Kära läsare,
Ett tag sedan senast, delvis beroende på valrörelse. På min blogg www.gunnar.moderat.se/?page=19&use=blogg har jag däremot haft en bättre kontinutitet och där återkommer jag mer frekvent, och kortare, till olika kommentarer om det som händer och sker, i Europaparlamentet, i EU och i svensk politik.
I någon utsträckning infinner sig den normala vardagen även efter ett regeringsskifte, även om det är svårt att tro på under en valnatt och den omedelbara tiden därefter. Den socialdemokratiska motståndsrörelsen mot förändringar och valfrihet är över, nu kommer en tid då förutsättningar för entreprenörskap, nytänkande och jobb kan länkas samman med kvalitet i skola, förankring i världen och en stat som är stark där den ska vara det.
Sverige får en ny statsminister och socialdemokraterna en ny partiledare. Sverige får en ny politik medan socialdemokraterna måste pröva sig fram till en ny för sin egen del.
Under sensommaren framstod det som rätt tydligt att vi skulle få ett regeringsskifte. Socialdemokraterna hade uppenbara problem med att å ena sidan förneka behovet av en politik för jobben och å andra sidan hävda att man hade den samtidigt som den bistra verkligheten var att arbetslösheten var högre än vid förra valrörelsen, oavsett om man bara avsåg den öppna arbetslösheten eller inkluderade antalet personer i åtgärder. Socialdemokraternas misslyckande blev på det viset dubbelt, man klarade inte jobben under mandatperioden och man klarade inte att presentera en politik under valrörelsen.
Under valrörelsens slutdebatter i TV blev den socialdemokratiska vanmakten tillsammans med vänsterparti och miljöparti uppenbar samtidigt som den borgerliga enigheten kring en ny politik för jobb blev desto tydligare. Det blev ett val med tydliga resultat både för socialdemokrater och för moderater.
== Ett val med historiska resultat ==
Socialdemokraterna hade faktiskt våren 1914 ett valresultat som var sämre än förlustvalet 2006. Då nådde man 30,1%. Moderaterna måste inte gå lika långt tillbaka i tiden för att finna ett valresultat som var bättre. Det räcker med att se på valet 1928 då partiet nådde 29,4%.
Dessa långa tidslinjer från 1914 och 1928 säger något om djupet av den förändring som valresultatet 2006 både uttrycker och innebär. Det handlar om två partier som funnits med som en självklar del av det svenska samhällets utveckling.
Sverige av idag är i mångt och mycket ett resultat av just dessa två partiers framgångar och politiska ideal, deras motgångar och framgångar i en till synes ständig kamp med varandra om både makten och idéerna.
== Socialdemokraterna och moderaterna ==
Socialdemokraterna som från 1930-talet etablerade den sociala ingenjörskonst som under efterkrigstiden blommade ut i en välfärdsstat som inte socialiserade näringsliv och företag utan snarare hushållens inkomster och människornas välfärd, utan någon valfrihet men med föreställningen att det starka samhället inte bara skulle erbjuda människorna skyddsnät och trygghet utan också vägledning och styrning för att lägga livet tillrätta. Den tidens Högerparti som införde folkpensionen men som också utgick ifrån att det offentligas stöd skulle vara ett stöd till dem som behövde det, inte en metod att binda människor i ett beroende till det offentliga.
Moderaterna som under namnet Högerpartiet motarbetade nedrustningen som lämnade Sverige oskyddat under 1930-talet och som efter andra världskriget stod i täten för ett starkt svenskt försvar. Socialdemokraterna som lät Sverige förbli svagt när omvärlden rustade, på 1930-talet liksom på 1980-talet.
Socialdemokraterna som efter andra världskriget ville införa planhushållning och moderaterna som tillsammans med folkpartiet och det fria näringslivet stod emot, varnade för vägen till träldom som andra länder då anträdde och som vann planhushållningsstriden. Socialdemokraterna som under 1960-talet lanserade den aktiva näringspolitiken som ett andra steg för att socialisera näringsliv, banker och även ägande av företag. Moderaterna som stod emot och avslöjade den statliga företagsamhetens svagheter.
