Det finns ett antal myter om den ryska upprustning och den styrkeuppladning som nu pågår med särskilt fokus på Östersjöregionen.
En är att det är en ny utveckling som inte har kunnat observeras tidigare. Den är fel.
Ryssland har systematiskt utvecklat nya kapaciteter i Östersjöregionen som ett led i den upprustning som påbörjades kring 2003. Särskilda förband för arktisk strid. Snabbrörliga förband. Nya luftlandsättningsförband. Samtidigt har kraven på det nordeuropeiska området ökat i både retorik och i politiska anspråk. Det gäller Arktis, Norra Ishavet och i Östersjön som sådan, där byggandet av gasledningar är ett medel för att utvidga det egna intresseområdet.
En annan myt är att den ryska upprustningen beror på andras upprustning. Det vill säga att Ryssland provoceras och tvingas upprusta. Det är fel.
Samtliga länder kring Östersjön har liksom Nato nedrustat, minskat militära förband och minskat övningsverksamhet. De ekonomiska resurserna för militär förmåga har minskat i både absoluta termer och som andel av BNP.
En ytterligare myt är att det är Nato som genom sin utvidgning hotar Ryssland och har tvingat fram denna snabba upprustning. Det är fel.
För det första är det inte Nato som har flyttat fram positioner utan fria stater som har blivit medlemmar i Nato. Demokratiska länder har sökt försvar och gemensam säkerhet genom att ingå i en försvarsallians. Det finns ingen stans denna utvidgning har lett till upprustning eller något agerande som på något sätt hotar Ryssland. Ryssland är inte hotat. Det har däremot blivit svårare att hota till exempel de baltiska staterna. Den tillförsel av trupp som nu genomförs är marginell jämfört med den upprustning som Ryssland har genomfört och i relation till de trupper och förband som Ryssland har tillfört väster om Moskva och i Östersjöregionen. Natoländerna har höjt sina trösklar mot anfall men har inte någon offensiv förmåga som på något sätt hotar Ryssland.
Ännu en myt är att Ryssland har legitima intressen och måste förstås för att man vill stärka kontrollen över sina grannländer. Det är fel.
Ryssland har inga legitima intressen gentemot något annat land. Fria och demokratiska länder har rätt till sin frihet och demokrati. Alla folk och alla länder har det. Det faktum att Sovjetunionen under decennier förtryckte och ockuperade andra länder ger inte någon nedärvd rätt för Ryssland att i olika former underminera andra länders demokratiska styren eller att invadera och ockupera andra länders territorier.
Som en följd av denna myt anses också demokratiska länders förmåga att försvara sig själva mot en maktuvövning från Kreml som något man måste förstå Ryssland ser som en provokation. Det är fel.
Det är däremot provocerande att Ryssland anser sig ha rätt att hota, angripa, destabilisera, öva invasionsanfall, tala om kärnvapenanvändning, ockupera och annektera liksom att låta ett korrupt och maktfullkomligt styre underminera demokratin i andra länder som man har underminerat den i Ryssland.
De som vill förlåta och förstå Ryssland för att man vill hota andra hävdar på fullt allvar att demokrati och frihet inte ska försvaras. De anser att en rysk politik som syftar till att underminera rättsstat och andra länders suveränitet ska mötas av förståelse. De har fel.
Demokrati, frihet och rättsstat ska försvaras av dem som vill bevara det fria samhället och fred. Våldsanvändning och hot om våldsanvändning får aldrig accepteras eller ursäktas lika lite som diktatur eller förtryck ska tillåtas breda ut sig. Fred kräver försvar av frihet.