Är den ekonomiska patriotismen ett återfall i protektionism? Det var frågan för ett seminarium som Swedish Network for European Studies in Economics and Business (SNEE) arrangerade i dag, och som jag deltog i, inom ramen för en längre konferens i Mölle.
Det enkla svaret på frågan är att så är det. Vi har ett återfall i ekonomisk protektionism i Europa. Det har präglat debatten om europeiska energiföretags köp och sammanslagningar i Spanien, med tyska köpare, och i Frankrike, med italienska köpare, liksom motsvarande för banker i Italien, med holländska köpare och i Polen, med italienska köpare, för att inte tala om stålindustri i Frankrike, Luxemburg och Belgien med en i Europa verksam indisk köpare.
Det mer komplicerade svaret är att dessa reaktioner ändå är just reaktioner inom ramen för ett mycket större förändringsmönster där vi ser hur energiföretag och finansiella institutioner investerar över gränserna. De svenska energiföretagen är alla internationella med Fortum och Sydraft med utländska ägare och Vattenfall med ett mycket stort utländskt ägande. De svenska bankerna och försäkringsbolagen har alla mer eller mindre en nordisk och baltisk struktur. Svenska mediaföretag har varit mycket framgångsrika i inte minst Baltikum. I Sverige har vi internationella och svenska teleoperatörer som på olika sätt konkurrerar här och i andra länder. Det är en snabb förändring som har tagit plats under bara de senaste 10 åren. På det viset ser vi hur en europeisk och gränsöverskridande industri växer fram.
Där protektionismen i dag breder ut sig gäller det antingen gamla nationella prestigeföretag inom energiområdet eller bankområdet. Det kan vara värt att notera att några av de största framstegen som präglat den europeiska ekonomin har handlat om när tidigare gamla prestigeföretag som flygbolag och televerk privatiserades och utsattes för avreglering. Det var många då som ansåg att det antingen inte skulle gå att ringa till alla andra eller som trodde att det skulle vara slutet för de europeiska flygbolagen.
De avregleringar som präglade dessa marknader har lett till en dynamisk utveckling av europeisk flygindustri och telekom i Europa. Det är faktiskt inom dessa två områden där vi förmår att vara världsledande.
Inom energisektorn och den finansiella sektorn kommer vi se fortsatt gränsöverskridande integration. Det är en nödvändighet för att vi ska kunna få företag som kan stå sig i den globala konkurrensen men det är också en följd av den konkurrenslagstiftning som gäller.
Betydligt värre är den dolda protektionism som döljs under begrepp som tjänster i allmänhetens intressen och som är nära förbundna med den politik och politiker. Det gäller de mycket stora delar av tjänstesektorn som rymmer sig här. Vi har en underutvecklad tjänstesektor både i omfattning och i konkurrenskraft.
Det ställer krav på att vi utvidgar konkurrensen till dessa områden. En möjlighet för medborgarna att välja sjukvård över gränserna kommer att leda till specialisering och utveckling samt nytt företagande. Samtidigt kommer det ge en dynamik som skapar nya möjligheter för europeiskt företagande och för den medicinska industrin, om europeisk sjukvård kan utvecklas till att vara världens bästa.
Motsvarande gäller den europeiska utbildningen. Mer av gränsöverskridande konkurrens och möjligheter för studenter och forskare ger mer av dynamik och större framsteg. Där har vi i dag en patriotism som är protektionism och som hindrar europeisk utveckling inom kunskapssamhällets allra mest centrala områden.