Socialdemokraterna som under 1950-talet införde ett pensionssystem som Högerpartiets företrädare redan då visade inte skulle kunna hålla sina löften och Moderaterna som i början på 1990-talet drev fram uppbrottet från det gamla systemet till ett nytt mer premie- och inkomstrelaterat pensionssystem.
Socialdemokraterna som hävdade neutralitetslinjen som överordnad all annan utrikespolitik, moderaterna som krävde fördömanden av den sovjetiska diktaturen och ett klargörande av Sveriges hemhörighet i väst. Socialdemokraterna som var tyste om Raoul Wallenberg, moderaterna som krävde att vi skulle tala och minnas istället för att fegt bara glömma.
Socialdemokraterna som försvarade monopolet över radio och TV för att den vägen kunna uppfostra folket, moderaterna som krävde fri radio och TV för att medborgarna inte ska uppfostras utan själva ta ansvar.
Socialdemokraterna som ville införa löntagarfonder och fick alla andra med sig, moderaterna som stod emot och vann kampen om fonderna. Valfriheten inom barnomsorg, skola och sjukvård som socialdemokraterna bekämpade och försenade men som moderaterna vann stöd för och förverkligade steg för steg.
De privata arbetsförmedlingarna och förmedlingsföretagen som socialdemokraterna bekämpade och förbjöd men som moderaterna gick i täten för att tillåta och öppna upp och som i dag har visat sig vara den enskilt bästa vägen att integrera fler i arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna som ville utveckla en gemensam säkerhet med Sovjetunionen och Östeuropas diktaturer och moderaterna som ville kräva fria val och de baltiska staternas självständighet.
Socialdemokraterna som under 1980-talet ville nedrusta det svenska försvaret och agera mot Nato och moderaterna som gick i täten för kravet på att frihet och inte ensidig nedrustning ger fred. Socialdemokraterna som uteslöt medlemskap i EU och moderaterna som gick fram med kravet.
Socialdemokraterna som föraktade vad man kallade pluggskola och moderaterna som stod upp för ordning och reda med betyg och som attackerades för att vara omoderna och gammaldags eftersom flumskolan då av nästan alla ansågs stå för moderniteten
Socialdemokraterna som ville stora och generella välfärdssystem med transfereringar och moderaterna som ville ha en välfärd som slog vakt om kärnverksamheterna och de som inte kunde klara sig utan stöd.
Det är i mycket kring dessa två politiska partier framgångar och bakslag som dagens Sverige har formats. Det gäller deras valresultat men kanske än mer deras framgångar över idéer och samhällsdebatt. Det har sin betydelse både för att förstå både Sverige i dag och vad som ligger bakom moderaternas bästa val i modern tid och socialdemokraternas sämste.
== Socialdemokraterna förlorade inte bara regeringsmakten ==
Socialdemokraterna förlorade med valet 2006 inte bara regeringsmakten utan också en dominerande position som man har haft under årtionden och som varit ett uttryck för att svensk politik har kretsat kring socialdemokraterna, deras agenda och deras maktställning.
Man måste alltså gå tillbaka till tiden före den allmänna rösträtten för att finna ett sämre resultat än det som Göran Persson och Marita Ulvskog uppnådde detta år. Det beror inte på att man inte nådde ut med budskapet eller att man kom igång för sent. Man har ju faktiskt varit igång i mer än 100 år. Det handlar om mer djupgående förändringar i det svenska samhället än att flygbladsutdelarna inte kom ut i tid eller att Göran Persson tycker att han hade behövt en vecka till på sig, vad det nu kunde ha lett till i samvaron med vänsterpartiet och de gröna.
Det har många gånger ställts frågan hur det kunde komma sig att socialdemokraterna vann den starka ställning som man nu förlorar.
En viktig förklaring var att Sverige under perioden mellan 1880 och 1920 mycket snabbt omvandlades från ett bondesamhälle till en av världens ledande industrinationer utan att ett borgerligt samhälles institutioner hann byggas upp. En stor del av det svenska folket gick direkt från jordbruken till fabriksverken.
Sverige blev inte en handelsnation utan en utpräglad industrination med en stark bas i råvaror, och vi blev aldrig ett land med stora städer och en stor stadsbefolkning där handeln sig skapade välfärd och där staden skapade politiska och sociala mönster som kunde balansera de motsättningar industrialismen skapade. Industrialiseringen ledde svenska folket från bondesamhällets bygemenskap till bruksamhällets och industristädernas arbetarrörelse. Från by till rörelse.
