En dag som följer skeendet i Libyen. Många arabiska ledare har under årtionden sökt ge bilden av att det är Israel som är problemet i regionen, och så är det, för dem, eftersom Israel har visat att man med demokrati och ett öppet samhälle kan nå både ekonomiska och mänskliga framsteg. Genom att så många har lyckats sätta fokus på konflikten mellan Israel och palestinier som regionens konflikt och förklaring till alla problem har de också lyckats få det internationella samfundet att tänka mindre på förtrycket i deras egna länder och mer på de motsättningar och problem som präglar fredsprocessen.
Det vi har sett de senaste dagarna är att varje land i Mellersta Östern har sina motsättningar och till en del följder de samma mönster. Det har varit auktoritära ledare som har lovat stabilitet och vunnit sin egen oavsättlighet. Och dessa ledare har genom sina stängda samhällen och försuttna utvecklingsmöjligheter fostrat generationer av fattigdom, hat och frustration som nu har vänts mot dem, men som också har öppnat ett utrymme för extremism och en mer djupgående konflikt mellan religiös fundamentalism och demokrati. Den konflikten beror inte på Israel eller USA utan på regionens diktaturregimer, och tystnaden från omvärlden.
Ser i Svenska Dagbladet att den svenska Attac-rörelsen och Latinamerikagrupperna agiterar för en Tobinskatt och utpekar mig som en av dess främsta motståndare i Europaparlamentet. Det är helt rätt att dessa två organisationer agerar för Tobinskatten, som ju är en skatt på alla de transaktioner som har gett globaliseringens tillväxt. När vi diskuterar arabvärlden finns ett tydligt mönster, nämligen att den har ställts utanför globaliseringen och därmed har dess medborgare ställts utanför den globala omvandling som skapat välstånd åt miljarder.
En skatt på transaktioner gör transaktioner dyrare. Och syftet är att minska på mängden transaktioner eftersom anhängarna anser att den fria handeln är roten till det mesta som är dåligt. Men kontentan blir att handel blir dyrare för fattiga länder, det blir dyrare att investera och det blir svårare att säkra kapitaltillförseln till de regioner där marginalerna är som minst. Den spekulation som ger stora vinster kommer däremot inte påverkas eftersom den bär så stora marginaler ändå. Det blir för övrigt inte världens Joakim von Ankor som kommer betala detta utan världens unga tunisier, egypter och libyer liksom svenska konsumenter och inte minst medborgarna i skuldkrisernas länder som behöver många transaktioner för att finansiera sina lån.
Nu kommer kostnaderna självfallet som högst motsvara de belopp som man tänker sig dra in men knappast det eftersom transaktioner kommer att söka sig till de delar av världen där man inte tillämpar denna skatt, som till exempel Indien, Kina och USA. Borgmästaren i Shanghai kommer att tillhöra de lyckligare när staden med detta kan ta ytterligare ett steg på vägen mot att ersätta London som ett globalt finanscentrum. Socialister av olika slag kan också glädja sig åt att delar av finansmarknaderna flyttar från Europa. Att investeringsflödet därmed också påverkas drabbar andra än frihandelsmotståndarna i Attac och Latinamerikagrupperna.
Så ser vi för övrigt hur ett av Europas mer dynamiska länder på nytt är på väg att få en center-högerregering återvald, nämligen Estland. Det är ytterligare ett steg på vägen mot att norra Europa i kraft av sin reformförmåga håller på att bli ett konkurrenskraftsområde. Det kanske inte kommer att minska motsättningarna inför Europeiska rådet i veckan mellan dem som vill att mer bidrag och understöd ska gå till dem som reformerar mindre medan de som reformerar mer ska betala mer. Kanske en väl retorisk formulering för att täcka hela sanningen men tyvärr också något av ett mönster som riskerar att sätta sig inför kommande budgetförhandlingar.
Bloggar: Rolf Eriksson, Per Ankersjö, Hasse, Isabella Jernbeck, Lotta Olsson, Christian Holm.