Hoppa till innehåll

Missförstånden om EU som inte borde finnas bland dem som säger sig veta

Läser några nyhetsartiklar och ledare inför valet till Europaparlamentet. Slås av hur de som säger sig kunna EU och att kunna informera andra inte har förstått. Så här några enkla utgångspunkter. 

Europeiska unionen är en lagarnas union. Den styrs av lagar. Land ska med lag byggas gäller även EU. Lagarna innebär en reglering av vad som gäller och bottnar ytterst men inte bara i strävan efter en inre marknad, den gemensamma marknaden, där konkurrens ska råda liksom etableringsfrihet. 

Den fria rörligheten och marknadsekonomin är i grunden formerande för Europeiska Unionen. På den inre marknaden ska råda konkurrens, etableringsfrihet och öppenhet över gränserna. Fördraget är formativt för det EU som vi är medlemmar av och innebär att monopol och etableringsbegränsningar är undantag. Grundläggande för fördraget är de fri- och rättigheter som garanteras av den Europeiska konventionen för mänskliga fri- och rättigheter som är inkorporerad i europeisk och därmed svensk lag. 

Båda dessa utgångspunkter har drivit fram förändringar i svensk lagstiftning som lett till marknadsreformer av tidigare slutna eller monopoliserade sektorer och som gett fri- och rättigheter ett starkare grundlagsskydd. 

Fördraget är grundläggande för EU. Det är också utgångspunkten för fördelningen av kompetens mellan det gemensamma och det nationella, det vill säga vilken nivå som har rätt att besluta om vad. Så är till exempel skolfrågor eller sjukvårdsfrågor otvetydig nationell kompetens, liksom frågor som gäller valet av energiförsörjning. Det samma gäller polis och försvar. Det utesluter inte att medlemsstaterna samarbetar inom dessa områden för att uppnå vissa särskilda mål. 

Fördraget bygger vad gäller det gemensamma beslutsfattandet på maktdelning. Det finns en verkställande makt, som lägger fram lagförslag, och det finns en lagstiftande makt, som delas av parlamentet och ministerrådet samt en dömande makt som värnar att fördraget respekteras både av medlemsländerna och av den lagstiftande och verkställande makten. I en text av en EU-journalist beskrevs det som att EU har tre institutioner, där den dömande makten, det vill säga EU-domstolen, inte fanns med medan ministerrådet, parlamentet och kommissionen beskrev som de tre institutionerna, där ministerrådet beskrevs som diskuterande, kommissionen den som för fram förslag och parlamentet lagstiftar som motvikt till ministerrådet.

Kommissionen är i praktiken underställd både ministerrådet och parlamentet och är den verkställande institutionen. Ministerrådet och Europaparlamentet kan beskrivas som två jämbördiga kammare för lagstiftning. Båda diskuterar självfallet de frågor som man lagstiftar om men det är i huvudsak lagstiftning det handlar om. Till detta kommer frågor om utrikespolitik eller de frågor som EU saknar lagstiftningskompetens för men som likväl har en europeisk dimension. Det kan gälla gemensam krisberedskap vid pandemier eller i växande utsträckning försvarsfrågor. I grunden gäller det enhällighet om EU ska kunna fatta beslut kring det som inte är gemensam kompetens. 

Det är Europaparlamentet och ministerrådet och ingen annan som lagstiftar. Det finns inte en lag som beslutas utan att det är just av dessa två institutioner som gemensamt har kommit fram till ett beslut, efter att först ha tagit sin egen position. Det innebär att all lagstiftning går genom två kanaler, en direktvald och en som bygger på medlemsstaternas regeringar. Det är en osanning att det är byråkrater som lagstiftar liksom det är en osanning att lagstiftningen sker genom politiker som inte kandiderat i val. 

I den parlamentariska logik som präglar EU råder som sagt maktdelningens. Det innebär att kommissionen inte har någon som försvarar dess förslag i parlamentet och det finns inte någon ”regeringssida” eller opposition. 

Snarare råder en fullständig öppenhet vid behandlingen av varje förslag, som ofta har kommit till som en begäran från parlamentet, eller från Europeiska rådet, som är det forum som statsministrarna deltar i och som inte lagstiftar utan faktiskt bara diskuterar men också fattar beslut genom resolutioner.

Eftersom det inte finns någon ”regeringssida” eller given opposition söker varje fråga sin majoritet. Varje fråga får också sin egen majoritet om den ska kunna bli till beslut. Den majoriteten kan vara föränderlig men förutsätter normalt att de två stora partigrupperna till slut kommer överens. 

I den lagstiftning som sker finns det ett antal politiska myter. 

En sådan myt är att de stora partierna tycker samma sak eftersom de samarbetar. 

