Rysslands krig mot Ukraina och aggressioner mot sin omvärld kommer för lång tid prägla våra Eruopa och våra ekonomier.
Till en del är det ett konventionellt krig, som vi ser i Ukraina och som Ryssland steg för steg har förlorat, och till en annan del en gråzonskrigföring som vi sett under en lång tid, med desinformation, destabiliseringspolitik och hot som normala komponenter, numera så normala för oss så att vi ser dem som en naturlig del av vår miljö, så normala att det finns en risk att vi bortser från att det handlar om medvetna aggressioner för att underminera demokratierna i Europa. I grunden handlar kriget också om ekonomi, om Ukraina kommer kunna vara uthålligt i sin krigföring och om Europa kommer ha en ekonomi tillräckligt stark för att stå enat och starkt.
Kriget, energipolitiken som riktar sig mot Europa med höjda gaspriser som följd, den ansvarslösa svenska avvecklingen av kärnkraft och mindre vattenkraftverk, de fortsatta konsekvenserna av pandemin samt inte minst de långsiktiga resultaten av de extrema penningpolitiska stimulanser som präglat decenniet efter finanskrisen, allt detta påverkar nu europeisk och svensk ekonomi på flera sätt, och på ett mer komplicerat sätt än vad vi normalt brukar kunna tolka.
Det är i denna situation lätt att den ekonomiska politiken inför de påfrestningar detta ställer oss hamnar i de snabba lösningarnas fällor, antingen åtstramningens fälla eller den fortsatta stimulanspolitikens fälla. Saken är ju att det är två motstridiga skeenden som vi ser växa fram samtidigt.
Å ena sidan har vi en skarp inflation – som för många kommer som en överraskning eftersom man inte sett inflation på väldigt länge – som möts med stigande räntor och å andra sidan en begynnande recession som kommer att kräva sina stimulanser för att få fart på investeringar och tillväxt.
Å ena sidan stigande priser på energi och andra råvaror på grund av bristande leveranser, framförallt i form av stopp för rysk olja och naturgas, och å andra sidan kvarstående effekter av den extrema penningpolitikens stimulanser, som fått verka alldeles för länge efter finanskrisen, med stigande tillgångsvärden som inte inkluderats i inflationsmåtten men som gett en kraftigt ökad efterfrågan utöver den ekonomiska tillväxten som sådan.
Minskat utbud, som nu ger högre priser, och samtidigt en period bakom oss med mycket pengar kvar i hushållen. Det ger snabba förändringar. Från kungatid i baren till dagen efter. Och det kompliceras av att det inte är det mer vanliga konjunkturförloppet.
Inflationen som vi ser nu är inte främst en inflation på grund av växande efterfrågan utan en inflation på grund av ett minskat utbud av allt från datachips och virke till gas och olja. Och nu i inledningen av recession eller lågkonjunktur ser vi hur de tidigare penningpolitiska stimulanserna plötsligt slutar verka, hushållens förmögenheter krymper med snabbt fallande tillgångsvärden samtidigt som bristen på varor och energi skapar ett utbudsunderskott.
Det är en inflation som inte utvecklas kontinuerligt i bemärkelsen att den drivs av en växande efterfrågan utan är framförallt en justering till en ny verklighet där minskat, men inte fortsatt minskande, utbud faktiskt gett högre priser.
En sådan utveckling bör inte mötas genom än mer åtstramning av efterfrågan när väl utbudsproblemen har stabiliserat sig och därmed inte fortsatt leder till ytterligare höjda priser.
Den inflation vi nu ser behöver inte vara en långsiktig natur eftersom den inte drivs av växande efterfrågan. Samtidigt kommer den inträdande recessionen att krympa den efterfrågan som finns. Och det är ju som sagt heller inte växande efterfrågan som driver inflationen nu, utan det är ju utbudet.
Komplicerat kanske eftersom det inte bygger på den vanliga modellen där växande löner driver växande efterfrågan som i sin tur driver upp lönerna som i sin tur ger förväntningar om högre priser som driver lönekraven.
I själva verket bör vi se två steg framför oss, där det första kräver en anpassning till en ny verklighet med minskat utbud och sämre leveranskedjor och det andra präglas av en snabbt minskande efterfrågan när recessionen slår till samtidigt som hushållens fastighets- och tillgångsvärden sjunker.
Det första steget med kräver höjda räntor för att strypa inflationskrafterna medan det andra sannolikt kommer att leda till sänkta räntor, och gärna utbudsstimulanser genom sänkta skatter.
I Storbritannien har den nya regeringen Truss lyckats blandat ihop dessa steg genom ett skattesänkarpaket, utan finansiering, som tillsammans med stigande inflation snarare än tillväxt stimulerar ytterligare inflation och genom höjda räntor stryper både utbud och efterfrågan. Till dessa problem kommer de problem som en misstro från de finansiella marknaderna innebär när det gäller högre räntor.
Rätt politik är inte det motsatta till det som gjorts i Storbritannien utan en stabil finanspolitik som skapar förtroende, räntor som motverkar inflationen utöver den prisanpassning som beror på en ny verklighet samt utbudstimulanser som kan göras utan att ge ytterligare näring åt inflationen. Vi bör inte tro att motsatsen till det brittiska exemplet är det rätta utan det rätta är en balans som tar hänsyn till de olika problem vi har.
Vi bör inte möta recessionen med fortsatt höjda räntor och höga skatter. Det är sannolikt att vi om ett halvår kommer att se en helt ny situation vad gäller inflation och efterfrågan. Vi har därför nu och framöver en betydande utmaning i form av att möta konjunkturens olika steg genom utbudsstimulanser där de kan fungera och samtidigt bidra till en stabil ekonomisk utveckling offentliga finanser i balans. Rysslands krigföring mot Europa gör det extra viktigt med både stabiliteten nu och den framtida tillväxten. En stabil ekonomisk utveckling är en del av vår försvarsförmåga och säkerhetspolitik.