Vi bekrigar dem på två sätt, skriver Jan Guillou i en krönika från i början av veckan och menar att kriget i Afghanistan och lagar mot terrordåd är två inslag i kriget mot muslimer, som han anser att Europa ägnar sig åt. Med detta glömmer han att det inte är muslimer som misstänks för terror, lika lite som det är kristna som misstänks när nazistiska grupper agiterar för våld. Det är terrorister och det framstår som om det är omöjligt för Guillou att hålla isär dessa begrepp. På det viset är han som Sverigedemokraterna fast tvärtom. De anser att muslimer är kollektivt skyldiga till terror medan Guillou anser att muslimer är kollektivt oskyldiga. I båda fallen låter man de skyldiga gå fria och klumpar samman alla, skyldiga eller ej till en grupp.
Guillous fel går i två riktningar. Dels tycks han mena att alla ansträngningar att bekämpa terror är felriktade om de riktar sig mot muslimska grupper eller grupper som åberopar islam. De finns inte, tycks han vilja säga. Det är ungefär lika säker analys som när han en gång ansåg att Saddam Hussein var en ledare att hylla. Vill man inte se brutaliteten och terrorn ser man heller vare sig de förtryckta eller de drabbade. Det är som om det elände och förtryck som utspelas bakom gränserna till de mest brutala regimerna är älskat av de folk som drabbas. I Guillous värld är förtryckarna och diktaturerna ett med folket. Det är det normalt bara förtryckarna och diktatorerna som hävdar.
Dels menar han att den internationella insatsen i Afghanistan är riktad mot muslimer. Det innebär att han inte riktigt tagit till sig det faktum att de som allra mest förtrycks och drabbas av talibansk förtryck är muslimer. Det är talibaner i Afghanistan, den iranska regimen, terrorns ledare i Al-Shabab, Hiszbollah, Hamas och den saudiska regimen och andra förtryckare som är muslimers värsta fiender. Det är de som stenas och piskas, hindras gå i skola eller att leva normala liv som drabbas.
Det våld som i olika fall riktas mot demokratiska samhällen är vardag för människorna som lever under dessa uppblåsta förtryckare. För Guillou är det som om de inte finns, vare sig offren eller förtryckarna. Det finns bara en amerikansk krigsmaskin som bekrigar muslimer. Det är som om hans tankar vore formulerade i förtryckarpalatsens skrivarstugor. Det mest brutala förtrycket av muslimer är acceptabelt så länge det utövas av muslimer. Så lyder den lätt fördomsfulla tankemodell Guillou använder sig av. Den är fördomsfull och ringaktande eftersom den utgår från att frihet och mänsklig värdighet har en annan betydelse för dem som lever i muslimska samhällen under förtryck.
Det är hans blindhet inför terrorn och förtrycket som gör att han definitionsmässigt anser att demokratier som värnar sin existens och sin öppenhet är de ansvariga för terror och förtryck.
Det är lika begåvat som att hävda att kritik mot Hitlertyskland var ett uttryck för hat eller missunnsamhet mot tyskar, att rädslan för Stalins förtryck var ett uttryck för en gammal kvarlevande rysskräck som demoniserade socialistiska regimer. Kan låta otroligt naivt men de fanns då, liksom Guillou finns nu.
Det är få som på motsvarande sätt skulle acceptera den vitryska diktaturen. Den har än en gång visat att den är allergisk mot fria val och fri opinionsbildning. Det så kallade presidentvalet i dag har präglats av valfusk stenhård kontroll av media och en opposition som förföljs av polis och säkerhetstjänst. I centrala Minsk har nu i kväll tusentals människor samlats för att demonstrera mot fusket och förtrycket. En av oppositionens kandidater har på vägen till detta möte misshandlats svårt av polis. Så kan vi inte ha det, vare sig i Europa eller någon annanstans.
Eftersom de som förtrycks inte är muslimer tror jag inte ens Guillou ursäktar det som sker i Vitryssland. Europeiska unionen måste efter detta val på nytt ställa större krav på regimen för samarbete. En möjlighet är att landet utesluts är det så kallade Östra partnerskapets samarbete. Genom att Vitryssland är med försvagas samarbetets karaktär av att vara en grund för demokratisk utveckling.