Den 9 november är en märkesdag i Europas historia. Murens fall blev människornas befrielse. Dess fall ledde till att järnridån som delat Europa snabbt rostade sönder. De baltiska staternas frihetskamp fick ny energi liksom de central-och östeuropeiska nationernas demokratirörelser. Och utan mur och utan järnridå fanns ingen möjlighet för ett Sovjetunionen eftersom det brutala förtrycket krävde en mur, en järnridå och något som dolde den kriminella maktutövning som präglade Sovjetunionens regim.
Med öppenheten fanns inte längre någon möjlighet att dölja dödandet, fängslandet, avrättningarna, brutaliteten, fattigdomen och förnedringen. Ljusets krafter besegrade mörkrets, som om det varit en slutscen i Sagen om Ringen. Och så var det på väldigt många sätt. De mörka krafterna trängdes in i sina hålor.
Att ha stött förtrycket blev något som man förnekade samtidigt som man grät över murens fall och förtryckets. Det var många som lite försiktigt ville säga att ett viktigt socialt experiment som ändå gav så mycket nu övergavs och varnade för en väg mot marknadsekonomi i alla de länder det gällde.
Muren och järnridån behövdes inte bara för att värna förtrycket utan också för att värna samvetet hos dem i väst som gärna glömde bort att förtrycket var där. Det gällde inte minst media som hellre bevakade diktaturer långt borta än i våra grannländer. När Sveriges Radios korrespondent i Madrid, när Francodiktaturen föll 1975, rapporterade sa han att nu hade Europas sista diktatur fallit. Socialdemokraterna hade en tveklöst klar inställning till förtrycket men hade samtidigt så många ursäkter för att det fanns att man på något sätt ansåg att vi bara fick leva med det och inte skulle underskatta planekonomiernas framgångar trots de ”demokratiska bristerna”.
Muren hjälpte även dem som inte ville se och fullt ut vad som krävdes. Muren föll inte på grund av alla dem som accepterade att den fanns utan på grund av alla dem –i öst och i väst – som inte kunde acceptera dess existens och det som fanns bakom.
Ser i dagens Svenska Dagblad en modern motsvarighet till detta när chefredaktören Fredric Karén, förvisso i en filosofisk fundering, menar ”Världen har förvisso förändrats, men det är tveksamt om vi kan säga att det blivit till det bättre.”
Tja, demokrati och frihet åt hela det som en gång var Central- och Östeuropa, ekonomisk utveckling och integration samt en värld som fått uppleva två decennier av demokratiska genombrott samt en fri handel som gjort att vi gått från en miljard människor i relativt välstånd till nära fem miljarder. Chefredaktörer har det säkerligen besvärligt även i vår tid men förändringarna är av så avgörande kraft att inte ens en mur hade kunnat dölja dem.
Det som nu sker i form av rysk aggression är långt ifrån den verklighet Europa och världen då stod i men påminner om hur viktigt det är att värna friheten och se den mirakulösa utveckling som har skett. De konflikter vi i dag ser är konsekvenser att att den gamla tidens ordning i andra delar av världen nu gungar. Det förtryck som fanns i andra delar av världen, och som många ansåg som naturligt, har fått det svårare och svårare när kraven på demokrati och frihet växer även där.
Det som hände när muren föll är att demokratins och ljusets krafter öppnade upp världen för frihetens krafter. Det är ännu lång väg att gå men tro inte att världen inte har blivit bättre.