För det första tycker de inte samma sak. Åsiktsskillnaderna mellan EPP och socialister följer i princip samma gränslinjer som i nationella parlament med motsvarande partier. Enkelt uttryckt vill Socialistgruppen reglera mer och EPP mindre. Mer offentlig makt och mindre offentlig makt. Mer offentlig styrning och mindre offentlig styrning. Mindre marknad, med konsekvenser för just den inre marknaden, eller mer marknad och mer gemensam marknad. 

För det andra är det fel att de samarbetar om politiken. Istället motarbetar de varandra i de förhandlingar som de för när de på grund av sin storlek måste vara de partigrupper som finner de kompromisser som kan nå en majoritet. Varje fråga söker ju som sagt sin majoritet. 

Det som i slutänden är en kompromiss betyder inte att man tyckte samma sak utan är ett resultat av olika ibland direkt motsatta uppfattningar. Man förhandlar mot varandra och beroende på eget stöd och andra gruppers stöd växer det fram en lagstiftning som kan nå en majoritet. Som sagt åter igen, varje fråga söker sin majoritet för att kunna bli till ett beslut. 

En ytterligare myt, som en EU-journalist brukar hävda, är att man inte får vara en nejsägare om man ska vara framgångsrik,  en annan att man inte får vara en ja-sägare.

Båda ståndpunkterna är lika irrelevanta eftersom det måste bero på vad man själv anser och vill.  Säger man nej till något är det ju ett uttryck för att man är för något annat. Det bör man artikulera mycket mer. Enda sättet att vara framgångsrikt är ju att verka för sina egna idéer och uppfattningar. 

Säger man ja till något så finns det alltid dem som är emot precis som i den svenska debatten. Är man som jag för marknadsekonomi säger man nej till offentliga bidrag till företag, som underminerar konkurrensen och den öppna marknaden, är man för fri handel säger man nej till tullar och så vidare.

Jag sa, för att ta ett exempel,  nej till prisreglering på konsumentnivå av roamingsamtal och drev istället att man skulle ha avtal som knöt operatörerna samman i gränsöverskridande nätverk, som på en gemensam marknad, där de sinsemellan betalade till varandra kostnaderna för den andres kunder när de telefonerade över gränserna. Utan detta hade vi haft höga kostnader i en miljö med snabbt växande datamängder samt uteblivna investeringar. Jag sa nej till prisreglering och pekade på en inriktning som till slut ledde till sådana förslag från kommissionen. Nej förenades med ett ja till något annat. 

Jag sa också, för att ta ett annat exempel,  nej till kommissionens förslag om att separera de stora europeiska affärsbankerna. Det var lätt att säga nej till för jag sa ja till marknadsekonomi, konkurrens och normala krishanteringsregler för banker. Men jag sa nej. Och kommissionen drog till slut tillbaka det förslaget och har inte återkommit med ett ord om ett dumt och dåligt förslag.

En annan myt är att EU på något mystiskt sätt rör sig i en viss riktning. Det är fel men beslut kan däremot gå i olika riktningar beroende på majoritet. Sådan är demokratin. 

Frågan om vad den gemensamma marknaden kräver kan självfallet tolkas på olika sätt men det mest avgörande är om man anser att en fråga ska beslutas gemensamt, nationellt eller inte alls.

Direkt fel är det som när en annan EU-journalist skriver att kärnkraftsfrågan inte alls hör hemma på EU-nivå.Det är fel även om beslut om den ena eller andra energikällan är nationella eftersom frågor om statsstödsregler, finansmarknadsfrågor och den så kallade taxonomin påverkar förutsättningarna liksom de klimatpolitiska målen som tidigare uteslöt kärnkraft som fossilfritt. 

Det gäller för övrigt också frågor om subventioner av olika energikällor, offentligt stöd för infrastruktur med mera. På en gemensam energimarknad, som vi behöver bland annat för att kunna utnyttja vindkraften fullt ut men även för att göra kärnkraft lönsam, och för att ha likvärdiga konkurrensvillkor mellan olika energiformer, bör samma regler gälla.

Klimatpolitiken är en del av den gemensamma miljöpolitiken som i grunden bottnar i den gemensamma marknadens krav på likvärdiga regler. På en gemensam marknad är det svårt att ha olika krav på företag och produkter om man ska ha öppenhet över gränserna och likvärdiga konkurrensvillkor, vilket man behöver ha på en gemensam marknad. 

Regler för utsläppskrav eller kemikalier behöver vara samma om det ska vara samma marknad. Frågan om hur långt politiken ska gå för att uppnå detta är alltid en politisk fråga, liksom i den nationella lagstiftningen. 

Beslutas ett område gemensamt sker den lagstiftningen inte på nationell nivå. Om en fråga däremot inte beslutas gemensamt skulle den beslutas nationellt, med de olika regleringar som då följer i varje medlemsland.

