När detta skrivs är jag efter några dagar i Bryssel i början av veckan i London för några dagars diskussion med parlamentariker, finansminister och andra som på olika sätt är intressanta att möta för diskussionen om Brexit. Resan från Bryssel till London är en relativt kort tågresa, som mellan Stockholm och Linköping men avståndet håller just nu likväl på att öka. Det är tragiskt därför att i den tid vi nu lever i skulle Storbritannien behöva vara med att leda den fria världen, när USA leds av en person som beundrar despoter och gör sina vänner till motståndare och fiender.
För den brittiska industrin och de finansiella marknaderna är oron stor. Det är svårt att ersätta den inre marknaden med mer enkla handelsavtal med Australien. Och framförallt står det ena inte i motsats till det andra.
I nästa vecka röstar vi i Europaparlamentet om ett handelsavtal mellan EU och Kanada som är mer omfattande och djupare än Kanadas avtal med USA, ett avtal som dessutom Trump vill omförhandla. För den brittiska exportindustrin och för dess tjänsteindustri är tillgången till den inre marknaden avgörande. Den har bidragit till ett konkurrenstryck som har skärpt brittisk konkurrenskraft, även om den fortfarande är eftersatt.
Även för den som vill ha en så vänlig Brexit som möjligt är situationen svår eftersom det som nu blivit brittisk politik är att man inte ska vara med i den inre marknaden. Man ska forma sina egna regler och utveckla sin egen byråkrati istället för att öppna ekonomin med hjälp av gemensamma regler och lagar. Det blir för britternas del därmed inte mindre byråkrati och lagar utan en annan byråkrati – och den brittiska tillhör med den svenska de världsledande – och andra lagar – och andra lagar – och där har britterna visat lika stor uppfinningsrikedom när det gäller att reglera som vi svenskar med en regelbörda över EU.
Så tron att det blir en ekonomi som befrias från sina fjättrar är en illusion som brittiskt näringsliv är väl medvetet om är en illusion. Det blir än mer tydligt när man träffar företrädare för Bank of England, den brittiska finansinspektionen, parlamentets olika grupperingar, finansdepartementet och den brittiska finansindustrin. Det finns ingen som ser det som nu sker som en öppning med större möjligheter utan bara som ett skeende som måste gås igenom med minsta möjliga skadeverkningar och mesta möjliga gemensamma förutsättningar. Det ligger många moln över London i dessa dagar, inte minst medvetenheten om att så som världen runt oss utvecklas behöver vi hålla samman.
Och efter utträdet kommer vare sig brittisk industri eller de brittiska finansmarknaderna har mindre regleringar eller byråkrati. På banksidan, för att ta ett exempel, har britterna mer långtgående regleringar och större bördor på sina banker än vad den gemensamma lagstiftningen förpliktigar till. När det gäller miljöstandards kommer den brittiska industrin inte kunna ha lägre, om man ska kunna exportera, men brittisk politik kommer inte kunna påverka dem. Men det kommer att bli svårare att likaställa och säkra full tillgång till de två olika marknaderna.
Och när det gäller den brittiska finansindustrin blir utanförskapet ett problem eftersom delar av den kommer att söka sig till innanför EU.
Det blir sannolikt ingen revolution men en gradvis förändring. London City kommer att vara en ledande global finansplats men kommer att förlora styrka, på samma sätt som EU förlorar en ledande finansplats inom sina gränser. Det gäller för oss att se till att den finansiella kapacitet som London City innebär för hela Europa kvarstår i så stor skala som möjligt är. Alternativen till London är nämligen inte Frankfurt, Amsterdam, Dublin eller Stockholm utan snarare New York, Singapore, HongKong och Shanghai.
I USA kommer britterna inte kunna hämta så mycket mer än Trumps twitterglädje inför Brexit. Men USA vill ogärna ha handelspartners, framförallt inte konkurrenskraftiga sådana. Trump kommer inte gynna Storbritannien framför Kanada och Mexiko. Och deras handelsavtal kommer nu omförhandlas för att minska omfattning och djup i Trumps tro att handel skadar amerikansk ekonomi.
