Det har sagt mycket de senaste dagarna att vänsterregeringen har fått en olycklig start. Vet inte om det är rätt. Det är snarare så att den har fått den start man kunde förvänta sig. Frånvaron av besked om en regeringspolitik ens i centrala frågor eller mycket konkreta utmaningar bottnade i att man inte hade någon politik.
Det är snarare detta faktum än någon olycka i hanteringen som lett till det faktum att man inte har någon politisk linje nu heller, annat än ständigt pågående förhandlingslinje med olika oförutsebara resultat. Man har fått den start som frånvaron av en politisk linje leder till.
Det är stötande att mycket konkreta frågor som inte kräver utredning utan politiska ställningstagande nu bara skjuts på framtiden. Bromma, Förbifarten Stockholm och Slussen är några exempel där obeslutsamheten kostar konkreta pengar och dessutom drabbar samhällsekonomi i en vidare helhet. Kärnkraftsovissheten är ett oacceptabelt sätt att hantera mycket stora värden och energi- och miljöpolitikens mest grundläggande förutsättningar.
De olika beskeden om vargjakten vore parodiska om det inte vore för att det handlar om hur regeringsmakten utövas. Den direkt inkompetenta hanteringen av klimatpolitiken kan och får inte skyllas på nybörjarproblem. Politiska partier kandiderar för att sköta saker bättre än vad andra kan, inte för att själva vara trainees.
Kan man inte formulera en klimatpolitik som håller 5 minuter i den egna EU-nämnden kan man inte formulera politik för landet oavsett vilken fråga det handlar om. Det handlar inte om ovana utan om oförmåga.
Frågorna om hur mycket välfärd som människor själva väljer ska förbjudas drivs nu ut i en väldig ovisshet som drabbar medborgare men också vad som skulle kunna vara en ny och viktig exportsektor för svensk tjänsteindustri.
Regeringen Löfven talar ofta om att lösa problem som man nu skapar genom att tillsätta en förhandlingsperson för att förhandla med dem som drabbas av obeslutsamheten. En bättre lösning vore att regeringen Löfven hade sin egen förhandlingsperson. Till exempel en statsminister som leder regeringens arbete.
Det är i detta perspektiv som man ska sätta det faktum att regeringen har lagt ett förslag till budget som man hoppas att majoriteten inte ska gå emot. Problemet är att man inte har brytt sig om att lägga en politik som kan få stöd från en majoritet. Man har lagt en politik formad av en minoritet för att tillfredsställa denna minoritets vilja i förhoppningen att majoriteten ska låta minoritetens politik gå igenom.
Stora skattehöjningar på arbete förenas med stora satsningar på dem som blir arbetslösa. Ökade bidrag är långt mycket större än insatserna för företagande och tillväxt. Parallellt med detta Vänsterpartiets politik för att bekämpa vinstgivande företag och människors rätt till valfrihet. Vi har en regering som mot majoriteten i Sveriges riksdag vill stoppa medborgarnas rätt till valfrihet. Det är en prioritering av välfärdspolitik, företagarpolitik och jobbpolitik som saknar förankring i verkligheten och i riksdagen.
Det vore ur demokratisk synpunkt fel om en politik som är ett uttryck för en minoritet skulle få stöd i Sveriges riksdag. Det vore fel gentemot väljarna och fel för Sverige. En minoritetsregering måste respektera majoriteten. Det är demokratins mest grundläggande regel.