Just nu tillåts en lång rad olika myter om Nato grassera som om de är relevanta utgångspunkter för den säkerhetspolitiska debatten. Delvis återspeglar det en negativ hållning inom Mediesverige mot Nato, som inte motsvaras av någon liknande kritisk hållning til vad allianslösheten och ensamheten utan säkerhetsgarantier innebär. Det är Nato-medlemskapet som framställs som problematiskt och förenat med risker, inte utanförskapet. Det är helt uppåt väggarna.
Den första myten handlar om att vi bryter mot 200 års neutralitetspolitik som gett oss fred. Det är ett dubbelfel.
Vi har inte fört neutralitetspolitik i 200 år. Under andra världskriget förde vi eftergiftspolitik förenat med snabba rustningar för att vi skulle få ett starkt försvar, vilket vi fick efter det andra världskriget. Men genom att tillåta transitering av trupp – vilket var ett brott mot neutraliteten – och genom att exportera malm till Tysklands vapenindustri – även det ett brott mot neutraliteten som motsvarar om vi i dag exporterat verkstadsprodukter till den ryska vapenindustrin – så höll vi oss utanför kriget eftersom Hitler inte behövde använda våld mot oss.
Under det kalla kriget förde vi dubbelspel och var militärt förberedda med västmakterna men låtsades som inget samtidigt som det självfallet inte var svensk neutralitet som gjorde att det var fred i Europa. Det var Nato som tjänade även Sverige väl.
Dubbelfelet består i att vi dessutom lämnade neutralitetspolitiken i samband med inträdet i EU där vi redan har visserligen långt svagare åtaganden att hjälpa andra, oftast beskrivet som att vi ska få hjälp av andra. Nu är det militära stöd som finns att tillgå från EU förankrat i Nato och i inget annat och då gäller de regler som gäller för säkerhetsgarantierna även där. Vi är inte neutrala i förhållande till Danmark, Finland eller de baltiska länderna, eller andra EU-medlemmar, ej heller till Norge. Vi bör däremot visa att vi kan göra något åt vårt stöd till dem.
Den andra myten som återkommer ofta är att Sverige och svenska soldater kan tvingas in i anfallskrig. Det är även detta ett dubbelfel eftersom Nato är en försvarsallians och inget annat. Det finns inget som helst i Natos regelverk som säger att en medlem ska hjälpa en annan i anfall mot något annat land av det enkla skälet att det bara handlar om försvar. Dubbelfelet ligger i att oavsett vad det handlar om så finns det inget som tvingar oss att sända trupp. Det bestämmer Sverige självfallet under de förutsättningar som råder att vi förbundit oss att hjälpa andra att försvara sig. Men beslutet fattar vi i varje enskilt fall.
Den tredje myten är att vi drivs in i konflikter och krig som inte är våra. Det är ännu ett dubbelfel. De konflikter som i dag spelar ut sig handlar inte om någon maktbalans mellan militära block utan auktoritära regimers konflikt med demokratin, i sina egna länder och i omvärlden. Sverige är i det perspektivet ett mål både för Ryssland och Kina. Vi står inte utanför konflikten för att vi står utanför försvarsalliansen men vi står utanför säkerhetsgarantierna och det gemensamma försvaret. Det som gör att det blir ett dubbelfel är att risken för att vi dras in i konflikter självfallet är större om vi är ensamma och utsatta, eller om vi genom vårt utanförskap gör stabiliteten i vår del av världen större. En Östersjöregion som är stabil genom sitt gemensamma försvar, och som inte ger utrymme för anfallsplaner är bästa sättet att stå utanför konflikter.
Den fjärde myten är att det är ett problem för oss att vi tvingas hjälpa andra med svensk trupp för att delta i övningar på andras territorier och i deras försvar. Nu är det i grunden tvärtom. Genom att vi ser till att tröskeln för att anfalla till exempel Estland är hög minskar vi risken för att vi själva dras in i ett krig av det enkla skälet att bir det ett krig kring Östersjöregionen är det svårt att se annat än att även Sverige därmed skulle dras in, men då med krig på svenskt territorium.
Den femte myten är att vi stöder användningen av kärnvapen vilket är ett direkt påhittat argument. De enda regimer som i dag återkommande hotar andra med kärnvapen är Ryssland och Nordkorea. Utan medlemskap i Nato är vi i större utsträckning prisgivna åt den typen av hot om de skulle framföras. Hotbilden generellt påverkas inte genom vårt medlemskap i Nato eftersom det är en fråga om diktaturer vill använda dem för att hota andra och för att besluten över kärnvapen ligger djupt förankrat i kärnvapennationernas egna suveräna beslutsprocess.
De sjätte myten är att vi skulle bli mer utsatta under ansökningsperioden. Det bortser från att redan nu har vi utsatts för en lång rad olika hot. Efter en ansökning kommer vi få olika typer av säkerhetsförsäkringar och närvaro av Nato-förband som snarare ger ökad stabilitet än minskad.
Den sjunde myten är att diskussionen nu går för snabbt. Med tanke på att Sverige i åtminstone de senaste 20 åren ahr diskuterat Nato utifrån den säkerhetspolitiska situation som formades efter andra världskriget är det ett argument som saknar täckning. Försvarsberedningarna har diskuterat frågan. Två särskilda offentliga utredningar har utrett frågan. De som nu säger att man ska ta det långsamt menar att man ska ta det långsamt med Sveriges säkerhet eftersom de är emot att fatta beslutet, ofta för att de har gjort myterna ovan till sina egna analyser.
Fler myter finns. Det finns däremot förvånansvärt lite rapporterat och diskuterat i media om hur neutrala eller alliansfria länder genom tiderna varit utsatta för det brutala våldets godtycke, hur lite neutralitetsdeklarationer har betytt och vilka risker vi löper som ett allianslöst land.