Det är ingen tvekan om att Coronaviruset kommer att drabba den globala ekonomin liksom den svenska. Oron och rädslan för smittan gör det nu oundvikligt att se något annat än en kraftig nergång av den globala ekonomin. Häromdagen varnade OECD för en minskning med 0,5% under förutsättning att smittspridningen kan hanteras. Alternativet skulle kunna bli än mer allvarligt, med en halverad tillväxt för 2020 och fortsatta konsekvenser 2021. Tyvärr finns det mycket som talar för en större nedgång på grund av att oron nu sprider sig snabbare än viruset.
Resor ställs in och drabbar ekonomin, vilket är en påminnelse om hur viktigt det är med resor för den globala ekonomins utveckling. Möten, konferenser och leveranser ställs in. Produktion blir försenad eller skjuts upp på grund av att underleveranser inte kommer fram. Arbetsplatser stängs ner. Viruset är självfallet allvarligt men den mänskliga oron riskerar nu att driva fram större ekonomiska och mänskliga problem än sjukdomen i sig.
I den processen är handfallenheten från myndigheter och regering bidragande till problemen. Det dröjde en vecka innan regeringen kom fram till att den skulle kalla in krishanteringsrådet som man kallade in på torsdagen förra veckan för att det skulle träffas på fyra dagar senare på måndagen varefter regeringen och statsministern hade en pressträff sen måndag.
I det vakuum som detta ledde till gjorde alla sina tolkningar både av allvaret i virusets spridning och vad man ska göra. Så sent som sen söndag kväll kom Folkhälsomyndigheten med anvisningar om hur skolor skulle göra, nämligen tillåta elever som kommit hem från riskregioner att stanna hemma. Fortfarande har man inte gett ett entydigt besked om hur företag, skolor och andra ska göra. Det innebär att människor och företag gör olika på ett sätt som motverkar framgång i att begränsa smittspridningen. Och när beskeden har varit för otydliga från myndighet agerar skolor och företag som de tror är bäst oavsett vad man säger.
Det späds på av alla de media som nu ger plats för att publicera sina krönikörer och kolumnister som mer vill skriva om sina uppfattningar och tyckande än att referera till den kunskap som finns. Publika personer som vill bli citerade säger det som kan bli citerat och det handlar oftast om att de anser att allvaret är större än vad alla andra inser. Så får vi en tävlan om osäkerheten. Samtidigt ska sägas att det är i några av våra kvällstidningar som rekommendationerna för hur smittspridning ska undvikas har varit som mest tydliga.
Det finns skäl att lyssna till dem som nu menar att spridningen kan komma att avta men för att det ska bli verklighet måste också de råd och anvisningar som ges vara av den arten att människor i tid kan ta till sig av dem. De måste vara tydliga och klara. Det har regeringen och de ansvariga myndigheterna inte lyckats med. Det innebär att de bedömningar som i dag mycket väl kan vara korrekta undermineras av den osäkerhet man sprider om hur vi ska hantera virusets risker. Regering och myndigheter skapar en osäkerhet genom att säga för lite eller för säkert som man sedan tvingas revidera. På den sluttande banan befinner man sig nu. Det är allvarligt både för hälsa och ekonomi.