Minnesdagen över de totalitära ideologiernas offer i dag den 23 augusti samlade en stor skara på Norrmalmstorg i dag. Bland talarna fanns företrädare för människor på förtryckets Kuba liksom för politiska partier. Utom från de rödgröna. Det är för mig obegripligt att samtliga dessa tre partier hellre väljer att avstå från en europeisk minnesdag än att medverka till att lyfta fram alla dem som har fått betala priset för förtryck och andras tystnad.
Att vänsterpartiet inte deltog är på sätt och vis självklart. De skickade hyllningstelegram till de kommunistiska förtryckarregimerna ända tills adressaten hade upphört. Och de har fortfarande svårt att se, förstå eller medge att den kubanska diktaturen är en diktatur som förtrycker sina medborgare. De hade säkerligen inte velat konfronteras med den företrädare för de kubanska dissidenterna som framträdde.
Men socialdemokraterna och Miljöpartiet borde ha varit där, om inte annat för att klargöra att samarbetet med Vänsterpartiet inte påverkar deras hållning till demokratins och det öppna samhällets fiender. Men de lyste med sin frånvaro och bidrog därmed till att understryka det som jag och andra talare framhöll: ett samarbete med partier som har sina rötter i värderingar bortom demokratins gränser innebär också kompromisser med dessa värderingar. En rödgrön koalition som inte kan medverka vid en minnesdag över de totalitära ideologiernas offer av hänsyn till ett av partierna kommer inte kunna föra den politik Europa behöver när demokratin utmanas. I den delen var dagens frånvaro självmarkerande.
De deltog inte för att de inte vill delta. Deras koalition bygger på kompromisser med det parti som hyllade offrens förtryckare och fortfarande är vilse över demokratins gränser.
För min del handlar morgondagen om diskussioner kring europeisk energieffektivitet, planering kring den fortsatta valrörelsen samt en diskussionskväll över vad vi behöver göra i Europa.