Avvikande uppfattning av Gunnar Hökmark (m)
Försvarsberedningens rapport Vårt militära försvar vilja och vägval
om de försvarspolitiska vägvalen visar i sina huvuddelar på en inriktning av Försvarsmaktens utveckling som jag kan instämma i.
Avgörande för Försvarsmaktens förmåga att möta framtida utmaningar i ett nytt säkerhetspolitiskt läge blir emellertid självfallet den anslagsnivå försvarsberedningens arbete resulterar i genom ett försvarsbeslut 2004. Det finns dock i fråga om Försvarsmaktens olika vägval ett antal brister som försämrar grunden för den framtida försvarspolitiken och därmed Försvarsmaktens framtida förutsättningar i en värld som kommer att ställa stora krav på militär förmåga.
Nato borde ha diskuterats
Enligt min mening borde Försvarsberedningen ha diskuterat och analyserat innebörden av alliansfriheten relativt ett medlemskap i Nato. I och med att Nato utvidgas 2004 på ett sätt som radikalt förändrar de säkerhetspolitiska förutsättningarna i Europa, och i hög grad i Östersjöområdet, borde detta kunna leda till en förutsättningslös diskussion om den svenska säkerhetspolitikens grundläggande förutsättningar. Det finns i dag ett brett samförstånd om att hoten mot freden och vår säkerhet i dag bäst hanteras i gemenskap och samverkan med andra länder vilket också redovisas i den säkerhetspolitiska linje som beskrivs i rapporten: Vad gäller gemenskap och samverkan med andra länder beskrivs detta på följande sätt:
För framtiden är det tydligare än någonsin att säkerhet är mer än avsaknad av militära konflikter. Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. På det globala planet är det främsta uttrycket för detta vårt stöd till Förenta Nationerna. Genom vårt medlemskap i den Europeiska unionen deltar vi i en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten.
I en tid då Nato är den övergripande säkerhetspolitiska strukturen i Europa och basen för det försvarspolitiska samarbetet inom EU vore det mot denna bakgrund naturligt för Sverige att ta steget in i den säkerhetspolitiska gemenskap och samverkan som Nato utgör. Vi skulle därmed också bidra till att stärka den transatlantiska länken och till att utforma EU´s försvarspolitiska samverkan till ett samarbete inom ramen för Nato.
Med ett sådant steg skulle den svenska säkerhetspolitiken få en tydlig grund, vi skulle få ett inflytande i den säkerhetspolitiska ordning som har en avgörande betydelse för säkerheten och stabiliteten i vår del av världen och vi skulle forma en viktig ram för den svenska försvarspolitiken i en tid då den svenska Försvarsmakten genomför och kommer att genomföra sina insatser i samverkan och gemenskap med just de länder som är medlemmar i Nato, vare sig det gäller stabiliteten i vår del av Europa eller krishantering i andra delar av världen.
Både för utbildning, övning och förbandsutveckling spelar utanförskapet mot denna bakgrund roll. Detta kommer att gälla i högre grad när Nato utvidgas och samverkan med Nato inom ramen för Partnerskap för fred därför kommer få en annan geografisk prägel och operativ inriktning än vad som hitintills gällt.
Det är en nackdel att Försvarsberedningen inte utrett dessa frågor som i hög grad har en betydelse för det svenska försvarets förutsättningar och utformning under kommande decennier. Det hade gett en bättre grund för den svenska försvarspolitikens inriktning.
Väpnade angrepp kan inte avskrivas som grund för försvarspolitiken
I Försvarsberedningens föregående rapport hävdades att sannolikheten för ett militärt väpnat angrepp i alla dess former från annan stat direkt mot Sverige kunde avskrivas för den kommande tioårsperioden. Även i denna rapport görs den bedömningen. Jag ansåg då och anser nu att det är en ohistorisk slutsats och att den bland annat bygger på att dagens utveckling i Ryssland mot ökad förutsägbarhet och en allt starkare demokrati skall fortgå. Jag konstaterade också att bedömningen även byggde på den ökade säkerhet i vår del av världen som Försvarsberedningen anser kommer ur utvidgningen av Nato, trots att majoriteten avvisar ett medlemskap för svensk del.
