Mitt i diskussionerna kring Wikileaks, Monas Sahlins avskedstal –där hon för övrigt erkände att hon gick till val för att styra landet med en politik hon inte ansåg vara bra för landet, något som är mer anmärkningsvärt än självkritiken som sådan – kan det finnas skäl att reflektera något kring hur EU nu fungerar enligt Lissabonfördraget.
En av de stora förändringarna, som bland annat Göran Persson drev fram emot den svenska riksdagens vilja, är att Europeiska rådet nu har en vald ordförande. Jag ansåg att det var fel av flera skäl, dels därför att rotationen som sådan skapade en maktbalans men också en tydlig bas för ordförandeskapet och en hemhörighet för EU i varje medlemsland. Argumentet för var att EU skulle få ett tydligt ansikte i världen och en kontinuitet i ordförandeskapet. Ett argument som användes var ibland något som Henry Kissinger ansågs ha sagt, nämligen att han inte visste vem han skulle ringa om han skulle tala med Europeiska unionen.
Om det senare kan sägas att om en amerikansk utrikesminister är förvirrad i frågan om vem han ska ringa bör han inte vara utrikesminister. Men i den mån det var ett telefonproblem då har det blivit ett mer faktiskt problem nu. När någon ska kontakt med EU kan man numera välja mellan kommissionens ordförande, Europeiska rådets ordförande, det roterande värdskapets ordförande eller den höge representanten/ utrikesministern, eller om man så vill någon av regeringscheferna i de stora länderna. Det senare har blivit mer sannolikt eftersom den valde ordföranden saknar förankring i ett hemland och därför heller inte har någon bas att tala utifrån än den som han skapar.
Det är inte så mycket van Rumpoys fel utan konstruktionen. Den som inte har ett eget mandat har heller ingen förhandlingsbas utan blir snarare en medlare mellan starka viljor. Och så har det blivit. Det är svårt att säga att EU har mer beslutskraft i dag än för två år sedan. Snarare är det mer oklart vem som ansvarar för vad. Så kommer det vara tills någon kan presentera ett ledarskap om hur Europa och EU ska förändras och kan göra det med sådan kraft att det finns en uppslutning bakom som ger ett mandat. Och det behövs med tanke på allt det vi behöver möta, från finansiell lagstiftning, underskottskriser, bristande konkurrenskraft, oförmåga att få samman den inre marknaden och omvärldens många utmaningar.
Den kommande veckan blir för min del en bild av de många olika utmaningar som vi möter. På måndagen har vi en diskussion med nationella parlament kring den ekonomiska politiken och den nya stabilitetspakten. De stora globala obalanserna kommer för min del upp på ett möte med IMF –ledningen på tisdag morgon, som en av många utgångspunkter för en rapport om den globala ekonomins regelsystem. På torsdagen presenterar jag min inriktning på hur parlamentet bör behandla spektrumlagstiftningen för att den vägen uppnå en så dynamisk digital inre marknad som möjligt. Och på torsdag talar jag senare på dagen om hur utvidgningen kan utveckla konkurrenskraft och investeringar.
Och under tisdagen har jag besök från moderaterna i Stockholms län med de möjligheter det ger till diskussion om vart vi är på väg och vart vi bör gå.
Bloggar: Ankersjö, Munkhammar, Mary X.