Och precis som byn definierade rörelsen också gemenskapen och det gemensamma. Och brukssamhällets sociala behov kom att prägla Sveriges politiska agenda så länge vi var ett industriland, präglat av stora företag utan synliga företagare. Denna stora och institutionella företagsamhet utan synliga enskilda företagare kom att bli en symbios med socialdemokratins vilja att förena socialisera välfärden men inte företagen.
Och därför fick vi en näringspolitik präglad av de krav som storföretagen ställde i dialog med socialdemokratin istället för en politik som ledde fram till fler företagare av kött och blod.
Därmed blev beroendet till de mycket stora företagen allt större och förståelsen för den enskilde lille företagaren allt mindre. De stora företagen gav socialdemokratin en ansiktslös kapitalism, lätt att attackera och enkel att i slutna rum överlägga med. Där fick socialdemokratin sin dubbla roll, som de stora företagens partner och som deras motpart i klasskamp och fackligt arbete.
== Från 1970-talet urholkas socialdemokratins Sverige==
Från 1970-talets början förändras allt detta, samtidigt som man socialdemokratin då politiskt och ideologiskt nått som allra längst.
Socialdemokraterna börjar sin resa från 50-procentsnivån till dagens knappa 35 % samtidigt som ett nytt samhälle börjar bryta fram i Sverige. Tjänstesektorn och kunskapssamhället definierar inte lika tydligt gemenskaperna mellan människorna, tvärtom stärker de den enskilda människans betydelse, öppnar upp för en större rörlighet och kontakter med samhället utanför den egna arbetsplatsen.
Som en första föraning förlorar socialdemokratin makten 1976, för precis 30 år sedan. Det blir en borgerlig regering som för politik på socialdemokratins villkor, med förhoppning att den ska vara lite bättre. En femte semestermånad och närradio blir de två större symboliska reformerna. Det nya aktiesparandet som ytterligare några år senare gör Sverige till ett av de länder med störst antal aktieägare lanseras liksom olika förbättringar inom skattepolitikens område. Men framförallt är det tanken på maktskifte och borgerliga regeringar som blir en verklighet.
== De förlorar makten över tankarna ==
Under 1980-talets är det inte bara socialdemokratins maktställning som hotas utan deras makt över tankarna. Privatiseringsdebatt, valfrihetsdebatt och avregleringsfrågor utmanar den socialdemokratiska föreställningen om att välfärden ska vara offentligt beslutad och kontrollerad. Det tar viss tid innan tanken på friskolor, privata daghem, familjedaghem och föräldrakooperativ liksom privat sjukvård kan accepteras av de andra borgerliga partierna. Samma gäller rättsfrågorna, frågan om EU-medlemskap och synen på brottsbekämpning och höga skatter. De framstår då som otidsenliga krav, av det enkla skälet att Sverige fortfarande levde kvar i en gammal tid.
Socialdemokratin förlorar i slutet av 1980-talet problemformuleringsmonopolet och tvingas efter hårda konflikter ge upp sitt motstånd mot EU, acceptera att vi ska stöda de baltiska ländernas kamp för frihet, acceptera familjedaghem, kooperativa daghem och privata. De accepterar avregleringen av taxinäringen men också större frihet för bemanningsföretag och ersättningssystem för fristående sjukvård och reklamfinansierad TV.
== Ett första steg till en ny borgerlig enighet ==
Det leder emellertid fram till den allians för Sverige som då formas under temat Ny start för Sverige som avskaffar löntagarfonderna, efter ett årtionde av splittrad borgerlighet. De reformer som då kommer att prägla den borgerliga regeringens politik slår inte bara emot socialdemokratins föreställningar utan mot den faktiska verklighet som socialdemokratin har organiserat sig i.
Ett nytt pensionssystem sätts i sjön, fria media genomförs för både radio co TV och valfrihetsfrågorna och framtidsdiskussionen blir borgerliga.
Trots socialdemokraternas återställare efter valet 1994 lever det mesta kvar, under ständiga hot som friskolorna och en privat sjukvård eller, som inom mediapolitiken, med ett ständigt övertag för de offentligt kontrollerade kanalerna.