Frågan om varifrån ett väpnat angrepp kommer är underordnad vår faktiska förmåga att möta angreppet som sådant. Det faktum att angrepp i form av en invasion kan avvisas på grund av nya politiska förutsättningar och bristande militär förmåga utesluter inte en lång rad andra former av väpnade angrepp som utgör kränkningar, intrång eller hot mot den svenska suveräniteten.
Sedan försvarsberedningen presenterade sin senaste rapport har vi kunnat se hur en storskalig militär konflikt i en annan del av världen på ett oväntat sätt påverkat politiska samarbetsformer och de säkerhetspolitiska institutioner som präglar säkerheten i Europa. Det understryker vikten av försiktighet när det gäller långgående och kategoriska slutsatser från dagens skeende inför framtiden. All erfarenhet visar på att trendframskrivningar sällan blir till verklighet.
Finansieringen av internationella insatser urholkar Försvarsmaktens förmåga
I frågan om Reformeringen av det militära försvaret vill jag påpeka att ett grundläggande problem för att kunna nå uppställda mål är att Sverige i dag i praktiken opererar med två olika försvarsmakter. En för internationella insatser och en som avser det nationella försvaret. Det leder till att internationella insatser försvårar eller förhindrar reformeringen av de insatsförband som beslutats om. Samtidigt bidrar de internationella insatserna inte till att insatsförbanden får en högre kvalitet och förmåga annat än genom de erfarenheter och kunskaper den enskilde tillgodogör sig.
Detta problem påpekar Försvarsberedningen men jag vill understryka att det faktum att finansieringen av de internationella insatserna tas ur Försvarsmaktens anslag för förbandsutbildning och materiel försvårar omvandlingen av det svenska försvaret. Paradoxalt nog leder en större användning av svenska förband i internationella operationer till en minskning av utrymmet för utbildning och materiell förnyelse.
Detta är inte tillfredsställande, inte minst eftersom behoven av internationell krishantering är så stora och den internationella förmågan så avgörande för möjligheterna till en fredlig och stabil utveckling i stora delar av den fattiga världen. I många länder är en internationell militär närvaro en nödvändig förutsättning för en fredlig och ekonomisk utveckling. Sveriges insatser i sådana operationer bör finansieras så att de inte urholkar vår försvarsförmåga.
Skilda uppfattningar om folkrätten visar på FN´s problem med att leva upp till FN-stadgans krav
I fråga om kriget i Irak instämmer jag inte i uppfattningen att det stred mot folkrätten. En lång rad olika länder som stödde koalitionen gjorde det mot bakgrund av att det fanns en folkrättslig grund för dess genomförande, även utan ett beslut i FN:s säkerhetsråd.
De skillnader i synen på folkrätten som framkom illustrerar inte bara de skilda strömningar som finns inom folkrätten, inklusive diskussionen om folkens rätt gentemot förtryckarna, utan också de problem som FN och säkerhetsrådet har med att leva upp till de krav som FN-stadgan ställer.
Oförmågan att på olika sätt genomdriva världssamfundets lagar och regler är ett hot mot säkerheten i vår värld. De många diktaturernas inverkan under årtionden på Mellersta Östernkonflikten är ett exempel på detta.
Avtal om framtida beredskap bör kunna ingås före värnpliktsutbildningen
När det gäller personalförsörjningen menar jag att möjligheten för den enskilda att redan inför värnplikten ingå ett avtal om framtida beredskap i vissa förband bör prövas.
Mot bakgrund av det framtida personalbehovet och den bristande jämställdheten i samhället ser jag i dag inget behov av att kvinnor skall omfattas av värnpliktslagstiftningen. Jag ser därför inget skäl till att införa könsneutral värnplikt.
Försvarsmaktens uppgift bör uttryckas tydligare än förmåga till väpnad strid
När det gäller försvarspolitikens inriktning instämmer jag i denna så som den kommer till uttryck i rapporten med