På väg tillbaka från ett kort besök på den årliga konferensen för The Swedish Network for European Studies in Economics and Bussiness i Mölle. Det är ett nätverk av akademiker och forskare som på olika sätt har sina fokus på forskning kring frågor som rör den europeiska nivån, från stabilitetspakten till utvecklingen av Governance eller energimarknader. Utsikten över sundet mot Danmark och uppemot Kullaberg gör inte möjligheten att vara här för att lyssna till forskare sämre. Här kom Kejsar Willhelm II att förlägga några av sina sommarsemestrar i början på 1900-talet, i en värld där det exotiska och spännande var att åka med tåg från Berlin till Mölle där man både kvinnor och män badade havsbad gemensamt, iförda vad vi i dag skulle hävda rätt löjliga baddräkter. Så såg världen ändå ut då, baserat på föreställningen att den tidens värld var Europa och några andra europeiska delar av världen långt bort.
Mitt anförande på kvällen handlade om en fråga som jag återkommande har ställt de senaste månaderna , i en värld där Europa blivit en del av en global ekonomi där merparten av den ekonomiska tillväxten sker utanför vår del av världen, nämligen om vi vill vara nummer 1 eller nummer 3.
EU är i dag världens största ekonomi men vi accepterar lågmält och blygt att det är USA och Kina som räknas som de två största. Det är ett uttryck för att vi i stillhet har accepterat att vara nummer tre, eller kanske inte ens det.
Om vi vill ta vara på den ledande roll vi kan ha måste vi genomföra de reformer som krävs för att vara i ledningen. Det gäller reformer som ger oss de största marknaderna, som ger oss den ledande forskningen, den bästa utbildningen och de mest vitala arbetsmarknaderna. Det räcker inte med att försöka åtgärda de brister och de mål som formulerats under de senaste 30 årens politiska debatt av det enkla skälet att det inte är 1980-talets problem och utmaningar vi ska hantera utan den värld som växer fram till 2020. Där är en stor del av ekonomin och innovationsförmågan i ekonomier som vi hitintills kallat framväxande, liksom vi fortfarande gör.
Vi kan inte låta de senaste decenniernas politiska debatt styra agendan över de kommande decenniernas reformer. Det krävs mer nytänkande än så, det gäller arbetsmarknad, forskning, skatter och avreglering för ökad konkurrens. Vi lever långt från den tid då Mölle kunde stå i världens centrum för några sommarveckor. Ska vi kunna stå i centrum för morgondagens omvandling krävs det en vilja att förändra som sträcker sig bortom de nationella ekonomiska strukturer som vi lätt tar för givna.