Den traditionella arbetsmarknadspolitiken och AMS roll inte bara ifrågasätts utan framstår som något otidsenligt tillhörigt en gammal tid. Den nya budgetpolitik som sätts i sjön under 1993 och 1994 bildar tillsammans med den självständiga riksbanken en ny ram för de offentliga utgifterna samtidigt med att insikten om att globaliseringen är en formidabel utmaning för ett högskattesamhälle.
== Och borgerligheten förändras ==
Sverige förändras men också den svenska borgerligheten, både genom att dess politik blir verklighet och ett sammanhållande kitt och genom att idédebatten liksom den ekonomisk-politiska debatten präglas av det nya samhällets krav och borgerliga idéer. Den svenska borgerligheten definieras allt mer kring de idéer som präglar samhällsdebatten och som formas i reaktion mot den socialdemokratiska modellen, och allt mindre av de grupper och sektorer i samhället de en gång har formats ur.
Bilden av vad socialdemokratisk politik ska vara om den inte innehåller krav på ännu högre katter och kollektivt ägande utan bara krav på kontroll över människornas välfärd försätter socialdemokratin på defensiven, något som misslyckanden med jobben och välfärden i praktiken understryker. Det var en socialdemokratisk välfärdsmodell som väljarna tog ställning till. Den visade sig vara mer modell än välfärd och var svår att försvara.
Och av detta enkla skäl fanns det inget politiskt ledarskap eller någon minsta gemensam politisk nämnare för de rödgröna annat än ökade offentliga utgifter.
Därför gick de till val inte bara på en politik som byggde på olika uppfattningar utan på motsatta ställningstaganden. Socialdemokratin hade ingen ledartröja att erbjuda som höll samman de rödgröna. Göran Persson gjorde inte bara anspråk på att socialdemokraterna skulle vara ensamma regeringsbildare, han gjorde också socialdemokraterna politiskt ensamma eftersom det inte finns någon som följder den som inte leder.
Det omvända gällde för de borgerliga. Den borgerliga enigheten var en avgörande faktor, som både belyste skiljelinjerna i frågan om jobben och samtidigt blev extra tydlig just på grund av vänsterns splittring, otydlighet och oklarheter.
== Den borgerliga enigheten har fötts ur politiska konflikter ==
Det kan ha sin poäng att komma ihåg att alliansens gemenskap inte kommit till genom tillfälligheter.
På kort sikt genom konkret arbete gemensamt men på lång sikt genom en idéutveckling inom borgerligheten som moderaternas mer än andra har tagit politiska konflikter för.
Frågor som ordning i skolan, betyg och skolpeng med valfrihet har sannerligen inte varit självklara för alla alltid, lika lite har kraven på en tuffare brottsbekämpning, valfrihet inom barnomsorgen och privata sjukvårdsalternativ alltid varit en gemensam borgerlig nämnare.
Synen på skattepolitiken som en tillväxtkraft, behovet av sänkt förmögenhetsskatt och reformeringen av den offentliga välfärden var länge frågor där socialdemokratins problemformulering härskade även inom borgerligheten. Det gällde en gång även synen på löntagarfonder och enskilt ägande.
Europafrågan, arbetsmarknadspolitiken, mediafrågorna, kärnkraften med mycket mera är alla frågor som har krävt sina politiska konflikter även inom borgerligheten.
Men det har lett till en gemensam idésyn som allianspartierna har utnyttjat effektivt till att forma ett regeringsalternativ. Den moderata idé debatten om förnyelsen av Sverige har bidragit till förnyelsen av borgerligheten och lämnat socialdemokratin till att vara ett parti för det förgångna.
Den har fört borgerligheten till en agenda som är långt bortom den tid då Bengt Westerberg mitt under valrörelsen 1994 förespråkade en koalition med socialdemokraterna och där Olof Johansson senare inledde sitt stödsamarbete med socialdemokraterna. Det är den gemensamma insikten om att välfärden behöver förnyas på individernas och medborgarnas villkor, inte på den politiska apparaturens, som fört de borgerliga partierna närmare varandra.
Det är en lång väg som fört fram den svenska borgerligheten till makten över idéerna men också en extremt väl genomförd politisk förberedelseprocess och kampanj under de senaste åren som ledde fram till majoritet i riksdagen.
