En socialistisk mysticism stormar nu fram i debatten och riktar sig mot människors möjligheter att välja välfärd. Det är ett av de större dråpslagen mot den svenska välfärdens utveckling som socialdemokrater och socialister nu på fullt allvar diskuterar. För dem är det stora problemet att företagare tjänar pengar på att erbjuda bra äldreomsorg, skola och sjukvård. De vill på fullt allvar tillbaka till den tid som präglades av köer, maktfullkomlighet och maktlöshet, och frånvaron av alternativ till det som kommuner och landsting erbjöd.
Deras argument före alla andra är att välfärd inte kan jämföras med något annat. Nej, vem har sagt att barnomsorg kan jämföras med bilproduktion, att sjukvård kan jämställas med livsmedelsproduktion och äldreomsorg med kläder? Men vem har å andra sidan sagt att ett system som ingen vill ha för att tillverka bilar, livsmedel eller kläder ska användas för att ge sjuka människor den bästa sjukvården, barn den bästa skolan och äldre så mycket trygghet som möjligt? Det är en dunkel tanke att välfärd blir bra bara för att den är offentligt producerad på grund av att den blir dålig om den görs privat.
Om statliga eller offentliga monopol inte duger för att tillverka de enklare sakerna i vår vardag, varför skulle de då vara bättre när det gäller de mest individuella och varierande saker som kan tänkas, nämligen enskilda människors hälsa, uppväxt och omsorg? Varför ska medborgare inte få välja något annat än det som kommuner erbjuder? Varför ska inte enskilda få visa att de kan göra bättre eller annorlunda?
Okunnigheten om kvaliteten i olika alternativ leder media och många debattörer att förfasa sig över privat företagande utan att komma ihåg att mångfalden ger både konkurrens och en möjlighet att välja bort. Det måste vi kunna göra även för det som är allra viktigast. Det är just där vi inte ska vara maktlösa inför maktfullkomliga politiker som vill bestämma över vår vardag.