De preliminära valresultaten i både Grekland och i Frankrike påminner oss om en viktig sak.
När politiska ledare inte förmår presentera en vision och en idé att tro på ökar utrymmet för de extrema riktningarna. Så såg det ut i det franska presidentvalets första omgång och så ser det ut i Grekland i dag. När ett nynazistiskt parti träder in i det som lyriskt kallas demokratins vagga är det ett hot mot demokratin. Tillsammans med motsvarande kommunistiska strömningar bidrar man till att underminera demokratiska värderingar på den plats där demokratin en gång uppstod. Det var inte det Grekland som vi ser idag men en tid då demokratins tanke bildades.
Det är inte den ekonomiska krisen som skapar missnöjet utan frånvaron av en politik som väljare kan förhålla sig till. I det vakuum som uppstår när politiken bara slår vakt om det som är utvecklas inte bara krisen utan också extrema strömningar.
Det lägger också grunden för populistisk politik, så som den presenterats av båda det franska presidentvalets huvudalternativ. Med sina löften om kortare arbetstid och högre löner som lösning på den ekonomiska krisen och växande budgetunderskott bäddar Hollande inte bara för fördjupad kris utan också än mer besvikelse. Det kommer inte försvaga den franska extremismen. Ansvarslösheten drabbar både ekonomi och samhällets mest grundläggande värderingar.
När man böjer sig för populismen vinner man inte över den. Den vinner alltid över dem som böjer sig för den. Både Frankrike och Grekland är just genom sina stolta traditioner och historia bittra påminnelser om detta.