Minnesdagen för Förintelsens offer är en dag för åtanke till Europas mörkaste minnen. De överlevande som kom till Sverige är och har varit en viktig del av det svenska samhällets kollektiva minne, moral och kunskap. Nu blir de allt färre. Då måste allt fler få tillfälle lära, läsa och lyssna.
Den ondska som inte kan förstås riskerar att falla bortom det som vi kan tro var möjlig. Vi håller kunskapen levande genom en skola som kompromisslöst undervisar om denna del av Europas historia och genom att politiker och ledare i vårt samhälle alltid tar konflikt med antisemitismens många olika uttryck.
Det gäller allt ifrån karikatyrer till föreställningar om att antisemitismen är förknippad med en annan kultur, och passivt får accepteras, eller med synen på Israel. Rätten till judiskt liv i Sverige liksom den judiska staten Israels rätt till existens måste vara kompromisslösa utgångspunkter.
Och vi måste vårda kunskaperna som de överlevande för vidare liksom de djupa insikter som de överlevandes barn och barnbarn bär med sig. De kan vittna om hur deras familjer bara försvann i ett mörker skapat av ondskan. Deras minnen och upplevelser måste mötas av vår respekt. Men det finns också nya generationers minnen att ta del av. Margit Silbersteins bok gripande bok Förintelsens barn är ett exempel på det vi alla borde läsa och som vittnar om de spår som Förintelsen fortfarande sätter i vårt samhälle av idag .
Det finns så mycket mer som måste läsas och förstås för att vårt gemensamma minne ska vara tydligt och klart. Det är så vi minns Förintelsens offer. Vi lyssnar och vi läser. Och vi minns.