== Moderaternas långsiktiga utveckling tillbaka på spåret, socialdemokraterna fortsätter förlora grund ==
För moderaternas del är det en långsiktig utveckling inom valmanskåren, som innebar att vi nu med råge är tillbaka på den tillväxtbana som 2002 var ett så katastrofalt undantag ifrån. Vi har fått fler väljare än någonsin att inte bara ge sitt stöd i opinionsundersökningar utan också rösta på moderaterna. Fortsatta framgångar i väljarkåren måste ta tillvara det som gjort en utveckling där vi varit starkare än socialdemokraterna i opinionen möjlig.
För socialdemokraternas del blev konsekvensen inte bara att man ytterligare backade från valresultatet 1998, då man förlorade 9%, för att därefter vinna tillbaka 3% 2002 och nu förlora 5%. Sedan 1994 har man därmed, under en tolvårsperiod förlorat nästan 15 procent av väljarkårens stöd.
Det är en förändring som förändrar det politiska landskapet i Sverige. Den som träder till som socialdemokraternas nya ledare i mars 2007 kommer säkerligen att kunna göra ett bättre val än 2006 men kommer att behöva en helt annan självbild av socialdemokraternas roll i svensk politik. Långsiktigt är socialdemokraterna i en utveckling där man gradvis förlorar allt mer av den unikt starka ställning man har haft.
== Nya politiska utmaningar ==
Sett i detta långa perspektiv finns det mot denna bakgrund en lång rad olika frågor som kräver mer än tekniska lösningar kring det man redan har en gemensam inriktning för, som kräver en fortsatt politisk debatt om de långa perspektiven för att möjliggöra en kraftfull regeringspolitik.
Det faktum att svensk militär i dag befinner sig i skarpa militära operationer runt om i världen, nu senast dagarna före valet i eldstrid i Afghanistan, understryker både vår del i en politik som förs bortom våra egna gränser men också vårt beroende i Sverige av det som sker utanför den nationella maktens räckvidd. I det perspektivet är vår militära förmåga avgörande för att vi ska kunna hävda våra intressen i internationell politik för fred och stabilitet.
Freden i Mellersta Östern kräver en diskussion om den konflikt mellan det öppna samhällets idéer och en totalitär islamistisk syn som blivit allt mer avgörande för denna fråga. Det kommer att ställa sina krav på både europeisk och svensk Mellersta Östernkonflikten, med ett starkt stöd för demokratiseringsprocessen i regionen och en förmåga att bidra med stabilitet i en del av världen som saknar den.
Det är en konflikt som vi har och kommer att ha också i vårt eget samhälle. Men vi har också med tydlighet sett hur mörkrets krafter även i form av Sverigedemokraterna kan profitera på den otrygghet som brist på ledarskap ger.
Globaliseringen kräver en dynamisk utveckling av både ekonomi, företagande samt forskning och universitet som bygger på konkurrens, mångfald och strategiska satsningar. Världen väntar inte på oss, utan vi måste förändra för att värna välfärden.
Välfärdssektorn kommer att kräva nya steg för att garantera kvalitet och effektivitet som räcker för alla.
Ett regeringsarbete nu måste inte bara bygga på att möta de problem som är uppenbara i det svenska samhället i dag utan också de som kommer att möta oss som européer och medborgare i en globaliserad värld. Och de ramlar på oss i en allt snabbare takt och ställer omfattande krav både på politiskt ledarskap vad gäller värden och på politisk reform för att vitalisera det svenska samhället.
Regeringen Reinfeldt som träder till i slutet av nästa vecka har bättre förutsättningar att göra detta än någon tidigare borgerlig regering. En god ekonomi, en förberedd agenda och en svag opposition. Men det finns som sagt mycket som behöver göras.
För min del innebär den kommande veckan debatt i Europaparlamentet om tjänster i allmänhetens intresse där socialisterna har fått ge sig på kraven om ett ramverksdirektiv till hinder för konkurrens och den inre marknaden samt slutarbetet på reglerna för det sjunde forskningsprogrammet. Om det och lite annat återkommer jag något snarare än vad det blivit på sistonne.
Hälsningar,
Gunnar