Hoppa till innehåll

När kraven på gemensamma beslut ökar flyttar politikens motsättningar in på europeisk nivå

Flyktingfrågan, frågan om Ryssland, hur Europa ska fördela bördorna och ansvaret för minskade CO2 utsläpp och hur vi ska kunna bidra till en fredsprocess i Mellanösterns många olika konflikter är några exempel på hur trycket på Europeiska unionen ökar. Det är inte ett uttryck för en splittring, även om många vill läsa det så, utan för att allt fler frågor måste hanteras gemensamt därför att de både är gemensamma och akut trängande, hotfulla eller ställer krav på ett ansvar som inget ensamt land kan bära. Konsekvensen av en valseger i USA för Trump skulle understryka än mer vikten av ett starkt Europa.

Vi ser i den svenska debatten om alla dessa frågor inte bara många olika uppfattningar utan också olika nyanser om hur vi ska ta ansvar. Det är svårt att säga att Sverige har hanterat flyktingfrågan på ett sätt som någon är nöjd med. Ryssland är genom sin upprustning, sina hot och sin fortsatta krigföring i Ukraina och likväl finns det ingen samsyn eller politik som kan sägas lösa detta hot eller möta dem problem som finns. Hamnen i Slite är i praktiken överlåten till ett statligt ryskt företag, den förstärkning av försvaret som har skett innebär i praktiken att minskningen är avbruten samtidigt som försvarskostnaderna som andel av vår ekonomi kommer att sjunka.

Sveriges inverkan på kriget och terrorn i Mellanöstern är marginell och består i ett erkännande av Palestina som legitimerat Hamas och inte minskar det hot som vi dagligen ser mot Israel. När det gäller ISIS och den syriska regimen är Sverige en passiv partner med undantag för en mindre grupp militära rådgivare till stöd för kurderna. Debatten om Sveriges insatser har stannat vid frågan om det är folkmord eller ej, en debatt som tyvärr inte hjälper dem som behöver omedelbart stöd från terrorn oavsett hur brotten mot dem klassificeras.

Det är när alla dessa frågor nu är Europeiska unionens ansvar, eftersom alla inser att ingen nationalstat ensam kan hantera dem, som också politikens motsättningar blir tydligare. Det beror på pressen att fatta beslut, inte på att EU är mer splittrat än Sverige på grund av de politiska motsättningar som präglar den politik som utformas i Sveriges riksdag.

Nu träffas de europeiska statsministrarna oftare än någonsin tidigare. Just det är ingen lösning på någon fråga i sig. Men det ger en möjlighet att forma en gemensam hållning. Mot Ryssland, när det gäller Syrien och när det gäller flykting- och invandringspolitiken. Det leder till en gemensam politisk inriktning som underlättar de gemensamma beslut som Europa behöver.

Utan EU skulle varje land stå ensamt. Det skulle inte underlätta i någon fråga men stärka dem som hotar oss.

Tyskland kan inte självt lösa de problem ett stort land möter i Europa. Sverige kan det inte. Estland skulle lika lite kunna det. Men det innebär inte att det är lättare att gemensamt komma överens om en politik alla stöder än vad det är i något av dessa tre länder. Det vi nu ser är de politiska motsättningar som följer av att svåra beslut måste fattas gemensamt. Den politiska konflikten som finns i alla dessa frågor har i praktiken rört sig från den nationella till den gemensamma eftersom ingen ser att den nationella nivån räcker. Det innebär inte en splittring men större krav på vår gemensamma förmåga att ta ansvar och fatta de beslut som vår tid kräver.