampen var gemensam och genom att varna för fascismen. Men han varnade inte för kommunismen. Det är ett nytt landskap i en socialdemokrati som inte längre drar gränsen för demokratin.