Det sägs från och till att den brittiska ekonomin utvecklats väl efter folkomröstningen. Sanningen är att britterna blivit så mycket fattigare som sänkningen av pundets värde motsvarar. Pensioner och hushållsekonomier har fått ett lägre värde. Det har lett till ökad export genom lägre priser men inte till ökat välstånd. Det håller nu gradvis på att slå igenom i inflation samtidigt som investeringar avtar. Landet har under några månader blivit närmare 15 % fattigare. Det är svårt att se det som en ekonomisk framgång.
Den brittiska ekonomins efterkrigshistoria präglades av bristande konkurrens, inhemska monopol och fackföreningsmakt och det var pundets värde som betalade. Storbritannien blev allt fattigare och var 1973 på väg in i en kris mot att tvingas ta IMF-lån. Och så kom medlemskapet, det löste inte problemen men exponerade genom en öppnare ekonomi och mer konkurrens britterna inför de brister den egna ekonomin hade.
Och så kom Thatcher-åren, där medlemskapet var både en bas för trygghet men också en exponent för konkurrens. Och nu kommer ett nytt utanförskap. Det är många som jublar inför detta men det är svårt att veta vad de egentligen gläds åt. Mindre inflytande i världen och i Europa, mindre exponering och konkurrens från omvärlden. Det är inte så välfärd skapas. Vi förlorar alla men britterna förlorar mer i sitt utanförskap. Imperiet finns inte längre, USA lutade sig tidigare mer mot EU och nu mer mot sig själv.
Någon gång i mars börjar förhandlingarna. Eller rättare sagt efter det att den brittiska regeringen har notifierat om sin vilja att lämna EU. Då kommer alla små och stora frågor förhandlas. Oändligt många små frågor, allt ifrån hur husdjur som katter och hundar ska få resa över kanalen till de stora frågorna som gäller forskningen, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med sanktionerna mot Ryssland som ett exempel, utvidgningspolitiken till Serbien som ett annat. Den inre marknaden i sin helhet men också i alla sina delar som är delar av en komplex helhet.
Det är en utveckling som inte är oproblematisk för någon. I Europaparlamentets miljö är det många som ser Brexit som ett skäl till att fördjupa samarbetet, inte genom att säkra att lagar och regler följs utan genom att hitta på nya lagar och institutioner som centraliserar mer makt. Den svenska regeringen driver i en naiv anda på om att de sociala frågorna ska bli till EU-kompetens i någon form utan att förstå att om de blir det så blir de första stegen bara de första stegen. Det måste stoppas. EU ska inte bli en överstat till medlemsstaterna. EU ska ha överstatlighet kring det som är gemensamt och kräver gemensamma beslut men måste också respektera att det är medlemsstaterna som styr samarbetets utforming genom att överlåta makt. Medlemsstaterna är EU, och det krävs en balans mellan medlemsstaterna och de gemensamma institutionerna.
Det saknas inte dem i Bryssel som vill utnyttja tillfället för att centralisera makt. Det kommer jag att vilja stoppa, dels därför att EU har mycket som vi måste fokusera på nu, dels för att mer central makt innebär mindre makt åt nationella parlament, som är en del av EU även de. De är faktiskt de som så att säga äger EU. Därför är det viktigt med en balans mellan olika centra för makt.
Vi står nu inför en tid som kräver att vi håller samman, utvecklar samarbete, stärker ekonomi och fördjupar vår förmåga att hävda våra värderingar runt om i den värld vi lever i. Stabilitet som gör att våra samhällen och ekonomier kan utvecklas. Förhandlingarna om Brexit måste från båda håll syfta till att vi ska stå varandra så nära som möjligt, i allt från ekonomi till säkerhet och försvar.