Det innebär att det inte blir fler regleringar på grund av gemensamma beslut, i själva verket tvärtom eftersom det blir en reglering/ lagstiftning istället för 27 olika. Det är därför en myt att EU-lagstiftning ger fler regler, den ersätter 27 olika nationella som liksom den gemensamma kan vara mer eller mindre bra. 

Föreställningen om att det automatiskt blir mer byråkratiskt med gemensam lagstiftning bortser från hur svensk lagstiftning och svenska myndigheter fungerar. Det är i den delen ett problem när svensk tillämpning innebär att man tillför den gemensamma lagen extra reglering men det är ett nationellt problem som bör hanteras som ett sådant. 

Där finns olika politiska uppfattningar som inom ramen för fördraget kan ge olika resultat, liksom i den svenska politiken. Frågan om att reglera barns skärmtid kan självfallet ha att göra med den inre marknaden om man anser att de stora operatörerna som regleras av europeisk lag ska ta ansvaret men den avgörande frågan är självfallet om vi vill att det offentliga, på EU-nivå eller nationell nivå ska reglera människors fritid. Den uppfattningen är politisk och har inte med EU att göra utan med dem som driver den. 

Valet till Europaparlamentet kommer mest troligt leda till att vänstern försvagas. Det ger centrum en större makt.Det är framförallt EPP och Renew som kommer att vinna på det. De nationalistiska partierna är i olika grad och omfattning populister eller borgerliga och är inte homogena grupper. 

Det innebär inte att man kommer att behöva förhandla med någon grupp eftersom förhandlingar sker i varje sakfråga, som söker sin majoritet,  mellan de olika ledamöter som företräder sin grupp. Är man för ökade statsbidrag kommer sannolikt vänstern finna glädje i att samtala med nationalisterna medan om man är för ökad konkurrens och marknadsreformer så kommer det att forma sina majoriteter. 

Ingen grupp binder upp sig för samarbete med andra eftersom det inte råder parlamentarism, det finns som sagt ingen regeringssida eller opposition, bara en lång rad parlamentariker som i olika utskott förbereder parlamentets lagstiftning. Det är tron på att Europaparlamentet fungerar som Sveriges riksdag, eller reaktionen på att det inte fungerar som i riksdagen, som skapar en debatt som hämtad ur den svenska inrikespolitiska debatten. 

En annan sak är om ett svenskt parti väljer att gå med i en grupp som stöder totalitär eller auktoritär maktutövning. Vänsterpartiet sitter sedan länge i en grupp där en stor del av medlemmarna fortfarande hyllar kommunismen, diktaturen och Moskva. Sd har genom Wiemers antytt att man kommer vilja skapa en brygga till partier som är Putinvänliga, och likt Sd inte vill stödja snabba medlemsförhandlingar för Ukraina. 

Då ger man dessa grupper en ökad makt inför de voteringar och de diskussioner som ska föras. Sitter man i en grupp stärker man den gruppens makt inför de beslut som handlar om parlamentets poster och valet av kommissionsordförande liksom i de frågor där man följer gruppen i parlamentets omröstningar, vilket V brukar göra även när det är på bekostnad av grundläggande demokratiska värden och Sd definitivt har gjort innan man valt att anpassa sig till den svenska debatten. Det är noterbart att de svenska EU-journalisterna inte har uppmärksammat Vänsterpartiets medlemskap i en grupp där flera partier står bakom gammaldags kommunism.

Som sagt, det handlar inte om att säga ja eller nej utan att ta strid för sin uppfattning. Utrymmet för detta är mycket större i Europaparlamentet än när man i ett nationellt parlament måste värna regeringsmajoriteten.  Det finns ingen lag som stiftas utan att valda politiker i två olika kammare har fattat gemensamt beslut. Beslut som går utanför den gemensamma kompetensen får inte fattas men frågan om vad som ryms i den gemensamma kompetensen beror ibland på politiska uppfattningar, liksom i den svenska debatten. 

Alltså, fördraget anger vad som får beslutas och hur det ska beslutas. Fördraget kräver fri rörlighet, konkurrens och marknadsekonomi liksom rättsstat och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Sverige 1990 med TV- och radiomonopol, ofullständig konkurrens och bristande fri- och rättigheter hade inte fått gå med i EU. 

Lagar beslutas av parlamentet och ministerrådet gemensamt efter deras egna processer och beslut. 

Kommissionen är enbart verkställande och en myndighet för att förbereda lagstiftning. Den deltar inte i besluten om lagarna. Den är underordnad parlament och ministerråd. 

I EU finns samma politiska motsättningar som i nationell politik. Det handlar vare sig om att säga ja eller nej utan om att säga ja till det man vill och nej till det man är emot.